Nu är det jul igen, i WoW
Jag förstår varför, för jag spelar faktiskt också Zelda: Majora's Mask nu. Jag tror att det är ett julspel helt enkelt. Ett sånt där som man tar fram när man får några veckor över. Samla alla masker, klara alla tempel, mysa i Goronernas snöklädda grottor.
Ett annat julspel för mig är WoW. Juletiden i Ironforge slår all jul i alla spel med hästlängder. Tomte, julklappar, bli en tomtenisse, skaffa en flygande ren... Damn. Måste aktivera mitt account igen.
Shepard?
Jag började ju spela för en vecka sen? Väntade mig 30+ timmar efter att ha läst lite recensioner här och där, men bjöds bara på 13. Vet inte om jag helt enkelt bara har en naturlig fallenhet för spel (äger) eller om jag bara råkade gå förbi alla sidouppdrag, men jag har verkligen inte skyndat mig alls.
Faktum är att jag letat efter så många sidequests som möjligt, och om jag inte hittat de så är det väl inte mitt fel riktigt? Någon sorts ledtråd till att "här finns det en som behöver hjälp" ska man väl kunna kräva ändå? Eller?
Jag är ju nöjd med det jag fick, Mass Effect är en given 10/10-titel, men det var lite kort... Förväntade mig underhållning fram tills den 27/1 då tvåan släpps, så vad ska jag göra nu?
Tips på feta RPG'n till PC uppskattas.
Lika som bär?
Gjorde en liten upptäckt förut… Det är för bra för att vara en slump. Eller?
Jag menar, The Witch King och The Lich King… Seriöst? Någon måste skoja någonstans. Och hjälmen av stål med spetsar och en yta av mörker i mitten för att man inte ska se ansiktet? Bägge två är forna människokungar, bägges röster tar över ens sinne helt när de pratar och de drar båda med sig kyla och skräck med sin blotta närvaro där de går.
Undrar vem som hade vunnit i strid?
Årets spel
För mig har det varit ett bra spelår, men inte alls på grund av spelen som släpptes i år. 2008 (inte 2009, viktigt) var ett spelår av episka mått. Kanske till och med det bästa någonsin. Faktiskt så bra att 2009 känns rent tråkigt. I mina ögon var nästan alla stortitlar i år smärre besvikelser. Jag menar, de flesta spelen vi väntade oss skulle vara bra, var ju bra. Kanske till och med jättebra. Men aldrig fantastiska. Aldrig häpnadsväckande makalösa. Aldrig Ocarina of Time/Super Mario Galaxy/flyga gryphon i World of Warcraft för första gången-fantastiska.
En chans finns fortfarande kvar. Dragon Age: Origins, som jag faktiskt inte har spelat än. Det ser ut att ha den där extra potentialen som krävs för att stanna i spelarens huvud permanent. Det ser jag fram emot, men annars har det varit tunnt, tycker jag. Det kanske bästa spelet i år var New Super Mario Bros till Wii, men det fick alldeles för sen hype och lider lite av Mario Kart-komplexet som innebär att det dör ut lite tidigt för att det är så otroligt ”gjort” redan. Vi såg det här redan på 80-talet, och även om det är jättekul och uppskattat med remakes så är det bara roligt med nostalgi en liten stund åt gången.
Ett annat spel som väckte plötslig jättehype och sedan dog ut samma dag som det släpptes var Scribblenauts till DS. Jättecoolt att vad man än skriver kommer upp på skärmen, men sen då? Vad gör jag när jag provat allt? Vad gör jag när jag dödat en zombie som dödade en katt som jagade en mus? Jag tröttnar. Spelet blir tråkigt. Själlöst. Scribblenautskillen står där och viftar lite lamt med armarna och ler för ingenting. Jag stänger av.
Annars har det varit mycket uppföljare i år. Overlord II, The sims 3, Skate 2, Left 4 Dead 2, Saint’s Row 2, Street Fighter IV, Killzone 2 Assassin’s Creed 2 m.fl…
Roligt om man gillade det tidigare spelet i serien, förstås, men jag är ett stort fan av innovation. Gillar när saker uppfinns och sånt där. Left 4 Dead är ett bra spel, som exempel. I tvåan kan man även slåss med närstridsvapen. Kom och köp. Lite så är det ju med alla spelen jag nyss nämnde. I Skate 2 kan man ta upp brädan den här gången och gå med den. Skedde inte examt samma utveckling med Tony Hawk-spelen nån gång redan för 5-6 år sen? Varför ska jag behöva gå igenom samma sak en gång till? Varför kan jag inte ta upp brädan och gå med den i ettan så att jag slipper köpa två spel?
Snart går Super Mario Galaxy samma öde till mötes. I Super Mario Galaxy 2 finns Yoshi med. Det är spelets starkaste köpargument. Frågan är om inte uppföljaren i Galaxy-serien kan ta bort lite av glansen från ettan, genom att det blir för mycket av samma sak? Jag hoppas inte det, och jag tror att Nintendo löser det snyggt. Dom vet hur de ska behandla sina älsklingar, oftast.
Sen finns det ju uppföljare som behövs. Gears of War 2 eller Mass Effect 2 t.ex. När originalspelet har en tung story som behöver fortsättas så ska den väl rätteligen göra det också, men då krävs det förstås att det är riktigt bra redan från början, för två eller till och med tre spel är dyrt och tar tid.
Min poäng börjar förloras i alla olika tankespår, men för att sammanfatta det hela så känns 2009 som den naturliga men lite trista fortsättningen på 2008. Spelutvecklarna förstod att de hade gjort sjukt bra spel 2008 och fortsatte genom 2009 med uppföljare. Uteblev gjorde de mäktigaste titlarna. Innovatörerna.
Synd, tycker jag.
Cyberdeath
Tills vidare bloggar jag väl här, på den mycket döda sidan Cyberlife. Cyberdeath, hade varit ett passande namn.
Hallå!
Att gräva guld
Sitter på ett hotellrum på Arlanda flygplats. Ligger, för att vara petnoga. Klockan närmar sig midnatt, och jag ska väl försöka locka till mig John Blund på nåt sätt.
Melodramatisk är ledordet för dagens humör. Orolig, ängslig, lite lätt flygrädd och allmänt inåtriktad och väldigt samlad i mina egna tankar. Men vad fan, krascha i mitten av Atlanten vill väl ingen göra? Man skulle ju stendö.
Just ja, jag ska till USA förresten. Glömde nämna det. Planen är att finna mitt inre jag, och min bror. Han bor nämligen där nu för tiden. I Conneticut, två timmar utanför New York. Ni vet, stället som Rage Against The Machine gnäller så på för att de som bor där har det bra.
Ska bli spännande faktiskt. Är det ett endaste land jag vill åka till i världen, så är det USA. Verkar pampigt på något sätt. Jag blir borta i närmare två veckor. Måhända lägger jag upp en bild eller två på ett fallskärmshopp från Frihetsgudinnan eller dylikt. Den som lever får se.
Tack och hej
Jag har klarat Zelda: Ocarina of Time.
Det rullar ganska fint på tungan. Faktum är att jag aldrig klarat det innan utan slutat när jag insett att jag inte pallar med 3 timmars vattentempel eller liknande. Nu känns det som en enorm lättnad att äntligen ha klarat ett spel som faktiskt är fullkomligt obligatoriskt för den som älskar spel, och då framförallt Nintendo.
Vid de flesta tillfällen känns det bara fel att säga att man älskar spel. Det finns bra spel, som Contra, World of Warcraft, Metroid Prime, Super Smash Bros, Fable 2, Mirror's Edge Team Fortress 2 m.m, och det finns mästerverk. Zelda: Ocarina of Time tillhör definitivt det sistnämnda, och det är i såna här lägen jag förstår varför uttrycket spelkärlek myntades.
Nu känns det lite tomt. Som att sagan är slut, sista sidan är läst och ingenting återstår. Om fem år kanske jag plockar upp spelet igen, men nu finns ingenting kvar att hämta. Inget Hyrule i trubbel, ingen prinsessa i knipa, ingen punkare i Lost Woods som saknar sin blåa höna, ingen hungrig Goron att mätta, ingen förfrusen King Zora... Ingenting...
Grymt.
Den som väntar på nåt gott har väntat för länge
Det enda spelet jag egentligen saknat är Zelda: Majora's Mask. Mitt gamla favoritspel till Nintendo 64. Istället fick jag köpa spelet och en riktig Nintendo 64, och Majora's Mask är fan inte billigt idag inte. Uppemot 600 spänn får man punga ut. Dessutom behöver man ett såkallat expansion pak som kostar 240 spänn ungefär. Svindyrt helt enkelt.
Idag märkte jag till mitt enorma förtret att Nintendo äntligen fått tummen ur röven och faktiskt lagt upp Zelda Majoras Mask för nedladdning, för ynka 80 spänn...
Bra idé Nintendo! Vänta i två år innan ni lägger upp en av era bästa titlar så att man hinner bli tvärsäker på att det aldrig kommer!
Det finns åtminstone en bra grej med den här historien: Majora's Mask finns för nedladdning. För 80 spänn.
Nytt Zelda for teh haxx!
Å ena sidan är jag upprymd som en brunstig tax, men å andra sidan känns tågtemat jävligt onödigt. Man måste ju fråga sig varför? Tåg som är det allra tråkigaste av fortskaffningsmedel. Färdas på räls? Inte kunna åka vart man vill? Det känns även som att Zeldaserien förändras. Det har den förstås alltid gjort, men det här är tredje spelet i serien som använder Cel shading-grafik, och det känns som att det börjar bli dags att tänka nytt på det planet också. Phantom Hourglass är trots allt det sämsta officiella spelet i serien (dock fortfarande riktigt bra) och därav den sämsta möjliga förebilden när man skapar ett nytt Zeldaspel.
Jag vill se ett Zeldaspel i stil med Link To The Past till DS. Det vore the god damn shit, på ett bra sätt. Men nu ska jag istället glädjas och fröjdas åt att Nintendo äntligen släpper ett riktigt spel, istället för att bara mata ut spel som Wii Music, Wii Sports, Wii Fitness, Wii suger ut dina barns veckopeng 24/7...
Pass på!
Over n' out...
iPod Touch och iPhone visar vägen
ipod Touch har helt enkelt så mycket mer att erbjuda än DS och PSP tillsammans, att det nästan är löjligt. Till att börja med har iPod Touch betydligt högre grafisk prestanda än båda konkurrenterna, och dessutom är spelutbudet extremt billigt. De allra dyraste och mest påkostade spelen ligger någonstans runt 50-lappen, men det finns väldigt många bra spel att hitta för 7 spänn eller till och med gratis.
Ett exempel på ett av dessa spel är Sway. Extremt roande spel som har tillräckligt mycket innehåll för att Nintendo och Sony skulle tycka att det är rättvist att sätta 499 spänn som prislapp. På App Store (iPod Touch och iPhones downloadsite) kostar Sway 38 spänn, och det är ett av de dyrare spelen.
Sway bjuder på ett lättåtkomligt och beroendeframkallande upplägg med färgglad, supersnygg grafik och design, för 38 spänn. Ta dig i röven, My Horse and Me till DS för 450 spänn.
Det känns lite som att Apple äntligen kommit och visat världen hur bärbar underhållning borde se ut. Att det inte är ok med värdelösa spel för 500-lappen, och att en spelkonsoll med dagens teknik borde ha musikspelare, internet, youtubetjänst, videospelare och mycket, mycket mer.
PSP var riktigt bra som konsoll när den först släpptes. Synd att den nu är föråldrad, dyr att hålla i drift (spelen kostar skjortan) och stor som den genomsnittliga dalahästen.
Jag förstår de som laddar ner spel till DS och PSP idag. Det är inte helt moraliskt rätt, men det är det å andra sidan inte att sälja officiella pekpinnar till DS för 50 spänn...
Inte lika kul...
Kommer att ha mycket att göra nu i veckan förresten. Repetition med band varje dag och spelningar hela helgen. Får se om det blir något inlägg mer till veckan.
Ha det bra så länge. Akta dig för halkiga fiskar i korridoren.
TF2 regerar än
Smisk i bakhuvudet. Skönt att vara tillbaka...
Måschte... Ha....
Sanna mina ord: det här blir årets spel.
Yngve!
WotLK testat
Efter att ha spelat det fyra år gamla originalspelet till level 60, och det två år gamla Burning Crusade till level 68 är det som att stiga in i ett luftkonditionerat rum efter att ha suttit och fisit ostbågar tillsammans med 8000 andra snubbar på dreamhack i 3 dagar.
Så fort jag anländer i Borean Tundra behandlades jag som en superhjälte, och efter fem minuters spelande har jag fått ett sprillans nytt svärd som går att jämföra med en mindre lyktstolpe. Allt är större, allt är bättre, allt är snyggare, men framförallt så är det mycket roligare.
Hitills är alla intryck positiva, bortsett från att båtarna går alldeles, alldeles för sällan. Missar man en på vissa ställen så får man vänta i en kvart, och en kvart är 96'e del av ett dygn.
Nu: sömn.
Imorn: Se upp i backen, tio hål i nacken.
67 ohoj!
I övrigt hittade jag Zelda: The Minish Cap för 229 spänn på ebGames här om dagen. Ett av få Zelda-spel som jag missat att spela. Just nu är dock inte rätt tid att spela det. Jag sparar det till någon lång resa. Kanske till Västindien, eller Grums, vem vet?
Musik
Det var inte igår
På senaste tiden har det blivit mycket World of Warcraft. Enbart World of Warcraft om jag ska vara ärlig. 360't har gått sönder för typ sjunde gången (ja, på allvar) och jag orkar inte ens ringa och klaga den här gången. Jag har bara accepterat att jag inte kan spela Gears of War 2, Fable 2, Mirror's Edge, Rock Band och Guitar Hero längre. Microsoft vinner, jag ger upp. Dessutom har DS'n fått se sig besegrad av min iPod Touch som inte bara bjuder på musik, film och internet, utan även riktigt bra och välgjorda spel.
När man spelar ett och samma spel hela tiden blir man rätt duktig på det. Så är inte fallet med WoW. Trots att min totala speltid ligger på ungefär 300 timmar har jag bara sett ungefär en tredjedel av hela spelet med mina main characters på level 66 och 65. Känns både bra och dåligt, på något sätt. Å ena sidan har jag haft skitkul och har fortfarande massa att upptäcka, men å andra sidan är det 300 timmar vi pratar om. 300 timmar som hade kunnat gått åt till att öva gitarr, hjälpa gamlingar över gatan, eller lära sig dansa med nun-chuks.
Att roa sig en tisdagseftermiddag.
Funderar på att ta upp bloggandet igen, på de tillfällen jag känner för det. Vi får se. Har fått erbjudande att blogga för en stor spelsajt som släpps snart där bland annat folk som jobbar (och har jobbat) på Bionic Commando håller hus. Ska bli kul. När det sker lämnar jag nog Cyberlife för gott. Kanske. Vi får se, för som sagt: "Wha' eva, I do what I won't" *kaxig tonårsattityd*
Tnnh...
När man är magsjuk blir man alldeles sjuk i huvudet samtidigt. Vaknar klockan 4 på morgonen och får för sig att det vore gott med ostbågar och sånt. Samtidigt vet jag att det bara är Satans djävulska plan för att få mig att kapitulera knäböjd inför herr klosett igen, så jag får ligga där, från fyra på morgonen till 23-snåret på kvällen och vara sugen på ostbågar, förpassad till mitt sovrum där den enda affischen på väggen som kan roa är placerad bakom mig och föreställer Gudfadern-gubben som min bror måste tyckt var ball någon gång i tiden.
Nu är det lite bättre. Jag kan gå runt lite grann. Vagga fram och tillbaka lite i husets alla rum och skrymslen, innan jag måste gå och vila igen. Det är alltså anledningen till inläggstorkan, samt frånvaron av film som komplettering till trailern som kom ut förra veckan.
En annan anledning är att bloggen är så sorgligt underkommenterad.
Det har varit ett experiment. Att se om det går att nå ut till någon sorts "bredare" publik med Cyberlife. Kanske får jag inse att det inte funkade, för som det är nu har jag varken lust eller ork att hålla bloggen mer än lite sömnigt vaken.
