Gjorde en liten upptäckt förut… Det är för bra för att vara en slump. Eller?

Jag menar, The Witch King och The Lich King… Seriöst? Någon måste skoja någonstans. Och hjälmen av stål med spetsar och en yta av mörker i mitten för att man inte ska se ansiktet? Bägge två är forna människokungar, bägges röster tar över ens sinne helt när de pratar och de drar båda med sig kyla och skräck med sin blotta närvaro där de går.

Undrar vem som hade vunnit i strid?

För mig har det varit ett bra spelår, men inte alls på grund av spelen som släpptes i år. 2008 (inte 2009, viktigt) var ett spelår av episka mått. Kanske till och med det bästa någonsin. Faktiskt så bra att 2009 känns rent tråkigt. I mina ögon var nästan alla stortitlar i år smärre besvikelser. Jag menar, de flesta spelen vi väntade oss skulle vara bra, var ju bra. Kanske till och med jättebra. Men aldrig fantastiska. Aldrig häpnadsväckande makalösa. Aldrig Ocarina of Time/Super Mario Galaxy/flyga gryphon i World of Warcraft för första gången-fantastiska.

En chans finns fortfarande kvar. Dragon Age: Origins, som jag faktiskt inte har spelat än. Det ser ut att ha den där extra potentialen som krävs för att stanna i spelarens huvud permanent. Det ser jag fram emot, men annars har det varit tunnt, tycker jag. Det kanske bästa spelet i år var New Super Mario Bros till Wii, men det fick alldeles för sen hype och lider lite av Mario Kart-komplexet som innebär att det dör ut lite tidigt för att det är så otroligt ”gjort” redan. Vi såg det här redan på 80-talet, och även om det är jättekul och uppskattat med remakes så är det bara roligt med nostalgi en liten stund åt gången.

Ett annat spel som väckte plötslig jättehype och sedan dog ut samma dag som det släpptes var Scribblenauts till DS. Jättecoolt att vad man än skriver kommer upp på skärmen, men sen då? Vad gör jag när jag provat allt? Vad gör jag när jag dödat en zombie som dödade en katt som jagade en mus? Jag tröttnar. Spelet blir tråkigt. Själlöst. Scribblenautskillen står där och viftar lite lamt med armarna och ler för ingenting. Jag stänger av.

Annars har det varit mycket uppföljare i år. Overlord II, The sims 3, Skate 2, Left 4 Dead 2, Saint’s Row 2, Street Fighter IV, Killzone 2 Assassin’s Creed 2 m.fl…

Roligt om man gillade det tidigare spelet i serien, förstås, men jag är ett stort fan av innovation. Gillar när saker uppfinns och sånt där. Left 4 Dead är ett bra spel, som exempel. I tvåan kan man även slåss med närstridsvapen. Kom och köp. Lite så är det ju med alla spelen jag nyss nämnde. I Skate 2 kan man ta upp brädan den här gången och gå med den. Skedde inte examt samma utveckling med Tony Hawk-spelen nån gång redan för 5-6 år sen? Varför ska jag behöva gå igenom samma sak en gång till? Varför kan jag inte ta upp brädan och gå med den i ettan så att jag slipper köpa två spel?

Snart går Super Mario Galaxy samma öde till mötes. I Super Mario Galaxy 2 finns Yoshi med. Det är spelets starkaste köpargument. Frågan är om inte uppföljaren i Galaxy-serien kan ta bort lite av glansen från ettan, genom att det blir för mycket av samma sak? Jag hoppas inte det, och jag tror att Nintendo löser det snyggt. Dom vet hur de ska behandla sina älsklingar, oftast.

Sen finns det ju uppföljare som behövs. Gears of War 2 eller Mass Effect 2 t.ex. När originalspelet har en tung story som behöver fortsättas så ska den väl rätteligen göra det också, men då krävs det förstås att det är riktigt bra redan från början, för två eller till och med tre spel är dyrt och tar tid.

Min poäng börjar förloras i alla olika tankespår, men för att sammanfatta det hela så känns 2009 som den naturliga men lite trista fortsättningen på 2008. Spelutvecklarna förstod att de hade gjort sjukt bra spel 2008 och fortsatte genom 2009 med uppföljare. Uteblev gjorde de mäktigaste titlarna. Innovatörerna.

Synd, tycker jag.

Sitter på ett hotellrum på Arlanda flygplats. Ligger, för att vara petnoga. Klockan närmar sig midnatt, och jag ska väl försöka locka till mig John Blund på nåt sätt.

Melodramatisk är ledordet för dagens humör. Orolig, ängslig, lite lätt flygrädd och allmänt inåtriktad och väldigt samlad i mina egna tankar. Men vad fan, krascha i mitten av Atlanten vill väl ingen göra? Man skulle ju stendö.

Just ja, jag ska till USA förresten. Glömde nämna det. Planen är att finna mitt inre jag, och min bror. Han bor nämligen där nu för tiden. I Conneticut, två timmar utanför New York. Ni vet, stället som Rage Against The Machine gnäller så på för att de som bor där har det bra.

Ska bli spännande faktiskt. Är det ett endaste land jag vill åka till i världen, så är det USA. Verkar pampigt på något sätt. Jag blir borta i närmare två veckor. Måhända lägger jag upp en bild eller två på ett fallskärmshopp från Frihetsgudinnan eller dylikt. Den som lever får se.