Spelade ett annorlunda onlinespel för första gången idag. Liero, tror jag att det hette. Det var precis som Worms, fast snabbare. I början kändes kontrollen konstig och övriga spelare (som alla satt i samma rum som jag - datasalen FTW) mördade stjärten av mig. Det enda jag lyckades åstadkomma var på sin höjd att döda mina egna lagmedlemmar av misstag. Andra matchen kändes det bättre, och tredje matchen, när förolämpningarna och allvaret började ta sig i rummet, och jag började greppa spelet, var riktigt jävla rolig.

Just det här är anledningen till att ett spel blir beroendeframkallande. CS, WoW, Guild Wars, CoD, GoW, TF2... Det spelar egentligen ingen roll vilket spel det är. Det är kompisarna, rivaliteten och humorn hos riktiga människor som gör att ett spel håller längre än 10 timmar. Undantag finns förstås, t.ex. Zelda som det tog mig 50 spännande timmar att plöja igenom, men de flesta singel player-spel blir faktiskt tjatiga och långrandiga. Till och med Elder Scrolls-serien som egentligen är av samma virke som WoW, men skulle mått bra av en onlineuppkoppling.

Många hävdar att de som spelar World of Warcraft eller CS länge och ofta slösar bort sina liv. Jag hade hållt med, om jag inte skulle sett det som att en grupp människor bestämt sig för att göra något som de tycker är kul på ett socialt sätt. Precis som vilket intresse som helst. Skateboarding eller virkning i grupp till exempel.

"Men deeeet är ju inte samma saaaaaak!!"

Jo, det är det, jäkla konservatist. Man interagerar med andra människor och gör det man tycker är kul samtidigt. Det är vännerna, inte spelet i sig, som är roligt. Spelet är bara en samlingsplats. Din totempåle i Cyberdjungeln.

Nu må det vara hänt att jag riktar mig till fel målgrupp, eftersom att varenda läsare här antagligen på ett eller annat sätt gillar spel. Nåväl, kanske har ni fått er en tankeställare i alla fall.

Tack för att ni lyssnar på mitt grubbleri. Ha en skön fredagkväll.



DUVANS MAMMOR KOMMER BORTOT