För ungefär 20 sekunder sen stängde jag av TV'n. Slutscenen i Ocarina of Time hade rullat färdigt, och jag är för tillfället fullkomligt överväldigad.

Jag har klarat Zelda: Ocarina of Time.

Det rullar ganska fint på tungan. Faktum är att jag aldrig klarat det innan utan slutat när jag insett att jag inte pallar med 3 timmars vattentempel eller liknande. Nu känns det som en enorm lättnad att äntligen ha klarat ett spel som faktiskt är fullkomligt obligatoriskt för den som älskar spel, och då framförallt Nintendo.

Vid de flesta tillfällen känns det bara fel att säga att man älskar spel. Det finns bra spel, som Contra, World of Warcraft, Metroid Prime, Super Smash Bros, Fable 2, Mirror's Edge Team Fortress 2 m.m, och det finns mästerverk. Zelda: Ocarina of Time tillhör definitivt det sistnämnda, och det är i såna här lägen jag förstår varför uttrycket spelkärlek myntades.

Nu känns det lite tomt. Som att sagan är slut, sista sidan är läst och ingenting återstår. Om fem år kanske jag plockar upp spelet igen, men nu finns ingenting kvar att hämta. Inget Hyrule i trubbel, ingen prinsessa i knipa, ingen punkare i Lost Woods som saknar sin blåa höna, ingen hungrig Goron att mätta, ingen förfrusen King Zora... Ingenting...




Grymt.