Den här recensionen skrev jag för några månader sedan, samma natt som jag klarade Crysis. Eftersom att jag planerar att ge er någon slags recension på Crysis Warhead inom någon vecka så tänkte jag värma upp lite med att släppa den här texten först. Om du inte har spelat Crysis ännu, läs min text och ta reda på varför du bör hoppa stylta ner till din lokala spelbutik på rödaste rappet. 




Jag sitter här i mörkret av mitt tysta rum i källaren. Det är natten till onsdag, tror jag, jag har helt tappat greppet om datum och tid. Endast tangentbordet och skärmen lyser, som för att hålla mig sällskap. Darrande inser jag att mitt äventyr är slut, samtidigt som det just har börjat. Slutbossen i Crysis är dödad, och vilken sju helskottas slutboss. Ett fantastiskt äventyr är avslutat, men det är trots allt sedan länge utannonserat att Crysis ska bli en trilogi, så jag får vackert vänta tills del två och tre kommer ut innan jag kan känna mig riktigt nöjd med min insats.

Skit samma. Crysis är underbart även som fristående spel, och det är egentligen inte så svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt bra. Problemet är att det skulle krävas grymt mycket tålamod av både mig som skribent och dig som läsare att förklara varenda liten detalj av det goda, och spelet släpptes ju faktiskt redan för ett par månader sen. Varför en recension över huvud taget då?

Jo, Crysis ligger grafiskt (och till viss del spelmässigt) något/några år före sin tid, och det är därför inte alls säkert att din dator mäktar med det ännu. Det är alltså tänkt att man ska kunna köpa Crysis om två år och fortfarande se det som ett nytt och revolutionerande spel. Kort sagt, det här blir en ganska liten recension, eller snarare en uppmaning till dig att köpa Crysis, för det är så förbenat, förbannat bra.





Tjat om fantastisk grafik har förpestat/välsignat varenda spelcommunity ända sedan utannonseringen. Frågan är om den håller måttet? Svaret är, efter en grundlig genomspelning ett solklart ja. Faktum är att min sprillans nya dator, proppad med godbitar, inte mäktade med grafikinställningarna very high helt laggfritt i alla situationer, utan jag fick nöja mig med high, men det var egentligen ingen enorm skillnad, även om jag hemskt gärna skulle spela det på very high.

När man spelar på very high ser man varenda individuella lilla skäggstubb på min kumpan Psycho. Man ser kylan från stålet på mitt vapen, man ser varenda liten ynka våg och djungeln man traskar runt i blir vansinnigt vacker. Tyvärr envisas utvecklarna Crytek med att vränga in tusentals individuellt rörliga prylar/fiender/explosioner samtidigt i striderna, och på very high börjar min dator nästan gråta. Med alla inställningar ställda på high är jag dock redo att ta mig an all världens bekymmer, och det är inte heller fy skam. Grafiken är fortfarande vackrare än något jag tidigare sett, och spel som Gears of War eller Assassin’s Creed får vackert ställa sig i skamvrån, trots deras fullkomligt briljanta grafik och ljussättning.

Det största med Crysis är dock inte grafiken, utan nytillskottet Nano Suit. En dräkt som för evigt har förändrat min syn på frihet inom actiongenren. Året då Crysis utspelar sig är 2020, och därav har Crytek givit sig själva friheten att hitta på hur mycket de vill utan att på något sätt vara historiskt inkorrekta eller rent av löjliga. Dräkten kan göra dig superstark, tålig mot fiendeeld, supersnabb eller osynlig för en liten stund. Det här öppnar upp en hel värld av nya möjligheter för konceptet ”du väljer själv hur du vill spela” som så många andra spel misslyckats med. Crysis lyckas, utan tvivel.

Min spelstil gick för det mesta ut på att smyga längs med vägarna i buskar och bakom träd, osynlig. Såg jag en vakt eller två så löste jag problemet snabbt med lite hederligt übervåld. Mestadels drog jag fram hagelbössan och gjorde proceduren kort med fienden, men vid de tillfällen då jag kände mig kreativ kunde jag komma på saker som att smyga mig fram bakom fienden, aktivera maximum strength, ta ett stadigt grepp runt halsen om honom och leta upp närmsta stup att kasta ner honom i.





Ett av de allra finaste minnena är dock när jag ständigt stördes av en liggande prickskytt som var fullkomligt omöjlig att få tag på från avstånd vilket ledde till ett flertal dödssekvenser för mig. När jag äntligen fick tag i honom var allt annat motstånd redan besegrat, och jag kunde glatt strutta runt med honom i näven för att till slut kasta in honom i en brinnande barrack. I win! You fail! sucker...

En bit in i spelet introduceras jag till modifieringen av mina vapen vilket leder till att jag snabbt och enkelt lär mig hur man bland mycket annat kopplar på ett sniper-sikte på en helt vanlig kulspruta. En helt genial och dödlig kombination som ska visa sig livsnödvändig för resten av spelet. Åtminstone när man spelar enligt min spelstil (kom ihåg att det finns massvis med sätt att spela). Jag skulle till exempel kunna koppla på laserpekare på toppen av mitt gevär istället vilket är en bra metod för dig som vill rusa in och mörda allt som rör sig snabbt och effektivt och inte har lust med smygfånerier.

Själv lärde jag mig aldrig bemästra snabbt-och-effektivt-tekniken, men det ska jag definitivt ge mig på vid en andra genomspelning. Ljudmässigt står Crysis ut, ordentligt. Aldrig tidigare har jag riktigt känt obehaget av en närliggande granat, men här är det en annan visa. Första gången jag fick en klassisk ”frag grenade” bredvid mig i Crysis höll jag på att slå sönder både tangentbord och mus, vilt flaxandes och skrikandes framför skärmen. Ljudnivån höjs nämligen till en rent obehaglig nivå när något exploderar i närheten, och med en schysst ljudanläggning får man nästan passa sig för att ha för högt ljud på. Om man inte gillar att spela med öronproppar förstås...

För övrigt är det en riktigt bisarr upplevelse att bli temporärt döv i Crysis. Det piper och surrar så att jag ibland måste pausa bara för att försäkra mig om att det inte är på riktigt. Även röstskådespelarna har gjort ett fruktansvärt bra jobb. Inte ens Psycho, med sin brittiska dialekt och förkärlek till ordet ”fuck”, blir någonsin annat än älskvärd på alla sätt och vis. En fullkomligt vital aspekt i ett underbart spel. Man lär sig snabbt att tycka om alla karaktärer, och det höjer storyn till nivån där bara riktigt bra filmer och spel som Zelda eller Final Fantasy infinner sig.





Obs! Risk för minispoiler!

Små detaljer som att en man berättar för mig att han har en förälskelse i en kvinna på hans arbetsplats gör att spelet känns levande. När jag ska gå ifrån mannen ber han mig säga något till kvinnan innan han ångrar sig och säger ”ah, nevermind…” med en suck. En halvtimme senare går han sin tragiska död till mötes, och jag fick aldrig veta vad han ville säga till kvinnan. En detalj som sitter kvar även efter spelets slut, och det är såna småsaker som skiljer vanliga spel från mästerverk.

Slut på spoiler!


Variationen på spelet är hög. Konstant förändring sker hela tiden. Ena stunden sitter jag i en skakig pansarvagn på ett exploderande fält, nästa är jag någonstans i en lugn skog mitt i natten. Efter någon timme flyter jag tyngdlös runt i något som närmast kan beskrivas som en blandning mellan Metroid Prime och Halo innan jag helt utan förvarning slungas ut i en värld täckt av is och snö.

Man blir sällan uttråkad, snarare uttröttad i vissa perioder då det blir för intensivt, men efter någon timmes paus börjar man redan längta tillbaka igen, och det är ett sug jag länge letat efter i fps-genren. Jag märker att recensionen börjar bli rätt lång ändå. Klockan närmar sig 4 på onsdag morgon, och extasen av slutscenerna har ännu inte riktigt lagt sig. Jag kan bara inte sluta tjata om hur fantastiskt det är. Man skulle kunna tro att det är nyhetens behag som spökar i mig, men jag har faktiskt varit såhär lyrisk ända sedan starten av spelet. Eller nåja, ungefär en timme eller två in i spelet börjar introduktionen av alla nyheter bli väl dryg, men det är ett nödvändigt ont och något som jag senare ska ha mycket nytta av.

Sammantaget är det här den mest underhållande, benhårda, stjärtsmiskande, ögonsmältande actionupplevelsen du kan köpa för pengar. Så länge du har en dator som mäktar med det.


Story: 9 - Snyggt berättande i realtid, trovärdiga skådespelare och oförutsägbara twister.


Grafik: 10 - Vad annars förtjänar spelet som ligger minst ett år före sin tid? Estetiskt är det också en fröjd för ögat. Solparadis FTW!


Livslängd: 8 - Tyvärr en ganska kort historia som du med lite viljekraft kan klara på en natt om du är duktig.


Ljud: 8 - Stämningsfull musik, men spelet saknar minnesvärda låtar. Röstskådespelarna och ljudeffekterna är dock fantastiska.


Gameplay: 9 - Vissa delar av koden i spelet verkar aningen rubbad då jag ibland får ladda om vissa sekvenser på grund av skumma buggar, men annars funkar allt relativt fläckfritt.


Totalt: 9 - Ett spel som på vissa håll känns ofärdigt och långt, långt före sin tid, men å andra sidan det enda spelet där du både kan ta stryptag på en ilsken Korean för att en timme senare knäböja för den engagerande storyn.


// Oskar "Cyberlife" Nyström