The Legend of Zelda: Phantom Hourglass Ett bärbart Zelda som styrs enbart med en liten pinne kan väl ändå inte vara kul? Jo, det är precis det Nintendo har lyckats med. Sätt dig nu i en avslappnad sittställning och låt mig förklara varför du illa kvickt borde vissla ned till din lokala spelbutik och hojta ett bastant: ”Zelda eller döden!”


I begynnelsen skapade Shigeru Miyamoto legenden om den vackra prinsessan Zelda och den godhjärtade skogsmullen Link. Efter ett dussintal olika förbättringar, eller kanske snarare olika förmedlingar av historien var det dags för en rejäl förändring av konceptet. Förändringen döptes till Wind Waker och var ett av Gamecube’s absolut bästa spel. Den icke kronologiska uppföljaren är nu här, till DS, och Nintendofansen är uppdelade i två läger. Det ena hejar på och älskar hur Nintendo ständigt förnyar sitt koncept, det andra hävdar bestämt att Zelda ska spelas hemma i soffan och inte på tunnelbanan. Jag förstår de som menar att Zelda är ett spel för mysiga hemmakvällar, men måste ändå upplysa om att det är det vi har Twilight Princess till.





Phantom Hourglass är ett hektiskt spel. Glöm långsamma seglatser över en avslappnande ocean. Glöm mysiga, små ställen där man stannar bara för att det är mysigt. Glöm rast och ro över huvud taget. Phantom Hourglass är till för att spelas i kortare sessioner. Du som är van vid Twilight Princess större tempel som kan ta upp till 7-8 timmar att klara kommer att bli förvånad när du efter en kvart har löst ett tempel i Phantom Hourglass, men oroa dig inte, Zelda-känslan finns här med, från början till slut. Faktum är att Phantom Hourglass har något som Twilight Princess saknade, nämligen humorn. Som när en gammal trött gubbe med käpp ber Link att dra fram ett föremål och Link av gammal vana ska snurra runt ett varv och hålla upp föremålet i luften med ett brett smile på läpparna samtidigt som den välkända lilla trudelutten spelas. Innan trudelutten och Link hunnit halvvägs har gubben snott åt sig föremålet med ett ryck och förvåningen samt gapskrattet hos mig som spelare gör mina medresenärer på flygplanet från Aten till Stockholm måttligt irriterade.

Om det är något jag vill klaga på så är det den urlöjliga inledningen. Link och den kvinnliga piraten Tetra glider långsamt fram med sitt piratskepp genom en violett dimma när ett spökskepp plötsligt dyker upp. Av någon fullkomligt oförklarlig anledning råkar Tetra bli kidnappad av det här skeppet och för att försöka göra någon sorts skillnad slänger sig Link i vattnet och skriker. Någon minut senare vaknar Link upp genomblöt på en liten ö. Här börjar vårt äventyr och hit ska vi komma tillbaka otaliga gånger under våran resa tillsammans, Link och jag.





Det tar lite tid innan jag vänjer mig vid att styra Link med stylusen men när jag väl vant mig känns det oerhört välgjort och användarvänligt. Allt från att springa till att kasta bomber och skjuta pilar är enkelt och riktigt roligt. Jag stör mig dock på att jag inte ser vad som händer på högra delen av skärmen när jag styr på vänster sida, handen är helt enkelt i vägen.

Jag spelade i stort sett hela spelet med hörlurar av yppersta kvalitet, och det är något som även du borde göra. Musiken är alldeles för viktig för att försvinna bort i ett vimmel av folk och en brummande bussmotor. Gör dig själv och spelet rättvisa genom att spela med lurar alltså! Andra små roliga detaljer med ljudet tillkommer, som att den lilla fén som man så väl känner igen från Ocarina of Time utbrister i exakt samma gamla ”Hey!” när hon har något att säga. Det är såna här små detaljer vilka du kommer att få se ett par stycken av under din resa som höjer Phantom Hourglass från att bara vara ett medelmåttigt Zelda till att bli ett kärt återseende hos gamla klassiker.





Om det var något jag egentligen var skeptisk till när spelet först utannonserades var det grafiken. När Wind Waker släpptes var det ju den underbara grafiska designen alla talade om (även om inte alla var fullt överens om att Zelda faktiskt borde spelas i cel-shading) och för den något ynkliga konsolen DS kan det inte vara helt lätt att bära en sån gigant på axlarna. När jag väl får prova spelet första gången konstaterar jag att nej, det är inte helt lätt för stackars DS att hänga med i svängarna, och kristallklara Wind Waker blev plötsligt väldigt pixligt. Det är egentligen inget problem, jag gillar verkligen hur de mysgröna gräsmattorna går i kontrast mot den torra sanden. Jag gillade det i Wind Waker och jag gillar det i Phantom Hourglass. Skillnaden heter prestandamässig grafik och brukar i Nintendos spel vara väldigt ovidkommande för hur pass bra spelet faktiskt är i slutändan, så även här.

Låt oss knyta ihop säcken genom att konstatera att Zelda: Phantom Hourglass är ett spel i sann Zelda-anda, fast ändå inte. ”Det är som hemma fast annorlunda” som Robert Gustafsson sa i Torsk på Tallinn. Jag kan förstå de som gnäller över bristen på mysiga små ställen att bara hänga på för en stund, som Lon Lon Ranch i Ocarina of Time, jag saknade de också. I slutändan kan jag dock inte annat än erkänna att jag haft riktigt, riktigt kul med Zelda även den här gången, och jag känner mig lika duktig nu som då när jag klarar ett nytt tempel. Även om det såklart är bandesignern och inte jag som varit smart.





Story: 7 Lite väl krystad och inget man egentligen bryr sig om, jag skiter fullkomligt i om Tetra blir bortförd och torterad, jag känner ju henne ändå inte? Eller?

Grafik: 7 Det är snyggt, men aldrig jättesnyggt, och att jämföra det med föregångaren Wind Waker gör mig illamående.

Livslängd: 8 Det tog 9 dagar för mig att klara spelet, och då spelade jag ungefär 2 timmar som mest per dag. Det är alltså ett ganska långt äventyr du har framför dig.

Ljud: 7 Jag gillar inte alls ljudkvalitén i DS, har aldrig gjort. Alltså är det egentligen inte spelets fel men jag kan knappast blunda för ganska tafatta ljudeffekter och småtråkig musik. Ett rejält plus dock för de stämningsfulla återanvändningarna av tidigare spel i seriens ljudeffekter.

Gameplay: 9 Det är skitkul att styra Link med pekpennan, så är det bara. Skitkul och enkelt.


Totalt: 8

Just den här konsolen har jag spelat frenetiskt på de senaste dagarna, bortsett från att min är en helt vanligt svart DS Lite och inte en fullkomligt awesome Zelda-DS. Bussresorna har förgyllts av Tetris och Zoo Keeper, och någon kvart om kvällen ser jag till att få mig en dos Animal Crossing.

Idag har jag hamrat på en Animal Crossing: Wild World-recension som kommer upp inom några dagar, men om bara någon timme lägger jag upp en annan DS-relaterad text som jag skrev för ganska precis ett år sedan.

Be there, or be fyrkantig.

Jag har varit upptagen hela helgen. Suttit barnvakt, uppvaktat en polare på födelsedagen, och såklart mördat bröst/axel-partiet tillsammans med Guitar Hero World Tours trumset.

Det ska erkännas att jag var rädd, orolig, skrämd. Efter att ha hört ett par klagomål om World Tour-trummorna från en polare som hävdade att "skiten inte funkar" visste jag innerst inne att jag skulle bli besviken. Jag vägrade dock se problemen i vitögat, utan köpte spelet ändå.

Det är jag glad för. Sisådär 7-8 timmar har jag spenderat med spelet, och då har jag hunnit testa alla instrument, både själv och med upp till 3 polare. Själv har jag inga problem alls med trumsetet, annat än att cymbalerna ibland inte registrerar mina slag om jag inte slår precis där sensorn sitter i mitten. Det löste jag genom att skruva upp cymbalen och sätta en tejpbit över halva sensorn så att tejpen plockar upp extra vibrationer och registrerar varenda slag.

Ibland känns det som att det bara är jag i hela världen som sysslar med sånt... Skruvar upp NES, fixar sensorn på trumset, rengör 25 år gamla spel inifrån... Nåväl, om någon har problem med sina cymbaler så är det bara att kommentera så lägger jag upp en video eller liknande tutorial där jag steg för steg beskriver hur man löser problemet. Because Cyberlife cares about you.  
Recension på Guitar Hero World Tour kommer snart!


Jag har för övrigt skakat liv i min hitills orörda DS som faktiskt roat både mig och min flickvän något enormt under helgen. Extremt lättåtkomlig konsoll måste jag säga. Räkna med några DS-recensioner på sajten alltså.

Jag känner mig sprallig i hela kroppen. Varenda por i min hud spänner sig i beredskap för vad morgondagen ska bjuda på, och jag är helt övertygad om att jag kommer ha extra svårt att somna i natt.

För nu är det ju inte ens ett dygn kvar. Snarare... 21 timmar och 25 minuter typ. Sen är det äntligen dags. Klockan 16:40 ungefär, om allt går som det ska, lär jag sitta och hamra trumstjärt för glatta livet. Som en överlycklig, spasmisk liten unge som äntligen fått utlopp för sin obsessiva kompulsivitet. Faktum är att jag faktiskt lider av obsessiv kompulsivitet, men det kan jag ta upp i ett annat inlägg.

Just ja... Spelet jag syftar på är såklart Guitar Hero: World Tour som så förnämligt släpps imorgon. Mitt exemplar är redan förhandsbokat, så det bör ligga i säkert förvar och vänta på Gamestop Karlstads lager.

Min poäng är att jag längtar efter morgondagen. Dessutom ska jag på kalas och fira min gode vän Månens födelsedag. Lovely.

Guitar Hero World Tour släpps på fredag. Givetvis är Cyberlife här för att informera dig om varför du borde skaffa det och hur du kan få det så billigt som möjligt. Luta dig tillbaka och tryck på play vetja!







Jisses jävelberg vad dålig kvalitét det blev! Kolla filmen i hög kvalitét här istället!

Jag älskar Red Hot Chili Peppers. Dyrkar de som kungar när det kommer till diskussion om vilket det bästa rock eller funkbandet är, och om någon skulle säga något i stil med att "Frusciante inte kan spela gitarr för fem öre" så skulle jag försvara honom som en bror. Inget rockband och inget funkband har någonsin kommit så oerhört nära mig som lyssnare och funkgitarrist som Red Hot, och den som inte hört albumet Blood Sugar Sex Magik har inte levt fullständigt.

Just därför är jag nu salig över en upptäckt jag gjorde idag. Trummisen i bandet, Chad Smith, stöder tydligen nyutgivna spelet Guitar Hero: World Tour för fulla muggar vilket den här videon visar:





Detta innebär förstås att Chad gillar idén med att finnas med i ett musikspel, och han tycks ha influerat övriga bandet rätt så rejält eftersom att hela Blood Sugar Sex Magik numera finns (eller kommer inom kort) som nedladdningsbart material till Rock Band. Nåja, inte "Give it Away" eftersom att Guitar Hero äger rättigheterna till den låten, men alla övriga låtar finns med.

Jag har fått rejält hopp om ett Guitar Hero: Red Hot Chili Peppers med intervjuer, extramaterial och fan-godis inom en inte alltför avlägsen framtid.

Låt oss nu alla bedja... 

Gears of War ska tydligen bli film, läste jag häromdagen, och efter att ha spelat en bra bit in på den nyligen släppta tvåan i speltrilogin börjar känna mig rejält hypad. Om Cliff Blezinski själv har med minst 3 fingrar i spelet så kommer det hela att bli fantastiskt, det kan jag nästan lova. Men, det finns såklart, som alltid i såna här sammanhang, några orosfaktorer...

En av de är den relation jag som spelare byggt upp till främst Marcus Fenix, men också de andra karaktärerna under alla de timmar jag ägnat åt spelen. Röstskådespelarna har gjort ett fantastiskt jobb hela vägen, och det kommer att krävas helt vansinnigt superskillade skådespelare för att filmen ska kännas som en naturlig förlängning av det som gjort spelen så bra.

En annan orosfaktor är att trean ännu inte kommer på minst (überminst) ett år, och filmen lär inte se dagens ljus förens åtminstone ett halvår till ett år efteråt. Ingen idé att hålla andan av förväntan än på ett tag alltså... För då dör man... Ju...



En film som du faktiskt kan se idag (med lite nätfiske) är Pineapple Express. Fruktansvärt härlig, pricksäker och helrätt film. 

Den här videon har egentligen inget att göra med Cyberlife, annat än att jag har redigerat den och är med i några sekunder, men jag vill ändå lägga upp den här av två anledningar:

1. Många av dessa människor kommer du antagligen att känna igen i framtida intervjuer eller annat hittepå som kommer upp på Cyberlife. Dessutom får den här filmen agera halloweenspecial, om än något försenad.

2. Videon är så oerhört jävla bra att man aldrig behöver se någon annan film i hela sett liv när man har sett den här.



Mycket nöje!

Fritid.

Wow... Jag kommer just upp från tv-rummet där jag spelat Gears of War 2 i någon timme, och jisses jävelberg vilken session.

Gears of War har alltid varit manligt, det kan alla som spelat det intyga. Stora, köttiga vapen med motorsågsbajonetter och taggiga granater i bålen på skrikande monster = manligt. Gears of War 2 tar dock manligheten till en helt ny nivå. Spelserien har plötsligt blivit vuxen. Det handlar inte längre om att döda Locust-soldater för skojs skull. Det handlar om att engagera sig i storyn, om att bli förbannad på fienden, och Gears of War har på det viset blivit ännu bättre.

Nu ska jag självklart inte spoila något för de som ännu inte spelat spelet eller tagit sig tillräckligt långt i det, och jag skulle vilja be er att låta bli att spoila i kommentarerna, men låt oss säga såhär: Locust är fucked up, big time, huvudkaraktärerna har fått personligheter och det finns en del sidospår som konstant får mig att vilja veta vad som händer härnäst.




Funderar du på om du bör skaffa Gears of War 2 eller spara till det där kylskåpet du alltid velat ha?

Ställ maten utomhus i vinter.


  

Kommer någon ihåg hur det var att vara gamer hösten 2007? Det gör jag. Vi blev fattiga. Panka. Kaputt. För vad hände september, oktober och november? Jo, ca 80 % av årets stortitlar släpptes då. Nu är det förvisso så att det alltid släpps många bra spel på hösten, men 2007 kan ha varit det allra bästa spelåret någonsin.

För inte har ni väl glömt hur det hela rivstartades med Halo 3, Bioshock, Zelda: Phantom Hourglass, The Orange Box, World in Conflict, Skate, och Metroid Prime 3 för att sedan fortsätta i samma överljudsfart med Crysis, Mass Effect, Gears of War, Assassin's Creed och Super Mario Galaxy?

Vi... Blev... Fattiga.

I år ser det inte lika starkt ut. Inte ens nära. Men det betyder inte att det inte kommer ut en hel jävla hög med skitbra spel just nu. Det fullkomligt flyger ju upp nya heta titlar som Gears of War 2, Fable 2, Mirror's Edge, Guitar Hero 4, Spore, Crysis: Warhead och Fallout 3 i spelhyllorna. Och som om det inte vore nog med att spel är dyrt, Guitar Hero 4 kostar ju runt 1500 spänn vilket förstås bara är logiskt med tanke på att man får med trumset, sångmick och gitarr, men ändå... 1500 är en saftig summa.

Nu tänker någon som läser det här att "jag bara borde köpa de bästa spelen", men det är fakiskt precis det jag gör. Jämför med det svenska TV-utbudet. Det finns så sjukt mycket medemåttig till urkass skit på TV idag så att man nästan smäller av. De programmen tittar jag inte på. Däremot så finns det en del riktigt bra program som underhåller i flera veckor innan säsongen eller hela programserien är slut. Samma sak gäller med spel. Det finns så oerhört mycket medelmåttigt i hyllorna att det skulle vara konstigt om det inte fanns ett tiotal riktiga guldkorn per år.   

För att krydda på det hela så kan det ju nämnas att jag spelar en hel del retrospel. Bland annat för att jag gillar hur man i vissa fall får lika många underhållningstimmar som av ett nytt spel fast man bara betalade typ 80 spänn. Men retrospel kostar ju också pengar.

Så, hur ska man ha råd? Hur undviker man total ekonomisk pungspark? Såhär tänker jag göra:

Jag tänker köpa det spel jag är allra mest sugen på just nu, och sedan vänta tills det är fullkomligt genomspelat innan jag köper ett nytt. Som man köper böcker typ. Gears of War 2 och Fable 2 är nyss köpta, så de kommer att hålla mig road ett tag. Mirror's Edge får jag köpa mig till jul ungefär, och Guitar Hero 4 kanske får vänta ända tills våren/sommaren.

Vad skönt det vore att vara ekonomiskt oberoende.

Sista delen i dokumentärserien Cyberlife i London kommer upp...

Nu!

Jag planerar en halloweenfilm, lite i efterskott. And oh yes, you will be scared...

Dessutom vill jag släppa den sista och förhoppningsvis bästa delen i dokumentären om London. Får redigera ihop den någon dag nu...

Som om inte det vore nog måste jag ju snart släppa en ny film där jag pratar om ett spel, för det är trots allt det ni frågar mest om.

Sen ska det självklart släppas en ny del i fråga cyberlife snart...

Dessutom ska ju världens snyggaste spel koras...


Jag har mycket att stå i, men det är roligt att hålla på med Cyberlife. Särskilt när jag får så skön respons.

Du som gillar Cyberlife får för övrigt hemskt gärna hjälpa till att sprida sidan vidare! På det sättet växer sidan, och antalet filmer och texter ökas. Dessutom minskas risken för att just du eller dina barn ska drabbas av svår acne! Ha en förjävligt trevlig fredagkväll hörni!

Every little bit counts...
 

Tack för frågorna, och tveka inte att ställa fler med hjälp av kommentarfunktionen!



 

Jag har lekt ond, stark, ursinnig man med enda mål att förstöra allt och alla i Fable 2 i ett par dagar nu. Inte nödvändigtvis genom att gå bärsärkagång i spelets alla städer och döda allt som finns (ok, det händer nån gång ibland), utan snarare genom att köpa upp alla affärer, fastigheter och stånd som jag kommer åt. 

Det började simpelt med ett pajstånd vars priser jag höjde med 100 %. Efter att ha tjänat 22 kronor var femte minut ett tag köpte jag en klädaffär, och efter det ett vapenstånd. Nu äger jag i stort sett hela byn Oakfield, vilket har delat upp invånarna i två läger. De superfattiga människorna som klär sig i trasor, och de stenrika svinen som tycker att det är helt ok att betala dubbla priset på precis allt. Snart har jag även lyckats med samma sak i den stora staden Bowerstone.

Nog om det. Idag ville jag röra om i grytan lite, så jag skapade en kvinnlig karaktär. Hon skulle bli raka motsatsen till min första. Hon skulle alltså bli en tanig magiker med ambitionen att skapa en kommunistisk värld där alla har möjlighet att  få jobb och tjäna lika mycket.

Vad jag kommit att konstatera är dock att Lionhead Studios skapat Fable 2 med baktanken att nästan alla kommer att spela som kille. Ta bilderna under story-sekvenserna som exempel. När jag spelade som kille visade bilden en relativt muskulös ung man i tjugoårsåldern, sedd bakifrån. Nu har han förvisso långt hår, men det är ändå övertydligt att bilden föreställer en kille. Fair enough, eller hur? Men när jag spelar som tjej så visar bilden exakt samma sak. En kille som står och klappar sin hund. Wtf? Vem är killen? Jag spelar ju som tjej? Har någon snott min hund?

Likadant är det i filmsekvenser där min långhåriga, kvinnliga, karaktär byts ut mot en pojkvasker med kort hår. Man ser inte ansiktet den här gången heller, men jag känner igen killens rörelsemönster och kroppsform från min tidigare karaktär.

Som om inte det vore nog: När jag spelat ett tag prövar jag att flörta med några invånare.

"Hmm... Nu ska vi se... Flörtalternativ... "Manly armpump? Jaja... Varför inte..."

Hon ställer sig i mitten av klungan, drar upp armarna över huvudet, och spänner musklerna... Genast springer fyra damer och EN (!!) herre mot mig. En herre som förövrigt visar sig vara bisexuell, I might add. Hmm... Ok... Om superklichén "spänna musklerna manligt" finns med, vart är då "vicka på rumpan kvinnligt" eller "fnissa och blinka med enorma ögonfransar"?

Nu menar jag såklart inte att detta är typiskt kvinnligt betéende, så skjut mig inte. Det jag menar är att alla flörtalternativ i spelet går att relatera till män, men bara några få till kvinnor. Det känns helt enkelt inte bra att underhålla folk genom att fisa så att man nästan bajsar på sig när man spelar som en nätt liten tjej. Det känns mer lagt åt min alkoholberoende, sviniga, tjocka gubbjäkel som jag tidigare spelat med.

För om vi ska vara helt objektiva så flörtar ju inte tjejer på samma sätt som killar, eller hur? Killar har gärna kläder som visar deras muskler om de ska gå ut på en krog eller något, och det har överförts på ett humoristiskt sätt till Fable 2 genom att man rakt av ställer sig och flashar sina biceps i en folkmassa. Tjejer borde ha något liknande, fast något eget.  


Det kan verka som något onödigt att klaga på, men för mig förstör det en viktig del av spelet som jag hade sett fram emot: variationen som skulle finnas mellan de två könen. Visst, som kvinna ser man bättre ut i hotpants och har dessutom möjligheten att bli gravid. Men på allvar, vem fan bryr sig?

 

All info finns i ljudklippet. Lyssna och, om ni är lagda åt det hållet, njut!

Boomp3.com