z00mG!!

Mount!






Notera rosa huckle och illgul kappa, modemedveten som jag är.

World of Warcraft... Spelvärldens kanske mest hatade och älskade spel någonsin, och precis alla i hela världen verkar ha någon slags åsikt.

Till och med utbrända småbarnsmammor som bosatt sig i förorten till förorten till Gällivare har bildat sig, vad de anser vara (och kanske är, vem är jag att dömma?), en klok ståndpunkt i den hetska debatten om onlinerollspelet som suger in dina barn och förtär dom i 4 till 24 månader innan det onådigt spottar ut deras sargade själar rakt in i arbetslivet.   

Själv spelar jag tillsammans med mina polare Marcus och Jonas, och just därför blir WoW riktigt jäkla kul i sina bästa stunder. Som msn ungefär, fast flummigare, samtidigt som det händer något. Om bara någon timme kan jag äntligen köpa mig mitt livs första mount (riddjur). Ska bli fett. 

Det här med matematik har aldrig varit min grej. Jag har aldrig haft svårt för det, snarare tvärtom, men jag har aldrig sett det användbara med avancerade formler delat med roten ur pi i verkliga livet. Därför har jag länge fnyst åt Dr Kawashimas Brain Training till Nintendo DS och kallat det för ett dåligt försök att göra plugg till något kul. Ack så fel jag hade...

Brain Training har nämligen gett resultat på undertecknad, mot alla tvivel. Jag har fått snabbare reaktions och uträkningsförmåga samt bättre minne, och har egentligen haft riktigt roligt samtidigt. Det blir som att ha en personlig lärare som älskar allt jag gör, och då blir man motiverad.

Jag rekommenderar helt enkelt Brain Training till alla som har en DS. Inte nog med att man blir smartare av det superenkla upplägget, det är ett av de billigaste spelen i hyllorna.   

Den här kortfilmen, som handlar om att göra slut, är resultatet av extremt hög budget, en skicklig skådespelartrupp och lite härlig fritid en vardagseftermiddag.

Mina vänner... Jag bjuder eder...

Att göra slut på ett fint sätt!

Jag köpte Rock Band igår. Ettan, begagnat. Bara spelet förstås, inte instrumenten. Är man som jag van vid Guitar Hero-gitarrerna efter makalöst mycket knappande under de senaste två åren är Rock Band-gitarrerna snudd på ospelbara, och alla instrument från Guitar Hero 4 fungerar ju som bekant på Rock Band 1 och 2, om man som jag har 360. (Hur det är med PS3 vet jag inte. Slå upp det i ett lexikon.)

Mitt första intryck är att många av låtarna som jag tvingas spela är rent förskräckliga, precis som i Guitar Hero. Jag lider mig ofta igenom 5 minuter av plåga gång på gång bara för att kunna låsa upp de låtar som alla egentligen vill spela, som Dani California eller Enter Sandman. Faktum är att låtlistan som Rock Band har fått så mycket beröm för är betydligt sämre än den Guitar Hero 4 bjuder på, och det säger jag med en bitter ton av besvikelse.

Billiga indiepoplåtar är det tråkigaste som finns att spela, särskilt på plastinstrument. Så varför finns det så oerhört många av de i Guitar Hero och Rock Band-spelen? Det är synd och skam att utvecklarna bara bryr sig om att locka så bred publik som möjligt till sina spel idag, istället för att bry sig om äkta kvalitét och spelkänsla, som de gjorde med Guitar Hero 2 vars superba låtlista fortfarande chockerar mig än idag.

Men let's be fair, de bjuder på hela Blood Sugar Sex Magik-albumet av Red Hot Chili Peppers, OM MAN BETALAR EXTRA! Men det ska man fan inte behöva göra om man köpt ett spel för 1500 spänn.

Jag fortsätter att hamra trumröv, men det är bara för att ingen kommer att lyssna på min protest. Spelen säljer som smör tack vare radiomusiken, och det kommer inte att ändras fören helvetet fryser till häst.    

Det har varit tamt med filmer på sistone. Detta ber jag om ursäkt för. Jag är dock ganska så upptagen såhär i juletider, eftersom att även jag har ett så kallat liv.

Kommer antagligen att göra en ganska lättsam film inom kort, eftersom att jag har massvis av idéer, men som sagt, denna jäkla tidsbrist...

Håll huvudena högt kära Cyberlife-läsare, och motivera mig hemskt gärna med synpunkter eller kommentarer.

Eller inte.

Japp, min DS går fortfarande varm. Så till den milda grad att bilden faktiskt degade ihop sig vid ett tillfälle igår. Som om den stackars pyttelilla konsolen tog livet av sig i ren och skär trötthet.

Det spelas mycket Animal Crossing. Okristliga mängder rent ut sagt. Igår betalade jag äntligen av mitt dryga lån på 19.000 spänn och kunde bygga ut mitt hus. Vad jag fick reda på i efterhand är att mitt alter ego nu är skyldig Tom Nook 120.000 spänn, prutat och klart. Nåväl, jag älskar Animal Crossing, och stannar gärna länge. Recension kommer inom några dagar.




Animal Crossing - Den underligaste upplevelsen sedan jag bröt benet vid två års ålder.


Ett annat spel som fördrivit min tid är Elite Beat Agents, världens kanske pinsammaste spel. Det går ut på att rädda folk från vardagliga problem som att byta blöjor eller att bli friska genom att åka dit med sin superfåniga pop-trio och spela ostluktande radiohits. Det är precis så underbart som det låter. 




I en perfekt värld spelar dansar Elite Beat Agents bort mina förkylningar...