Innan jag ens börjar beskriva storheten med spelet på plats nummer 2, behövs en förklaring på hur fanken jag reflekterar kring den här listan.

Hade listan handlat om de tre grafiskt mest avancerade spelen så hade den sett ut såhär:

1. Crysis
2. Crysis: Warhead
3: Far Cry 2

Det hade varit en tråkig lista där jag bara hade kunnat skriva att de här tre spelen är de spel som bäst efterliknar verkligheten. Now, on to the game.

Världens näst snyggaste spel, enligt mig, är det gamla SNES-liret Harvest Moon. På många sätt är det här ett vemodigt beslut för mig att ta, för förstaplatsen på listan är given, och kampen om andraplatsen står egentligen mellan ett flertal SNES-spel som alla liknar varandra, exempelvis Zelda: A link to the past. Eftersom att Harvest Moon kom så sent till konsollen så lyckades det dock bli lite, snyggare, lite "renare", och mycket mysigare än sina konkurrenter.





Om det finns något så vackert som pixelperfektion så är det precis vad Harvest Moon är. Allt från bybornas rörelser till skuggeffekter känns naturligt, och hela spelet är pixelbaserat. På bilden ovanför kan du se hur husen är lite skitigare nedtill, samtidigt som de ser mysigt, äkta, träiga ut. Detta har Harvest Moon monopol på. Inget annat pixelbaserat spel har lyckats med detta, inte ens nästan. 
 
Huvudkaraktären som man själv namnger har designats både sparsmakat och vågat med tanke på att han är en helt vanlig bonde, men med en trendig röd scarf som verkligen ger honom en egen prägel. Jag döpte honom till Pojk. Hunden som bara går runt och chillar på gården hela dagarna fick heta Olle, och hästen blev lyckligt döpt till Rolf. Dessa tre karaktärer, kanske framförallt Olle och Pojk, minns jag in i minsta detalj, och det är egentligen synd att de inte har förbestämda namn. Då hade de varit av mycket större vikt för spelvärlden än idag. Idag kommer folk bara ihåg den blåklädde snubben med röd scarf och trött hund. 


 


Karaktärerna i Harvest Moon är få och lever simpla liv. Därför kan det verka ointressant till en början, men man lär verkligen känna varenda karaktär i hela spelet individuellt, och det är något som jag aldrig funnit i något annat spel. Zelda-spelen bygger förvisso också på att lära känna olika människor, men i Harvest Moon får man hela spelet igenom fördjupa sig i de olika karaktärerna. Här hjälper grafiken till ordentligt.
 
Flickan med rött hår och hästsvans i vänstra nedre hörnet på bilden jobbar som smedlärling. Hon har drömmar om att skapa saker som förenklar livet för folk, precis som sin pappa. Hon har extremt smutsiga kläder och bryr sig inte om sitt utséende. Detta vet jag, bara för att jag tror det. Det är den bilden jag fått efter alla små kommentarer från henne, och till slut blev hon Pojks fru. 

Faktumet att grafiken är intetsägande i det här fallet gör det väldigt mycket intressantare för mig att spela. Jag kan ofta ha svårt att smälta vissa saker i spel som får karaktärerna att kännas otrovärdiga eller rent av obehagliga. Faktumet att Link stirrar så förbannat störande på varenda sak han får genom hela spelet i Ocarina of Time till exempel. Eller att någon börjar hacka/lagga in i ett bord eller något som ju är väldigt vanligt i 3D-spel än idag. I Harvest Moon sätter grafiken stämningen och handlingen bygger på text, precis som jag vill ha det. 


    

Att vara inne i den lilla timmerstugan när regnet smattrar på taket är mysigt. Supermysigt. Särskilt när Pojk har frugan där senare i spelet. Den lilla gula saken nere i vänster hörn är Olle, hunden.


Det enda som finns kvar att nämna nu är väl egentligen att jag hoppas att Harvest Moon återvänder till rötterna genom Nintendo DS snart. Hitills har det bara släppts mediokra spin-offer där det enkla livet har fått stiga åt sidan i förmån för magiska féer och onda häxor. Jag vill tillbaka til grunden, fast med lite uppgraderingar och en större by. Det skulle rankas högt på min lista över mest efterlängtade spel...