Cyberlife i London - Del 2
Del 2 i dokumentären gjordes i söndags, så keep in mind att det inte finns mycket spelrelaterat att göra på en söndag. Vi gjorde sjukt mycket annat som inte kom med i videon, som jag inser hade kunnat bli ganska kul att kolla på. Nåväl, next time.
Ett sista andetag från Fairway Hotel
Sådär ja. Imorgon bär det av hemåt igen. Dokumentärfilmandet har gått sådär. Jag är trots allt inte gamer till den grad att jag vill stå i olika spelbutiker 4 dygn i rad under min londonvistelse när det finns så oerhört mycket annat att göra. Särskilt inte när jag är här med min pappa vars spelmeriter inte sträcker sig längre än fjärde banan i Alex Kidd.
Det kommer hur som helst att släppas två delar till av dokumentären. En är redan klar och redo att läggas upp. Den andra ska bli någon sorts sammanfattning. (Hoppas att jag har footage så det räcker...)
In other news...
* Snart introduceras ett helt nytt segment i Cyberlifes videobibliotek där just DU kommer att vara högst delaktig. That's right baby, ni läsare kommer att få chansen att medverka i filmerna! Inte som huvudrollen i ett emotionellt drama, utan via text. En informationsvideo kommer att släppas om det, så att hålla i hatten och gapa stort är högst valfritt.
* Halloween = Halloweenspecial, och jag vet precis vad jag ska snacka om... Ledtråd: "Ehehehehehehe!"
Tack för att ni läser, tittar, kommenterar och hjälper mig att sprida kärleken till spel.
U pwnz!
Det kommer hur som helst att släppas två delar till av dokumentären. En är redan klar och redo att läggas upp. Den andra ska bli någon sorts sammanfattning. (Hoppas att jag har footage så det räcker...)
In other news...
* Snart introduceras ett helt nytt segment i Cyberlifes videobibliotek där just DU kommer att vara högst delaktig. That's right baby, ni läsare kommer att få chansen att medverka i filmerna! Inte som huvudrollen i ett emotionellt drama, utan via text. En informationsvideo kommer att släppas om det, så att hålla i hatten och gapa stort är högst valfritt.
* Halloween = Halloweenspecial, och jag vet precis vad jag ska snacka om... Ledtråd: "Ehehehehehehe!"
Tack för att ni läser, tittar, kommenterar och hjälper mig att sprida kärleken till spel.
U pwnz!
Undrar hur han mår...
Jag saknar min brutalt starka, svärdviftande, skitonda, rödögda, bleka karaktär i Fable 2. Ändå har jag bara spenderat en kväll tillsammans med honom. Som tur är så är han stolt ägare av pajståndet i Bowerstone, så var femte minut tjänar han 22 guldmynt, trots att jag inte ens spelar.
Det går nog ingen nöd på honom.
Det går nog ingen nöd på honom.
Världens snyggaste spel - plats nr 2
Innan jag ens börjar beskriva storheten med spelet på plats nummer 2, behövs en förklaring på hur fanken jag reflekterar kring den här listan.
Hade listan handlat om de tre grafiskt mest avancerade spelen så hade den sett ut såhär:
1. Crysis
2. Crysis: Warhead
3: Far Cry 2
Det hade varit en tråkig lista där jag bara hade kunnat skriva att de här tre spelen är de spel som bäst efterliknar verkligheten. Now, on to the game.
Världens näst snyggaste spel, enligt mig, är det gamla SNES-liret Harvest Moon. På många sätt är det här ett vemodigt beslut för mig att ta, för förstaplatsen på listan är given, och kampen om andraplatsen står egentligen mellan ett flertal SNES-spel som alla liknar varandra, exempelvis Zelda: A link to the past. Eftersom att Harvest Moon kom så sent till konsollen så lyckades det dock bli lite, snyggare, lite "renare", och mycket mysigare än sina konkurrenter. 
Om det finns något så vackert som pixelperfektion så är det precis vad Harvest Moon är. Allt från bybornas rörelser till skuggeffekter känns naturligt, och hela spelet är pixelbaserat. På bilden ovanför kan du se hur husen är lite skitigare nedtill, samtidigt som de ser mysigt, äkta, träiga ut. Detta har Harvest Moon monopol på. Inget annat pixelbaserat spel har lyckats med detta, inte ens nästan.
Huvudkaraktären som man själv namnger har designats både sparsmakat och vågat med tanke på att han är en helt vanlig bonde, men med en trendig röd scarf som verkligen ger honom en egen prägel. Jag döpte honom till Pojk. Hunden som bara går runt och chillar på gården hela dagarna fick heta Olle, och hästen blev lyckligt döpt till Rolf. Dessa tre karaktärer, kanske framförallt Olle och Pojk, minns jag in i minsta detalj, och det är egentligen synd att de inte har förbestämda namn. Då hade de varit av mycket större vikt för spelvärlden än idag. Idag kommer folk bara ihåg den blåklädde snubben med röd scarf och trött hund. 
Karaktärerna i Harvest Moon är få och lever simpla liv. Därför kan det verka ointressant till en början, men man lär verkligen känna varenda karaktär i hela spelet individuellt, och det är något som jag aldrig funnit i något annat spel. Zelda-spelen bygger förvisso också på att lära känna olika människor, men i Harvest Moon får man hela spelet igenom fördjupa sig i de olika karaktärerna. Här hjälper grafiken till ordentligt.
Flickan med rött hår och hästsvans i vänstra nedre hörnet på bilden jobbar som smedlärling. Hon har drömmar om att skapa saker som förenklar livet för folk, precis som sin pappa. Hon har extremt smutsiga kläder och bryr sig inte om sitt utséende. Detta vet jag, bara för att jag tror det. Det är den bilden jag fått efter alla små kommentarer från henne, och till slut blev hon Pojks fru.
Faktumet att grafiken är intetsägande i det här fallet gör det väldigt mycket intressantare för mig att spela. Jag kan ofta ha svårt att smälta vissa saker i spel som får karaktärerna att kännas otrovärdiga eller rent av obehagliga. Faktumet att Link stirrar så förbannat störande på varenda sak han får genom hela spelet i Ocarina of Time till exempel. Eller att någon börjar hacka/lagga in i ett bord eller något som ju är väldigt vanligt i 3D-spel än idag. I Harvest Moon sätter grafiken stämningen och handlingen bygger på text, precis som jag vill ha det. 
Att vara inne i den lilla timmerstugan när regnet smattrar på taket är mysigt. Supermysigt. Särskilt när Pojk har frugan där senare i spelet. Den lilla gula saken nere i vänster hörn är Olle, hunden.
Det enda som finns kvar att nämna nu är väl egentligen att jag hoppas att Harvest Moon återvänder till rötterna genom Nintendo DS snart. Hitills har det bara släppts mediokra spin-offer där det enkla livet har fått stiga åt sidan i förmån för magiska féer och onda häxor. Jag vill tillbaka til grunden, fast med lite uppgraderingar och en större by. Det skulle rankas högt på min lista över mest efterlängtade spel...
Sorry hörni
Jag har tydligen ockuperat hela Fairway Hotel's internetuppkoppling igår kväll genom att ladda upp en film i bloggen. Därför kan jag inte lägga upp fler filmer innan onsdag när jag kommer hem. Synd. Jag som har jobbat lite extra idag med att stå på de största torgena för att fånga lite dokumentär-footage. Nåväl. Dokumentären fortsätter på onsdag eller torsdag istället.
Text kommer jag dock att lägga upp. Om bara en liten stund kommer ni t.ex att få veta vilket världens näst snyggaste spel är, enligt mig förstås.
Cyberlife i London - Del 1
Filmat med en helt vanlig digitalkamera bjuder jag er: Cyberlivet i London - En lite fjantigare dokumentär.
Framme
Framme. Äntligen. Resan har varit precis som att vara på Liseberg, förutom karusellerna då. Vi har köat, väntat och färdats, hela långa dagen. Nu ska vi äta någonstans vid Harry Potters tågbana (Kings' Cross, baby) och kolla läget.
För övrigt noterade jag att någon i Fable-teamet Lionhead Studios (som ju är beläget i London) har snott namnet Oakvale från den sista tunnelbanestationen i London som heter Oakwood. Intressant värre.
För övrigt noterade jag att någon i Fable-teamet Lionhead Studios (som ju är beläget i London) har snott namnet Oakvale från den sista tunnelbanestationen i London som heter Oakwood. Intressant värre.
Hejdå!
Tja! Klockan är 01:13 på natten till lördag, och jag ska till London imorgon bitti, så jag tänkte bara snabbt meddela att jag drar. Förhoppningsvis lyckas jag fixa internet där borta så att jag kan lägga upp något inlägg om dagen som vanligt, men om inget händer så vet ni varför.
Måste för övrigt tillägga att Fable 2 är så vansinnigt bra att jag suttit och spelat det i närmare 7 timmar i streck ikväll, och nu, 5 minuter efteråt, längtar jag redan tillbaka. Fable 2 är, precis som jag hoppades, vad Fable borde ha varit, och mycket mer. Det är fylligare, proffsigare, större, mäktigare och framförallt roligare.
Har du en 360 och funderar på om det verkligen är värt att skaffa Fable 2 nu när så många bra spel släpps samtidigt (November är guldmånaden för spelvärlden), var så säker.
Det känns verkligen i hela kroppen att uppföljaren till det bästa spelet på Xbox äntligen är här. Låt oss alla fira! Kakor och saft och Fable 2 åt folket!
Måste för övrigt tillägga att Fable 2 är så vansinnigt bra att jag suttit och spelat det i närmare 7 timmar i streck ikväll, och nu, 5 minuter efteråt, längtar jag redan tillbaka. Fable 2 är, precis som jag hoppades, vad Fable borde ha varit, och mycket mer. Det är fylligare, proffsigare, större, mäktigare och framförallt roligare.
Har du en 360 och funderar på om det verkligen är värt att skaffa Fable 2 nu när så många bra spel släpps samtidigt (November är guldmånaden för spelvärlden), var så säker.
Det känns verkligen i hela kroppen att uppföljaren till det bästa spelet på Xbox äntligen är här. Låt oss alla fira! Kakor och saft och Fable 2 åt folket!
Världens snyggaste spel - plats nr 3
Cel-shading är vackert. Zelda är vackert. Tillsammans blev dessa båda världens tredje snyggaste spel, estétiskt och grafiskt.
Många har klagat på Nintendos val att göra något så känsligt som ett tecknat Zelda. Det har tjatats om att Link ser ut som en fjantig mellanstadie-elev, och att Zelda ska vara på ett visst sätt, men verkligen inte såhär. Trångsynt, tycker jag.
Link har alltid sett ut som en fjantig mellanstadie-elev (med undantaget Twilight Princess, och det var inte ens utannonserat när Wind Waker släpptes). Det hör till. Link ska se liten och oskyldig ut. Vuxna ska se ner på honom. Han ska vara underlig och ensam i början av spelet för att senare överbevisa folket, men då ska han ändå vara självständig och inte bli för fäst vid någon.
Argumentet "Link ska se ut på ett visst sätt, men inte såhär" bevisar bara att personen som uttalat sig inte är bekant med Zelda-serien. Såhär har Link utvecklats utséendemässigt under sin över 20 år långa karriär.
Nå, vilken Link är den rätta? För mig är det en del av tjusningen i Zelda. Att aldrig kunna gissa sig till hur nästa del i serien ska se ut. Dessutom älskar jag att Link aldrig pratar. Han förblir samma person med ett annat utséende. Men nog om det, nu ska vi snacka om varför Wind Waker är världens tredje snyggaste spel.
Varelsernas ständigt utrycksfulla ansikten, färggladheten, precisionen, noggranheten i varenda detalj... Det är de små aspekterna i Wind Waker som får mitt cyberhjärta att smälta varje gång jag spelar. Ganondorfs övervikt, måsarna som flyger bredvid båten när man närmar sig land, piratgänget, allt, allt, allt är perfekt designat.
Hela spelet igenom ser sig Link omkring i sin omgivning, och han hittar alltid något av intresse att kolla på. Det tillför oerhört mycket, och Wind Waker var det första spelet som lyckades få sin huvudkaraktär att kännas levande.
Det finns egentligen inget mer att säga om Wind Waker som inte sagts en miljon gånger. Spring och köp det själv vetja så får du uppleva dessa rumptjusiga bilder i dess fulla, högst rörliga, prakt. Det känns verkligen inte ett dugg föråldrat, och faktum är att det står sig som ett av de spel som känns allra fräschast än idag. Dessutom är slutscenen i Wind Waker den kanske mäktigaste i ett spel någonsin.
The Legend of Zelda: Wind Waker är alltså till Gamecube för den som inte kan sin spelhistoria.
Kolla på Gamereplay eller Spelfyndet vetja. Där har de allt.
Peace.
Många har klagat på Nintendos val att göra något så känsligt som ett tecknat Zelda. Det har tjatats om att Link ser ut som en fjantig mellanstadie-elev, och att Zelda ska vara på ett visst sätt, men verkligen inte såhär. Trångsynt, tycker jag.
Link har alltid sett ut som en fjantig mellanstadie-elev (med undantaget Twilight Princess, och det var inte ens utannonserat när Wind Waker släpptes). Det hör till. Link ska se liten och oskyldig ut. Vuxna ska se ner på honom. Han ska vara underlig och ensam i början av spelet för att senare överbevisa folket, men då ska han ändå vara självständig och inte bli för fäst vid någon.
Argumentet "Link ska se ut på ett visst sätt, men inte såhär" bevisar bara att personen som uttalat sig inte är bekant med Zelda-serien. Såhär har Link utvecklats utséendemässigt under sin över 20 år långa karriär.
Nå, vilken Link är den rätta? För mig är det en del av tjusningen i Zelda. Att aldrig kunna gissa sig till hur nästa del i serien ska se ut. Dessutom älskar jag att Link aldrig pratar. Han förblir samma person med ett annat utséende. Men nog om det, nu ska vi snacka om varför Wind Waker är världens tredje snyggaste spel.
Varelsernas ständigt utrycksfulla ansikten, färggladheten, precisionen, noggranheten i varenda detalj... Det är de små aspekterna i Wind Waker som får mitt cyberhjärta att smälta varje gång jag spelar. Ganondorfs övervikt, måsarna som flyger bredvid båten när man närmar sig land, piratgänget, allt, allt, allt är perfekt designat.
Hela spelet igenom ser sig Link omkring i sin omgivning, och han hittar alltid något av intresse att kolla på. Det tillför oerhört mycket, och Wind Waker var det första spelet som lyckades få sin huvudkaraktär att kännas levande.
Det finns egentligen inget mer att säga om Wind Waker som inte sagts en miljon gånger. Spring och köp det själv vetja så får du uppleva dessa rumptjusiga bilder i dess fulla, högst rörliga, prakt. Det känns verkligen inte ett dugg föråldrat, och faktum är att det står sig som ett av de spel som känns allra fräschast än idag. Dessutom är slutscenen i Wind Waker den kanske mäktigaste i ett spel någonsin.
The Legend of Zelda: Wind Waker är alltså till Gamecube för den som inte kan sin spelhistoria.
Kolla på Gamereplay eller Spelfyndet vetja. Där har de allt.
Peace.
Tetris - tidlös underhållning
Ett av de spel som sålde allra bäst under 8-bitarseran var Tetris. Men hur kan ett spel om rutor och perfekta pusselkombinationer ha tilltalat så många människor?
Jag har två teorier.
* De flesta spelare var barn vars föräldrar ansåg att Tetris gnuggar geniknölarna lite hårdare än Mario och Duck Tales. När barnen väl spelade Tetris insåg de hur beroendeframkallande och kul det verkligen var. Snacket på skolgårdarna drog igång, och snart skulle varenda unge få högst poäng.
* Nintendo Power, den ultimata tidningen som skilde noobs från hardcore pro's under 80-talet, var inte sena med att hylla Tetris och tipsa sina läsare om spelet. Nintendo power sa "jump". Läsarna sa "how high?"
Tetris är ett av mina favoritspel. No kiddin'. Det ligger absolut där uppe bland Mario 3, Zelda Majora's Mask, Half-Life 2 och de andra mästerverken. Först på senare dagar har jag insett varför det fortfarande underhåller, trots sitt enformiga upplägg.
Jag tänker utgå från att du vet vad Tetris är. Googla det, eller youtube'a det om du inte vet.
Tetris fortsätter att roa i all evighet eftersom att problemlösningen, och därav känslan av att ha uträttat något, är så oerhört kvick och snabb. Du ser ett problem, och du vill lösa det. Två block och 5 sekunder senare är problemet löst, och du får en liten kick innan du slänger dig på nästa problem som även det är löst inom 5 sekunder. Så fortsätter det, ända tills Tetris vinner över dig, eller tills du uppnår 99999 poäng. Själv har jag nått 34493 poäng, och tänker inte ge mig innan jag når 99999.
Dessutom är spelet så sjukt lättillgängligt att det nästan är löjligt. Ploppa in kasetten i din NES och du är igång på bråkdelen av en sekund. Du har till och med lyxen att själv välja mellan tre låtar. För att inte tala om alla uppföljare som kommit till framförallt bärbara konsoler. Tetris Battle på Nintendo DS, hjärna mot hjärna, man mot man (eller kvinna mot kvinna, eller kvinna mot man, eller djur), är bland det roligaste du kan göra för att få tiden att flyga på bussen eller tåget.
Kort sagt: Kolla in Tetris på internet eller köp NES-versionen som är min favorit.
Det korta ljudet som hörs när man lyckas få in den 4 rutor långa rektangeln i en i övrigt perfekt spelrad är för mig vad pengaklirr är för Joakim Von Anka.
Jag har två teorier.
* De flesta spelare var barn vars föräldrar ansåg att Tetris gnuggar geniknölarna lite hårdare än Mario och Duck Tales. När barnen väl spelade Tetris insåg de hur beroendeframkallande och kul det verkligen var. Snacket på skolgårdarna drog igång, och snart skulle varenda unge få högst poäng.
* Nintendo Power, den ultimata tidningen som skilde noobs från hardcore pro's under 80-talet, var inte sena med att hylla Tetris och tipsa sina läsare om spelet. Nintendo power sa "jump". Läsarna sa "how high?"
Tetris är ett av mina favoritspel. No kiddin'. Det ligger absolut där uppe bland Mario 3, Zelda Majora's Mask, Half-Life 2 och de andra mästerverken. Först på senare dagar har jag insett varför det fortfarande underhåller, trots sitt enformiga upplägg.
Jag tänker utgå från att du vet vad Tetris är. Googla det, eller youtube'a det om du inte vet.
Tetris fortsätter att roa i all evighet eftersom att problemlösningen, och därav känslan av att ha uträttat något, är så oerhört kvick och snabb. Du ser ett problem, och du vill lösa det. Två block och 5 sekunder senare är problemet löst, och du får en liten kick innan du slänger dig på nästa problem som även det är löst inom 5 sekunder. Så fortsätter det, ända tills Tetris vinner över dig, eller tills du uppnår 99999 poäng. Själv har jag nått 34493 poäng, och tänker inte ge mig innan jag når 99999.
Dessutom är spelet så sjukt lättillgängligt att det nästan är löjligt. Ploppa in kasetten i din NES och du är igång på bråkdelen av en sekund. Du har till och med lyxen att själv välja mellan tre låtar. För att inte tala om alla uppföljare som kommit till framförallt bärbara konsoler. Tetris Battle på Nintendo DS, hjärna mot hjärna, man mot man (eller kvinna mot kvinna, eller kvinna mot man, eller djur), är bland det roligaste du kan göra för att få tiden att flyga på bussen eller tåget.
Kort sagt: Kolla in Tetris på internet eller köp NES-versionen som är min favorit.
Det korta ljudet som hörs när man lyckas få in den 4 rutor långa rektangeln i en i övrigt perfekt spelrad är för mig vad pengaklirr är för Joakim Von Anka.
Batman - NES
Då var ännu en video klar. Det känns som att jag bara sprutar ur mig filmer nu, och det känns fantastiskt soft.
Jag skulle vilja välkomna en till i teamet för övrigt. Nu är det inte bara Simon Sjölin och Tove Tejler, utan även Artem Sokolov, som hjälper till med filmerna.
Simon har alltså gjort tema-låten, Tove har designat bloggen och filmar ibland, och Artem kommer då och då att bidra med lite art-work (bilder) till filmerna.
Tack för hjälpen hörni!
För högre upplösning, se här!
Jag skulle vilja välkomna en till i teamet för övrigt. Nu är det inte bara Simon Sjölin och Tove Tejler, utan även Artem Sokolov, som hjälper till med filmerna.
Simon har alltså gjort tema-låten, Tove har designat bloggen och filmar ibland, och Artem kommer då och då att bidra med lite art-work (bilder) till filmerna.
Tack för hjälpen hörni!
För högre upplösning, se här!
Lurendrejerier i görningen...
En ny film är i görningen. Den här gången handlar det om ett särskilt NES-spel, och det här, kära vänner, kan vara min mysigaste film hitills.
Stay tuned.
Stay tuned.
OMG #2
Del nummer 2 i OMG-serien kommer från spelet Ocarina of Time, men den här gången är det via video.
Tryck på play här eller välj att kolla videon i högre kvalitét (och hjälp mig nå ut på youtube) här!
Tryck på play här eller välj att kolla videon i högre kvalitét (och hjälp mig nå ut på youtube) här!
Hail to the tjugofjärde oktober!
På fredag smäller det. Big time. I och med släppet av Fable 2 får vi äntligen börja forma egna karaktärer, omgivningar och historier. Det här kan vara vad Fable borde ha varit från första början, and still, Fable var ett väldigt bra spel.
Jag laddar redan nu genom att kolla på trailers och förhandsvisningar.
God eller ond, man eller kvinna, stor och stark eller tidsbändande magiker? Jag tänker vara alltihop.
Jag laddar redan nu genom att kolla på trailers och förhandsvisningar.
God eller ond, man eller kvinna, stor och stark eller tidsbändande magiker? Jag tänker vara alltihop.
Topp 4 mest efterlängtade spel
Finns något av de spel du längtar efter med på listan?
There's only one way to know....
För hög kvalitét: titta här
There's only one way to know....
För hög kvalitét: titta här
Biotiskt
Hade ingen tillgång till dator eller internet över huvud taget igår, så veckans allra mest miserabla dag blev inte ens så mycket som notifierad här på Cyberlife. Sorry. On the bright side, jag hade mycket fritid och han spela in lite material till en ny film. Det hela blev väldigt spontant och inte proffsigt för fem öre, men det är så jag föredrar att göra film. Det blir mer Oskar Nyström och mindre "vad Oskar Nyström vill vara".
Filmen är en topplista och jag hoppas att jag hinner få klart den imorgon. Någon som kan gissa vad jag ska snacka om?
Vinnaren får en gratis Cyber-glass.
Må fru fortuna vända sitt ansikte mot eder alla när ni ska gå i trappor.
Over n' out.
Filmen är en topplista och jag hoppas att jag hinner få klart den imorgon. Någon som kan gissa vad jag ska snacka om?
Vinnaren får en gratis Cyber-glass.
Må fru fortuna vända sitt ansikte mot eder alla när ni ska gå i trappor.
Over n' out.
Playstation - en guldgruva för den auditive
Intressant fakta of the day:
Om du har en gammal Playstation 1 hemma, låt den inte bara stå och dega! Häromdagen läste jag en intressant artikel om att ljudkortet i Playstation 1 motsvarar en CD-spelare som du idag köper i affären för 6000 kronor. Kan det verkligen stämma? Jag bestämde mig såklart för att testa själv eftersom att jag råkar ha två stycken i hyllan som hitills softat för sju...
Hur skulle testet gå till då? Tja... Det rimligaste vore ju att helt enkelt koppla in den till ett maffigt ljudsystem och helt enkelt köra en modern CD-skiva i den, men det testet får vänta några dagar. Istället jämförde jag ljudkvalitén från Resident Evil 4 till Wii mot Resident Evil 2 till Playstation.
Chockerande, överraskande och glädjande nog så verkar artikeln stämma. Självklart har själva komprimeringen och inspelningen av ljudet i ett spel skapat för tio år sedan inte en chans mot dagens spel, men ljudet nådde ut på ett annat sätt med Playstation. Tonerna kändes fylligare och klarare.
Jag valde även att jämföra Playstation med dess ärkefiende Nintendo 64. Efter att ha spelat Resident Evil 2 i några minuter kan jag bara konstatera att N64, oavsett spel, är brutalt underlägsen prestandamässigt. Leon S. Kennedy pratar silkeslent. Mario hostar. Och skriker. Samtidigt. N64'ans grafik är grumlig och känns ofärdig. Playstation är i vissa stunder inte helt underlägset ett tidigt Playstation 2-spel.
På många sätt står vi och stampar på samma ställe idag. Nintendo Wii är brutalt underlägsen Playstation 3 rent prestandamässigt. "Blu-ray VS optisk disk" är som "Valfri Pizza på en fredagkväll VS mjölig gröt en mulen tisdagförmiddag".
Och om vi verkligen ska ta upp fighten så är det värt att nämna att PS3'an bär på 256 MiB XDR RAM, 256 MiB GDDR3 video-RAM på 700 MHz RSX-GPU (grafikprocessor) från nVidia (128 bit pixelsprecision, 1080p upplösning, 300 miljoner transistorer, 90 nm) medans Wii bara bär runt på futtiga 24 MiB 1T-SRAM systemminne och 64 MiB 1T-SRAM, "övrigt", minne och en trendig chihuahua på axeln. På många sätt står vi alltså och stampar på samma ställe idag. Gropen har bara blivit lite djupare...
Nog om konsolkrig. Har du en Playstation 1och en shysst ljudanläggning hemma? Testa själv!
Hur det kan vara möjligt? Ingen aning... Fråga din mamma och pappa...
Om du har en gammal Playstation 1 hemma, låt den inte bara stå och dega! Häromdagen läste jag en intressant artikel om att ljudkortet i Playstation 1 motsvarar en CD-spelare som du idag köper i affären för 6000 kronor. Kan det verkligen stämma? Jag bestämde mig såklart för att testa själv eftersom att jag råkar ha två stycken i hyllan som hitills softat för sju...
Hur skulle testet gå till då? Tja... Det rimligaste vore ju att helt enkelt koppla in den till ett maffigt ljudsystem och helt enkelt köra en modern CD-skiva i den, men det testet får vänta några dagar. Istället jämförde jag ljudkvalitén från Resident Evil 4 till Wii mot Resident Evil 2 till Playstation.
Chockerande, överraskande och glädjande nog så verkar artikeln stämma. Självklart har själva komprimeringen och inspelningen av ljudet i ett spel skapat för tio år sedan inte en chans mot dagens spel, men ljudet nådde ut på ett annat sätt med Playstation. Tonerna kändes fylligare och klarare.
Jag valde även att jämföra Playstation med dess ärkefiende Nintendo 64. Efter att ha spelat Resident Evil 2 i några minuter kan jag bara konstatera att N64, oavsett spel, är brutalt underlägsen prestandamässigt. Leon S. Kennedy pratar silkeslent. Mario hostar. Och skriker. Samtidigt. N64'ans grafik är grumlig och känns ofärdig. Playstation är i vissa stunder inte helt underlägset ett tidigt Playstation 2-spel.
På många sätt står vi och stampar på samma ställe idag. Nintendo Wii är brutalt underlägsen Playstation 3 rent prestandamässigt. "Blu-ray VS optisk disk" är som "Valfri Pizza på en fredagkväll VS mjölig gröt en mulen tisdagförmiddag".
Och om vi verkligen ska ta upp fighten så är det värt att nämna att PS3'an bär på 256 MiB XDR RAM, 256 MiB GDDR3 video-RAM på 700 MHz RSX-GPU (grafikprocessor) från nVidia (128 bit pixelsprecision, 1080p upplösning, 300 miljoner transistorer, 90 nm) medans Wii bara bär runt på futtiga 24 MiB 1T-SRAM systemminne och 64 MiB 1T-SRAM, "övrigt", minne och en trendig chihuahua på axeln. På många sätt står vi alltså och stampar på samma ställe idag. Gropen har bara blivit lite djupare...
Nog om konsolkrig. Har du en Playstation 1och en shysst ljudanläggning hemma? Testa själv!
Hur det kan vara möjligt? Ingen aning... Fråga din mamma och pappa...
Slösa bort sitt liv?
Spelade ett annorlunda onlinespel för första gången idag. Liero, tror jag att det hette. Det var precis som Worms, fast snabbare. I början kändes kontrollen konstig och övriga spelare (som alla satt i samma rum som jag - datasalen FTW) mördade stjärten av mig. Det enda jag lyckades åstadkomma var på sin höjd att döda mina egna lagmedlemmar av misstag. Andra matchen kändes det bättre, och tredje matchen, när förolämpningarna och allvaret började ta sig i rummet, och jag började greppa spelet, var riktigt jävla rolig.
Just det här är anledningen till att ett spel blir beroendeframkallande. CS, WoW, Guild Wars, CoD, GoW, TF2... Det spelar egentligen ingen roll vilket spel det är. Det är kompisarna, rivaliteten och humorn hos riktiga människor som gör att ett spel håller längre än 10 timmar. Undantag finns förstås, t.ex. Zelda som det tog mig 50 spännande timmar att plöja igenom, men de flesta singel player-spel blir faktiskt tjatiga och långrandiga. Till och med Elder Scrolls-serien som egentligen är av samma virke som WoW, men skulle mått bra av en onlineuppkoppling.
Många hävdar att de som spelar World of Warcraft eller CS länge och ofta slösar bort sina liv. Jag hade hållt med, om jag inte skulle sett det som att en grupp människor bestämt sig för att göra något som de tycker är kul på ett socialt sätt. Precis som vilket intresse som helst. Skateboarding eller virkning i grupp till exempel.
"Men deeeet är ju inte samma saaaaaak!!"
Jo, det är det, jäkla konservatist. Man interagerar med andra människor och gör det man tycker är kul samtidigt. Det är vännerna, inte spelet i sig, som är roligt. Spelet är bara en samlingsplats. Din totempåle i Cyberdjungeln.
Nu må det vara hänt att jag riktar mig till fel målgrupp, eftersom att varenda läsare här antagligen på ett eller annat sätt gillar spel. Nåväl, kanske har ni fått er en tankeställare i alla fall.
Tack för att ni lyssnar på mitt grubbleri. Ha en skön fredagkväll.
DUVANS MAMMOR KOMMER BORTOT
Just det här är anledningen till att ett spel blir beroendeframkallande. CS, WoW, Guild Wars, CoD, GoW, TF2... Det spelar egentligen ingen roll vilket spel det är. Det är kompisarna, rivaliteten och humorn hos riktiga människor som gör att ett spel håller längre än 10 timmar. Undantag finns förstås, t.ex. Zelda som det tog mig 50 spännande timmar att plöja igenom, men de flesta singel player-spel blir faktiskt tjatiga och långrandiga. Till och med Elder Scrolls-serien som egentligen är av samma virke som WoW, men skulle mått bra av en onlineuppkoppling.
Många hävdar att de som spelar World of Warcraft eller CS länge och ofta slösar bort sina liv. Jag hade hållt med, om jag inte skulle sett det som att en grupp människor bestämt sig för att göra något som de tycker är kul på ett socialt sätt. Precis som vilket intresse som helst. Skateboarding eller virkning i grupp till exempel.
"Men deeeet är ju inte samma saaaaaak!!"
Jo, det är det, jäkla konservatist. Man interagerar med andra människor och gör det man tycker är kul samtidigt. Det är vännerna, inte spelet i sig, som är roligt. Spelet är bara en samlingsplats. Din totempåle i Cyberdjungeln.
Nu må det vara hänt att jag riktar mig till fel målgrupp, eftersom att varenda läsare här antagligen på ett eller annat sätt gillar spel. Nåväl, kanske har ni fått er en tankeställare i alla fall.
Tack för att ni lyssnar på mitt grubbleri. Ha en skön fredagkväll.
DUVANS MAMMOR KOMMER BORTOT
Cyberlife berättar om - Nintendo 64
I den här videon berättar jag om min barndoms ljuva kärlek till Nintendo 64.
Nu kan ni för övrigt hitta alla äldre klipp i fliken till vänster. Klicka bara på "Videos".
Nu kan ni för övrigt hitta alla äldre klipp i fliken till vänster. Klicka bara på "Videos".
Ultra
Inom en snar framtid kommer jag att släppa en ny video som jag verkligen längtat efter att få ut på Cyberlife. Det handlar inte om NES den här gången. Inte SNES eller Mega Drive heller för den delen, utan om min absoluta favoritkonsol genom alla tider.
Jag talar givetvis om... Oj, jäklar, klockan börjar bli mycket! Måste med bussen!
Ses! ; )
Jag talar givetvis om... Oj, jäklar, klockan börjar bli mycket! Måste med bussen!
Ses! ; )
Intervjuen i Aulan
I dagens film utnyttjar jag väntetiden i aulan till att intervjua några glada vänner om spel.
Dessutom introduceras Cyberlife's officiella temalåt för första gången som generöst givits till oss av Simon Sjölin. Tack Simon!
Dessutom introduceras Cyberlife's officiella temalåt för första gången som generöst givits till oss av Simon Sjölin. Tack Simon!
Dagens inköp
Jag vann just en budgivning på tradera och utökar därmed min lilla NES-samling med 8 nya spel.
Silent Service
Mario & Yoshi
Smurfarna
Mission Impossible
Donkey Kong Classics
Tetris
Ghostbusters II
Gradius
Tänk nu inte, "vad fan har jag med det att göra?", utan tänk: "åtminstone ett av de här spelen måste stinka rynkig stjärt."
Spel som stinker rynkig stjärt = ny film på Cyberlife.
Nu ska jag fira vinsten med saft och läxor.
Horay!
Silent Service
Mario & Yoshi
Smurfarna
Mission Impossible
Donkey Kong Classics
Tetris
Ghostbusters II
Gradius
Tänk nu inte, "vad fan har jag med det att göra?", utan tänk: "åtminstone ett av de här spelen måste stinka rynkig stjärt."
Spel som stinker rynkig stjärt = ny film på Cyberlife.
Nu ska jag fira vinsten med saft och läxor.
Horay!
MMORPG PWNS KEK
Spöa vargar, köpa nya axelskydd, döda en hög-levlad jätte, köpa en ny lie, prata med en farbror sjukt långt bort på kartan, levla upp, spöa en polare i en duell till döden, köpa nya handskar and the list goes god damn on forever... Alla som har spelat någon form av online-spel är överens. Det är sjukt kul att utveckla sin karaktär. Att bli någon över internet, eller ännu bättre, att bli någon annan över internet är bland det roligaste som finns inom interaktiv media.
Guild Wars, World of Warcraft, Age of Conan, Warhammer Online, Diablo II, Lord of the Rings Online och typ alla andra mmorpg's (Massive multiplayer online role playing games) som finns har en sak gemensamt. De erbjuder alla en alternativ värld. En värld där du bestämmer om du vill vara mäktig eller mjäkig. I verkliga livet är det inte så enkelt. Du föddes till den du är, och du kan inte göra något åt det. I MMORPG's är du precis den du vill vara, och det är därför det är så förbannat kul.
Nackdelen med MMORPG är förstås att de kostar pengar. Du betalar 120 spänn i månaden vilket leder till att du stressas till att spela så mycket som möjligt under den tiden du har. Vid slutet av månaden måste du såklart köpa ett nytt månadskort så att inte föregående månadskostnad varit värdelös. Till slut hamnar du i en ond cirkel där du undrar vad fan ditt intresse går ut på egentligen, och efter många om och men lägger du spelet på hyllan och förbannar det för att det tog upp all din fritid och hindrade dig från att bli den unga, sexiga rockstjärna du alltid drömt om att bli.
Typ.
Därför vill jag rekommendera Guild Wars. Spelet har ingen månadskostnad och max-leveln är 20 (att nå lvl 20 i Guild Wars tar ungefär 25-30 timmar). När du väl är på lvl 20 så börjar spelet på allvar, men det är aldrig under stressiga förutsättningar. Det är dina skills, inte antalet timmar du spelat som avgör om du står som vinnare till slut, precis som ArenaNet alltid hävdat. Du löper alltså ingen större risk att tröttna på att levla upp på vägen, och du hotas dessutom inte av den ständigt tickande klockan.
Synd bara att Guild Wars inte är lika lekfullt och mysigt som WoW. Men å andra sidan får man knappast uppleva känslan av att svinga sin lie i en cirkel för att sedan avnjuta 20 fienders simultana dödsbräk i WoW. Oooh yeah... Oh yeah indeed...
Om Gudrun Schyman spelade Guild Wars...
Guild Wars, World of Warcraft, Age of Conan, Warhammer Online, Diablo II, Lord of the Rings Online och typ alla andra mmorpg's (Massive multiplayer online role playing games) som finns har en sak gemensamt. De erbjuder alla en alternativ värld. En värld där du bestämmer om du vill vara mäktig eller mjäkig. I verkliga livet är det inte så enkelt. Du föddes till den du är, och du kan inte göra något åt det. I MMORPG's är du precis den du vill vara, och det är därför det är så förbannat kul.
Nackdelen med MMORPG är förstås att de kostar pengar. Du betalar 120 spänn i månaden vilket leder till att du stressas till att spela så mycket som möjligt under den tiden du har. Vid slutet av månaden måste du såklart köpa ett nytt månadskort så att inte föregående månadskostnad varit värdelös. Till slut hamnar du i en ond cirkel där du undrar vad fan ditt intresse går ut på egentligen, och efter många om och men lägger du spelet på hyllan och förbannar det för att det tog upp all din fritid och hindrade dig från att bli den unga, sexiga rockstjärna du alltid drömt om att bli.
Typ.
Därför vill jag rekommendera Guild Wars. Spelet har ingen månadskostnad och max-leveln är 20 (att nå lvl 20 i Guild Wars tar ungefär 25-30 timmar). När du väl är på lvl 20 så börjar spelet på allvar, men det är aldrig under stressiga förutsättningar. Det är dina skills, inte antalet timmar du spelat som avgör om du står som vinnare till slut, precis som ArenaNet alltid hävdat. Du löper alltså ingen större risk att tröttna på att levla upp på vägen, och du hotas dessutom inte av den ständigt tickande klockan.
Synd bara att Guild Wars inte är lika lekfullt och mysigt som WoW. Men å andra sidan får man knappast uppleva känslan av att svinga sin lie i en cirkel för att sedan avnjuta 20 fienders simultana dödsbräk i WoW. Oooh yeah... Oh yeah indeed...
Om Gudrun Schyman spelade Guild Wars...
The fan from hell
Låt mig berätta lite om den mycket intressanta fläkten som fanns att uppleva i den tidiga versionen av Xbox 360. Eller som jag föredrar att kalla den: ”fläkten från helvetet”.
För ungefär två och ett halvt år sedan köpte jag min första "next generation-konsol", en Xbox 360. Gud vad jag såg fram emot att dumpa Gamecube, PS2 och Xbox i sjön för att för första gången i mitt liv spela högupplöst! Som jag hade sparat pengar...
I affären log jag brett när jag plockade ner Elder Scrolls IV: Oblivion och ett rejält stycke 360 från hyllorna. 6000 spänn fick jag punga ut i runda slängar, men det skulle det vara värt. Nu var det ju trots allt dags för en hardcore gamer som undertecknad att ta del av det allra bästa som spelvärlden hade att erbjuda!
När jag kom hem och startade spelet var det som att träda in i en ny, högupplöst, värld av möjligheter. Men vad det lät konstigt från konsolen? Faktum är att jag ringde in till affären och förklarade att jag nog fick en trasig Xbox 360 med motiveringen: ”Den låter som ett tröskverk utan ljuddämpning alls”. Expediten förklarade att den faktiskt skulle låta såhär, och att kritiken rasat mot just fläkten.
Den förbannade fläkten... Det spelade ingen roll att grafiken var något utöver det vanliga. Upplevelsen totalförstördes av ljudet. Smygandet i ”Condemned” förstördes, dialogen i Halo 3 gick till spillo, motorljudet i Forza 2 dämpades, och det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte tänka på annat, fläkten fanns där, och den ville mig illa. Inte nog med att spelupplevelsen förstördes, jag gick ifrån varje avslutad spelsession med rejäl huvudvärk och grinigt humör.
Förra sommaren köpte jag mig en Wii, och allt skulle förändras… Zelda: Twilight Princess kördes igenom på 48 underbart ostörda timmar av ren spelglädje, utan ett spår av huvudvärk (utom när jag möjligtvis spelade 7-8 timmar i sträck). Det var egentligen först då jag insåg hur mycket jag hade stört mig på Xbox 360’s eländiga fläktfanskap, och jag förstod inte då, och jag begriper fortfarande inte, hur Microsoft kunde släppa sådant otyg för 5000 spänn utan att åtminstone varna folk om att det faktiskt kommer att låta.
Jag är inte köpt av Nintendo, och jag försöker inte göra reklam för de... Jag pekar bara ut det uppenbara i en debatt som det knappast är nyttigt att lämna i mörkret. Fläkten i Wii håller käft, fläkten i 360 skriker, brölar, och stör.
Numera finns förstås Xbox 360: Elite att tillgå vars fläkt sägs hålla käft, men inte fan tänker jag punga ut 4000 spänn extra för något som borde ha varit obligatoriskt redan från första början.
För ungefär två och ett halvt år sedan köpte jag min första "next generation-konsol", en Xbox 360. Gud vad jag såg fram emot att dumpa Gamecube, PS2 och Xbox i sjön för att för första gången i mitt liv spela högupplöst! Som jag hade sparat pengar...
I affären log jag brett när jag plockade ner Elder Scrolls IV: Oblivion och ett rejält stycke 360 från hyllorna. 6000 spänn fick jag punga ut i runda slängar, men det skulle det vara värt. Nu var det ju trots allt dags för en hardcore gamer som undertecknad att ta del av det allra bästa som spelvärlden hade att erbjuda!
När jag kom hem och startade spelet var det som att träda in i en ny, högupplöst, värld av möjligheter. Men vad det lät konstigt från konsolen? Faktum är att jag ringde in till affären och förklarade att jag nog fick en trasig Xbox 360 med motiveringen: ”Den låter som ett tröskverk utan ljuddämpning alls”. Expediten förklarade att den faktiskt skulle låta såhär, och att kritiken rasat mot just fläkten.
Den förbannade fläkten... Det spelade ingen roll att grafiken var något utöver det vanliga. Upplevelsen totalförstördes av ljudet. Smygandet i ”Condemned” förstördes, dialogen i Halo 3 gick till spillo, motorljudet i Forza 2 dämpades, och det spelade ingen roll hur mycket jag än försökte tänka på annat, fläkten fanns där, och den ville mig illa. Inte nog med att spelupplevelsen förstördes, jag gick ifrån varje avslutad spelsession med rejäl huvudvärk och grinigt humör.
Förra sommaren köpte jag mig en Wii, och allt skulle förändras… Zelda: Twilight Princess kördes igenom på 48 underbart ostörda timmar av ren spelglädje, utan ett spår av huvudvärk (utom när jag möjligtvis spelade 7-8 timmar i sträck). Det var egentligen först då jag insåg hur mycket jag hade stört mig på Xbox 360’s eländiga fläktfanskap, och jag förstod inte då, och jag begriper fortfarande inte, hur Microsoft kunde släppa sådant otyg för 5000 spänn utan att åtminstone varna folk om att det faktiskt kommer att låta.
Jag är inte köpt av Nintendo, och jag försöker inte göra reklam för de... Jag pekar bara ut det uppenbara i en debatt som det knappast är nyttigt att lämna i mörkret. Fläkten i Wii håller käft, fläkten i 360 skriker, brölar, och stör.
Numera finns förstås Xbox 360: Elite att tillgå vars fläkt sägs hålla käft, men inte fan tänker jag punga ut 4000 spänn extra för något som borde ha varit obligatoriskt redan från första början.
Crysis - Recension
Den här recensionen skrev jag för några månader sedan, samma natt som jag klarade Crysis. Eftersom att jag planerar att ge er någon slags recension på Crysis Warhead inom någon vecka så tänkte jag värma upp lite med att släppa den här texten först. Om du inte har spelat Crysis ännu, läs min text och ta reda på varför du bör hoppa stylta ner till din lokala spelbutik på rödaste rappet.
Jag sitter här i mörkret av mitt tysta rum i källaren. Det är natten till onsdag, tror jag, jag har helt tappat greppet om datum och tid. Endast tangentbordet och skärmen lyser, som för att hålla mig sällskap. Darrande inser jag att mitt äventyr är slut, samtidigt som det just har börjat. Slutbossen i Crysis är dödad, och vilken sju helskottas slutboss. Ett fantastiskt äventyr är avslutat, men det är trots allt sedan länge utannonserat att Crysis ska bli en trilogi, så jag får vackert vänta tills del två och tre kommer ut innan jag kan känna mig riktigt nöjd med min insats.
Skit samma. Crysis är underbart även som fristående spel, och det är egentligen inte så svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt bra. Problemet är att det skulle krävas grymt mycket tålamod av både mig som skribent och dig som läsare att förklara varenda liten detalj av det goda, och spelet släpptes ju faktiskt redan för ett par månader sen. Varför en recension över huvud taget då?
Jo, Crysis ligger grafiskt (och till viss del spelmässigt) något/några år före sin tid, och det är därför inte alls säkert att din dator mäktar med det ännu. Det är alltså tänkt att man ska kunna köpa Crysis om två år och fortfarande se det som ett nytt och revolutionerande spel. Kort sagt, det här blir en ganska liten recension, eller snarare en uppmaning till dig att köpa Crysis, för det är så förbenat, förbannat bra.
Tjat om fantastisk grafik har förpestat/välsignat varenda spelcommunity ända sedan utannonseringen. Frågan är om den håller måttet? Svaret är, efter en grundlig genomspelning ett solklart ja. Faktum är att min sprillans nya dator, proppad med godbitar, inte mäktade med grafikinställningarna very high helt laggfritt i alla situationer, utan jag fick nöja mig med high, men det var egentligen ingen enorm skillnad, även om jag hemskt gärna skulle spela det på very high.
När man spelar på very high ser man varenda individuella lilla skäggstubb på min kumpan Psycho. Man ser kylan från stålet på mitt vapen, man ser varenda liten ynka våg och djungeln man traskar runt i blir vansinnigt vacker. Tyvärr envisas utvecklarna Crytek med att vränga in tusentals individuellt rörliga prylar/fiender/explosioner samtidigt i striderna, och på very high börjar min dator nästan gråta. Med alla inställningar ställda på high är jag dock redo att ta mig an all världens bekymmer, och det är inte heller fy skam. Grafiken är fortfarande vackrare än något jag tidigare sett, och spel som Gears of War eller Assassin’s Creed får vackert ställa sig i skamvrån, trots deras fullkomligt briljanta grafik och ljussättning.
Det största med Crysis är dock inte grafiken, utan nytillskottet Nano Suit. En dräkt som för evigt har förändrat min syn på frihet inom actiongenren. Året då Crysis utspelar sig är 2020, och därav har Crytek givit sig själva friheten att hitta på hur mycket de vill utan att på något sätt vara historiskt inkorrekta eller rent av löjliga. Dräkten kan göra dig superstark, tålig mot fiendeeld, supersnabb eller osynlig för en liten stund. Det här öppnar upp en hel värld av nya möjligheter för konceptet ”du väljer själv hur du vill spela” som så många andra spel misslyckats med. Crysis lyckas, utan tvivel.
Min spelstil gick för det mesta ut på att smyga längs med vägarna i buskar och bakom träd, osynlig. Såg jag en vakt eller två så löste jag problemet snabbt med lite hederligt übervåld. Mestadels drog jag fram hagelbössan och gjorde proceduren kort med fienden, men vid de tillfällen då jag kände mig kreativ kunde jag komma på saker som att smyga mig fram bakom fienden, aktivera maximum strength, ta ett stadigt grepp runt halsen om honom och leta upp närmsta stup att kasta ner honom i.
Ett av de allra finaste minnena är dock när jag ständigt stördes av en liggande prickskytt som var fullkomligt omöjlig att få tag på från avstånd vilket ledde till ett flertal dödssekvenser för mig. När jag äntligen fick tag i honom var allt annat motstånd redan besegrat, och jag kunde glatt strutta runt med honom i näven för att till slut kasta in honom i en brinnande barrack. I win! You fail! sucker...
En bit in i spelet introduceras jag till modifieringen av mina vapen vilket leder till att jag snabbt och enkelt lär mig hur man bland mycket annat kopplar på ett sniper-sikte på en helt vanlig kulspruta. En helt genial och dödlig kombination som ska visa sig livsnödvändig för resten av spelet. Åtminstone när man spelar enligt min spelstil (kom ihåg att det finns massvis med sätt att spela). Jag skulle till exempel kunna koppla på laserpekare på toppen av mitt gevär istället vilket är en bra metod för dig som vill rusa in och mörda allt som rör sig snabbt och effektivt och inte har lust med smygfånerier.
Själv lärde jag mig aldrig bemästra snabbt-och-effektivt-tekniken, men det ska jag definitivt ge mig på vid en andra genomspelning. Ljudmässigt står Crysis ut, ordentligt. Aldrig tidigare har jag riktigt känt obehaget av en närliggande granat, men här är det en annan visa. Första gången jag fick en klassisk ”frag grenade” bredvid mig i Crysis höll jag på att slå sönder både tangentbord och mus, vilt flaxandes och skrikandes framför skärmen. Ljudnivån höjs nämligen till en rent obehaglig nivå när något exploderar i närheten, och med en schysst ljudanläggning får man nästan passa sig för att ha för högt ljud på. Om man inte gillar att spela med öronproppar förstås...
För övrigt är det en riktigt bisarr upplevelse att bli temporärt döv i Crysis. Det piper och surrar så att jag ibland måste pausa bara för att försäkra mig om att det inte är på riktigt. Även röstskådespelarna har gjort ett fruktansvärt bra jobb. Inte ens Psycho, med sin brittiska dialekt och förkärlek till ordet ”fuck”, blir någonsin annat än älskvärd på alla sätt och vis. En fullkomligt vital aspekt i ett underbart spel. Man lär sig snabbt att tycka om alla karaktärer, och det höjer storyn till nivån där bara riktigt bra filmer och spel som Zelda eller Final Fantasy infinner sig.
Obs! Risk för minispoiler!
Små detaljer som att en man berättar för mig att han har en förälskelse i en kvinna på hans arbetsplats gör att spelet känns levande. När jag ska gå ifrån mannen ber han mig säga något till kvinnan innan han ångrar sig och säger ”ah, nevermind…” med en suck. En halvtimme senare går han sin tragiska död till mötes, och jag fick aldrig veta vad han ville säga till kvinnan. En detalj som sitter kvar även efter spelets slut, och det är såna småsaker som skiljer vanliga spel från mästerverk.
Slut på spoiler!
Variationen på spelet är hög. Konstant förändring sker hela tiden. Ena stunden sitter jag i en skakig pansarvagn på ett exploderande fält, nästa är jag någonstans i en lugn skog mitt i natten. Efter någon timme flyter jag tyngdlös runt i något som närmast kan beskrivas som en blandning mellan Metroid Prime och Halo innan jag helt utan förvarning slungas ut i en värld täckt av is och snö.
Man blir sällan uttråkad, snarare uttröttad i vissa perioder då det blir för intensivt, men efter någon timmes paus börjar man redan längta tillbaka igen, och det är ett sug jag länge letat efter i fps-genren. Jag märker att recensionen börjar bli rätt lång ändå. Klockan närmar sig 4 på onsdag morgon, och extasen av slutscenerna har ännu inte riktigt lagt sig. Jag kan bara inte sluta tjata om hur fantastiskt det är. Man skulle kunna tro att det är nyhetens behag som spökar i mig, men jag har faktiskt varit såhär lyrisk ända sedan starten av spelet. Eller nåja, ungefär en timme eller två in i spelet börjar introduktionen av alla nyheter bli väl dryg, men det är ett nödvändigt ont och något som jag senare ska ha mycket nytta av.
Sammantaget är det här den mest underhållande, benhårda, stjärtsmiskande, ögonsmältande actionupplevelsen du kan köpa för pengar. Så länge du har en dator som mäktar med det.
Story: 9 - Snyggt berättande i realtid, trovärdiga skådespelare och oförutsägbara twister.
Grafik: 10 - Vad annars förtjänar spelet som ligger minst ett år före sin tid? Estetiskt är det också en fröjd för ögat. Solparadis FTW!
Livslängd: 8 - Tyvärr en ganska kort historia som du med lite viljekraft kan klara på en natt om du är duktig.
Ljud: 8 - Stämningsfull musik, men spelet saknar minnesvärda låtar. Röstskådespelarna och ljudeffekterna är dock fantastiska.
Gameplay: 9 - Vissa delar av koden i spelet verkar aningen rubbad då jag ibland får ladda om vissa sekvenser på grund av skumma buggar, men annars funkar allt relativt fläckfritt.
Totalt: 9 - Ett spel som på vissa håll känns ofärdigt och långt, långt före sin tid, men å andra sidan det enda spelet där du både kan ta stryptag på en ilsken Korean för att en timme senare knäböja för den engagerande storyn.
// Oskar "Cyberlife" Nyström
Jag sitter här i mörkret av mitt tysta rum i källaren. Det är natten till onsdag, tror jag, jag har helt tappat greppet om datum och tid. Endast tangentbordet och skärmen lyser, som för att hålla mig sällskap. Darrande inser jag att mitt äventyr är slut, samtidigt som det just har börjat. Slutbossen i Crysis är dödad, och vilken sju helskottas slutboss. Ett fantastiskt äventyr är avslutat, men det är trots allt sedan länge utannonserat att Crysis ska bli en trilogi, så jag får vackert vänta tills del två och tre kommer ut innan jag kan känna mig riktigt nöjd med min insats.
Skit samma. Crysis är underbart även som fristående spel, och det är egentligen inte så svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt bra. Problemet är att det skulle krävas grymt mycket tålamod av både mig som skribent och dig som läsare att förklara varenda liten detalj av det goda, och spelet släpptes ju faktiskt redan för ett par månader sen. Varför en recension över huvud taget då?
Jo, Crysis ligger grafiskt (och till viss del spelmässigt) något/några år före sin tid, och det är därför inte alls säkert att din dator mäktar med det ännu. Det är alltså tänkt att man ska kunna köpa Crysis om två år och fortfarande se det som ett nytt och revolutionerande spel. Kort sagt, det här blir en ganska liten recension, eller snarare en uppmaning till dig att köpa Crysis, för det är så förbenat, förbannat bra.
Tjat om fantastisk grafik har förpestat/välsignat varenda spelcommunity ända sedan utannonseringen. Frågan är om den håller måttet? Svaret är, efter en grundlig genomspelning ett solklart ja. Faktum är att min sprillans nya dator, proppad med godbitar, inte mäktade med grafikinställningarna very high helt laggfritt i alla situationer, utan jag fick nöja mig med high, men det var egentligen ingen enorm skillnad, även om jag hemskt gärna skulle spela det på very high.
När man spelar på very high ser man varenda individuella lilla skäggstubb på min kumpan Psycho. Man ser kylan från stålet på mitt vapen, man ser varenda liten ynka våg och djungeln man traskar runt i blir vansinnigt vacker. Tyvärr envisas utvecklarna Crytek med att vränga in tusentals individuellt rörliga prylar/fiender/explosioner samtidigt i striderna, och på very high börjar min dator nästan gråta. Med alla inställningar ställda på high är jag dock redo att ta mig an all världens bekymmer, och det är inte heller fy skam. Grafiken är fortfarande vackrare än något jag tidigare sett, och spel som Gears of War eller Assassin’s Creed får vackert ställa sig i skamvrån, trots deras fullkomligt briljanta grafik och ljussättning.
Det största med Crysis är dock inte grafiken, utan nytillskottet Nano Suit. En dräkt som för evigt har förändrat min syn på frihet inom actiongenren. Året då Crysis utspelar sig är 2020, och därav har Crytek givit sig själva friheten att hitta på hur mycket de vill utan att på något sätt vara historiskt inkorrekta eller rent av löjliga. Dräkten kan göra dig superstark, tålig mot fiendeeld, supersnabb eller osynlig för en liten stund. Det här öppnar upp en hel värld av nya möjligheter för konceptet ”du väljer själv hur du vill spela” som så många andra spel misslyckats med. Crysis lyckas, utan tvivel.
Min spelstil gick för det mesta ut på att smyga längs med vägarna i buskar och bakom träd, osynlig. Såg jag en vakt eller två så löste jag problemet snabbt med lite hederligt übervåld. Mestadels drog jag fram hagelbössan och gjorde proceduren kort med fienden, men vid de tillfällen då jag kände mig kreativ kunde jag komma på saker som att smyga mig fram bakom fienden, aktivera maximum strength, ta ett stadigt grepp runt halsen om honom och leta upp närmsta stup att kasta ner honom i.
Ett av de allra finaste minnena är dock när jag ständigt stördes av en liggande prickskytt som var fullkomligt omöjlig att få tag på från avstånd vilket ledde till ett flertal dödssekvenser för mig. När jag äntligen fick tag i honom var allt annat motstånd redan besegrat, och jag kunde glatt strutta runt med honom i näven för att till slut kasta in honom i en brinnande barrack. I win! You fail! sucker...
En bit in i spelet introduceras jag till modifieringen av mina vapen vilket leder till att jag snabbt och enkelt lär mig hur man bland mycket annat kopplar på ett sniper-sikte på en helt vanlig kulspruta. En helt genial och dödlig kombination som ska visa sig livsnödvändig för resten av spelet. Åtminstone när man spelar enligt min spelstil (kom ihåg att det finns massvis med sätt att spela). Jag skulle till exempel kunna koppla på laserpekare på toppen av mitt gevär istället vilket är en bra metod för dig som vill rusa in och mörda allt som rör sig snabbt och effektivt och inte har lust med smygfånerier.
Själv lärde jag mig aldrig bemästra snabbt-och-effektivt-tekniken, men det ska jag definitivt ge mig på vid en andra genomspelning. Ljudmässigt står Crysis ut, ordentligt. Aldrig tidigare har jag riktigt känt obehaget av en närliggande granat, men här är det en annan visa. Första gången jag fick en klassisk ”frag grenade” bredvid mig i Crysis höll jag på att slå sönder både tangentbord och mus, vilt flaxandes och skrikandes framför skärmen. Ljudnivån höjs nämligen till en rent obehaglig nivå när något exploderar i närheten, och med en schysst ljudanläggning får man nästan passa sig för att ha för högt ljud på. Om man inte gillar att spela med öronproppar förstås...
För övrigt är det en riktigt bisarr upplevelse att bli temporärt döv i Crysis. Det piper och surrar så att jag ibland måste pausa bara för att försäkra mig om att det inte är på riktigt. Även röstskådespelarna har gjort ett fruktansvärt bra jobb. Inte ens Psycho, med sin brittiska dialekt och förkärlek till ordet ”fuck”, blir någonsin annat än älskvärd på alla sätt och vis. En fullkomligt vital aspekt i ett underbart spel. Man lär sig snabbt att tycka om alla karaktärer, och det höjer storyn till nivån där bara riktigt bra filmer och spel som Zelda eller Final Fantasy infinner sig.
Obs! Risk för minispoiler!
Små detaljer som att en man berättar för mig att han har en förälskelse i en kvinna på hans arbetsplats gör att spelet känns levande. När jag ska gå ifrån mannen ber han mig säga något till kvinnan innan han ångrar sig och säger ”ah, nevermind…” med en suck. En halvtimme senare går han sin tragiska död till mötes, och jag fick aldrig veta vad han ville säga till kvinnan. En detalj som sitter kvar även efter spelets slut, och det är såna småsaker som skiljer vanliga spel från mästerverk.
Slut på spoiler!
Variationen på spelet är hög. Konstant förändring sker hela tiden. Ena stunden sitter jag i en skakig pansarvagn på ett exploderande fält, nästa är jag någonstans i en lugn skog mitt i natten. Efter någon timme flyter jag tyngdlös runt i något som närmast kan beskrivas som en blandning mellan Metroid Prime och Halo innan jag helt utan förvarning slungas ut i en värld täckt av is och snö.
Man blir sällan uttråkad, snarare uttröttad i vissa perioder då det blir för intensivt, men efter någon timmes paus börjar man redan längta tillbaka igen, och det är ett sug jag länge letat efter i fps-genren. Jag märker att recensionen börjar bli rätt lång ändå. Klockan närmar sig 4 på onsdag morgon, och extasen av slutscenerna har ännu inte riktigt lagt sig. Jag kan bara inte sluta tjata om hur fantastiskt det är. Man skulle kunna tro att det är nyhetens behag som spökar i mig, men jag har faktiskt varit såhär lyrisk ända sedan starten av spelet. Eller nåja, ungefär en timme eller två in i spelet börjar introduktionen av alla nyheter bli väl dryg, men det är ett nödvändigt ont och något som jag senare ska ha mycket nytta av.
Sammantaget är det här den mest underhållande, benhårda, stjärtsmiskande, ögonsmältande actionupplevelsen du kan köpa för pengar. Så länge du har en dator som mäktar med det.
Story: 9 - Snyggt berättande i realtid, trovärdiga skådespelare och oförutsägbara twister.
Grafik: 10 - Vad annars förtjänar spelet som ligger minst ett år före sin tid? Estetiskt är det också en fröjd för ögat. Solparadis FTW!
Livslängd: 8 - Tyvärr en ganska kort historia som du med lite viljekraft kan klara på en natt om du är duktig.
Ljud: 8 - Stämningsfull musik, men spelet saknar minnesvärda låtar. Röstskådespelarna och ljudeffekterna är dock fantastiska.
Gameplay: 9 - Vissa delar av koden i spelet verkar aningen rubbad då jag ibland får ladda om vissa sekvenser på grund av skumma buggar, men annars funkar allt relativt fläckfritt.
Totalt: 9 - Ett spel som på vissa håll känns ofärdigt och långt, långt före sin tid, men å andra sidan det enda spelet där du både kan ta stryptag på en ilsken Korean för att en timme senare knäböja för den engagerande storyn.
// Oskar "Cyberlife" Nyström
Dina 5 första NES-spel
Min längsta video hitills förklarar vilka spel jag tycker är allra bäst att köpa om man ska köpa sin allra första NES. Hoppas ni gillar den, för den här tog lite längre tid än vanligt att göra med tanke på att jag spelade in så sjukt mycket material.
Gears of War Zune - no kiddin'
Maken till tjusig mp3 får man leta efter. "Vill-ha-faktorn" är nästan lika hög som när jag först fick tafsa på en iPod för en herrans massa år sen.
Spelaren på 120 GB går att få tag på från och med den sjunde november för det förvånansvärt billiga priset av 280 dollar och är mest till för den som är intresserad av Gears of War. En skön bonus är att den innehåller 244 bilder med art-work från spelet.
Kanske är dags att byta ut min dassiga gamla iPod Nano på 2 GB...
Spelaren på 120 GB går att få tag på från och med den sjunde november för det förvånansvärt billiga priset av 280 dollar och är mest till för den som är intresserad av Gears of War. En skön bonus är att den innehåller 244 bilder med art-work från spelet.
Kanske är dags att byta ut min dassiga gamla iPod Nano på 2 GB...
Psykad vägg
Ni som läste mitt inlägg om Crysis Warhead vet att jag gillar omslaget. Jag skrev även att "jag vill ha en gigantisk poster, nu". Igår i spelaffären log fru fortuna åt mig när jag snällt frågade i kassan om de visste vart man kunde få tag i en poster med Crysis-motiv. De konstaterade att de hade en stor som de inte använder, och att jag fick köpa den för blott 40 spänn.
Nu hänger den på min vägg. Gigantisk, skitcool, och högupplöst. Bara att trycka den här lär ha kostat mer än 40 spänn, speciellt med tanke på att den är relativt tjock och att baksidan föreställer exakt samma sak.
Fan vad mesig man ser ut bredvid Psycho. Men jag tar det inte personligt. Chuck Norris hade sett larvig ut han med.
Nu hänger den på min vägg. Gigantisk, skitcool, och högupplöst. Bara att trycka den här lär ha kostat mer än 40 spänn, speciellt med tanke på att den är relativt tjock och att baksidan föreställer exakt samma sak.
Fan vad mesig man ser ut bredvid Psycho. Men jag tar det inte personligt. Chuck Norris hade sett larvig ut han med.
