Att gräva guld
Sitter på ett hotellrum på Arlanda flygplats. Ligger, för att vara petnoga. Klockan närmar sig midnatt, och jag ska väl försöka locka till mig John Blund på nåt sätt.
Melodramatisk är ledordet för dagens humör. Orolig, ängslig, lite lätt flygrädd och allmänt inåtriktad och väldigt samlad i mina egna tankar. Men vad fan, krascha i mitten av Atlanten vill väl ingen göra? Man skulle ju stendö.
Just ja, jag ska till USA förresten. Glömde nämna det. Planen är att finna mitt inre jag, och min bror. Han bor nämligen där nu för tiden. I Conneticut, två timmar utanför New York. Ni vet, stället som Rage Against The Machine gnäller så på för att de som bor där har det bra.
Ska bli spännande faktiskt. Är det ett endaste land jag vill åka till i världen, så är det USA. Verkar pampigt på något sätt. Jag blir borta i närmare två veckor. Måhända lägger jag upp en bild eller två på ett fallskärmshopp från Frihetsgudinnan eller dylikt. Den som lever får se.
Tack och hej
Jag har klarat Zelda: Ocarina of Time.
Det rullar ganska fint på tungan. Faktum är att jag aldrig klarat det innan utan slutat när jag insett att jag inte pallar med 3 timmars vattentempel eller liknande. Nu känns det som en enorm lättnad att äntligen ha klarat ett spel som faktiskt är fullkomligt obligatoriskt för den som älskar spel, och då framförallt Nintendo.
Vid de flesta tillfällen känns det bara fel att säga att man älskar spel. Det finns bra spel, som Contra, World of Warcraft, Metroid Prime, Super Smash Bros, Fable 2, Mirror's Edge Team Fortress 2 m.m, och det finns mästerverk. Zelda: Ocarina of Time tillhör definitivt det sistnämnda, och det är i såna här lägen jag förstår varför uttrycket spelkärlek myntades.
Nu känns det lite tomt. Som att sagan är slut, sista sidan är läst och ingenting återstår. Om fem år kanske jag plockar upp spelet igen, men nu finns ingenting kvar att hämta. Inget Hyrule i trubbel, ingen prinsessa i knipa, ingen punkare i Lost Woods som saknar sin blåa höna, ingen hungrig Goron att mätta, ingen förfrusen King Zora... Ingenting...
Grymt.
Den som väntar på nåt gott har väntat för länge
Det enda spelet jag egentligen saknat är Zelda: Majora's Mask. Mitt gamla favoritspel till Nintendo 64. Istället fick jag köpa spelet och en riktig Nintendo 64, och Majora's Mask är fan inte billigt idag inte. Uppemot 600 spänn får man punga ut. Dessutom behöver man ett såkallat expansion pak som kostar 240 spänn ungefär. Svindyrt helt enkelt.
Idag märkte jag till mitt enorma förtret att Nintendo äntligen fått tummen ur röven och faktiskt lagt upp Zelda Majoras Mask för nedladdning, för ynka 80 spänn...
Bra idé Nintendo! Vänta i två år innan ni lägger upp en av era bästa titlar så att man hinner bli tvärsäker på att det aldrig kommer!
Det finns åtminstone en bra grej med den här historien: Majora's Mask finns för nedladdning. För 80 spänn.
