Vaknade klockan 5 imorse och kunde inte somna om. Tassade ner till soffan och bänkade mig tillsammans med Mirror's Edge, och gårdagens lyriska första intryck består. Mirror's Edge är adrenalin, hela vägen. Åtminstone till fjärde kapitlet där jag befinner mig, men jag skulle bli förvånad om det sjönk i kvalitét helt plötsligt.

Det händer så mycket på samma gång, konstant, och det här är verkligen ett spel för mig. Just nu känns det inte helt orimligt att jag skulle kunna förklara Mirror's Edge för 2008 års bästa spel, men det får vänta och se. Nu ska jag ner till Faith och Mirror's Edge igen.

Spelade Mirror's Edge för första gången idag, hemma, vid hemmabioanläggningen som pappa lyckligt nog införskaffade nyligen. Jävlar anamma vilket spel alltså. Jag flänger runt på tak och skyskrapor som en stackars förrymd apa, och adrenalinkickarna bara skjuts mot mig.

Allt känns så oerhört verklighetstroget. När jag ser världen ur huvudpersonen Faith's ögon, springer över ett tak, duckar för ett rör, kutar mellan vinande kulor, spurtar rakt utför ett stup, landar på ett smalt rör och faller ner mot min död, då blundar jag. På riktigt. Jag klarar knappt av att se marken närma sig med fruktansvärd fart, men än mindre orkar jag lyssna på ljudet av Faith's hälar som krossas, följt av benen och sedan resten av kroppen. Allt sker så snabbt, och det blir som ett hugg i hela kroppen.

Mina första intryck av Mirror's Edge är glädjande nog goda. Jag har varit orolig över hur pass bra man skulle kunna simulera en sådan aktivitet som Parkour och blanda den med flykt, men Mirror's Edge har lyckats fantastiskt bra. Framförallt mycket bättre än det halvtrista Assassins Creed.


Trailern här nedan visar en ganska lång sekvens ur spelets första uppdrag, och är en ganska exakt beskrivning på vad du för göra i själva spelet. Lite senare blir det dock långt mycket mer stressigt. Vakter och poliser försöker döda dig precis hela tiden, och du kan inte stanna och vända dig om någon gång. Jag njuter av varje sekund.


 

Spelåret 2008 är slut, och även om det inte varit lika bra som superåret 2007 (som var det i särklass bästa året att vara spelare, någonsin) har det haft med sig en hel del guldkorn. Warhammer Online, Crysis: Warhead, WoW: Wrath of the Litch King, Rock Band 2, GTA 4, Gears of War 2, Super Smash Bros Brawl, Fable 2, Mario Kart Wii... Listan på riktigt bra spel kan göras jobbigt lång, men det är egentligen oviktigt, för vad som spelar roll nu är vad som väntar vid horisonten.

Så, utan att tjafsa för mycket, låt oss gå över direkt till de spel jag har högst förväntningar på 2009. Notera att inget släppdatum är 100 % säkerställt än.

 
* Diablo III - Kanske Blizzards största utannonsering någonsin, och uppföljaren till ett av mina favoritspel. I händerna på  världens just nu främsta spelmakare (tycker undertecknad) lär en så dyrbar licens som Diablo tas om hand som ett nyfött barn som bajsar diamanter och kissar heligt vatten. Det finns ingen som helst anledning till varför Diablo III skulle bli annat än succé, var så säker. Oh just ja. Spelet handlar om att döda monster. Med yxa, eller yxor. Awesome!





* Street Fighter IV - Det spelar ingen roll om du spelat något tidigare spel i serien. Street Fighter är kul, och retrohjältarna Capcom som 2008 gav oss Mega Man 9 och Bionic Commando: Rearmed lär inte ha lämnat publikfavoriten Street Fighter åt slumpen. Jag kommer knappast att bli någon figthing-gud som övar knappkombinationer i sömnen, men nog lär jag spöa Jonas i alla fall. Och skratta efteråt.





* Killzone 2 - Förvisso kommer jag inte att kunna spela Killzone 2 då jag inte äger någon Playstation 3, men jag kan verkligen inte blunda för faktumet att det ser riktigt strålande ut. Du som faktiskt har skaffat en PS3 och insett att det inte finns så mycket i FPS-genren att gotta sig över kan se Killzone 2 som det fetaste plåstret på såren någonsin. Helghasts ögon är mer orangea än någonsin, och det känns tråkigt att jag inte kommer kunna vara med och skjuta prick mellan dom. Med ett hagelgevär.




* Starcraft 2 - Ni kommer ihåg Blizzard som jag pratade om? Skaparna av World of Warcraft, Diablo, Warcraft, och Starcraft? Bra. Då behöver jag inte ens nämna hur tvärsäkert det är att Starcraft 2 kommer att bli både en kommersiell och spelmässig succé. För mig ser Starcraft 2 ut att bli det bästa RTS-spelet någonsin. Inte riktigt min genré, men petitesser som smak och tycke får stiga åt sidan när det gäller ett spel som miljontals fans väntat på i över tio år.





* Skate 2 - Jag älskar att åka longboard. Tyvärr är longboardbranschen något underskattad, så jag får nöja mig med att spela Skate, som i och för sig gör sig tusen gånger bättre som spel än något longboardlir skulle kunna. Det största frustrationsmomentet med Skate var att man inte kunde ta upp brädan och springa. I övrigt var det en oerhört underhållande skateboardsimulator. I och med Skate 2 är problemet löst. I rest my case.




I övrigt ser det fattigt ut i år. Förvisso bjuds på vi på Resident Evil 5 och God of War 3, men någon stor Nintendo-licens ser vi förmodligen inte röken av. Var är Zelda, Mario och Starfox? Var är Pikmin, F-zero och Yoshi? Var är re-maken på Super Mario 3? Vart fan har mina barndomsfavoriter tagit vägen? 

Jag kan med en suck konstatera att Nintendo totalt satsar på en ny publik år 2009. Karaktärslösa spel som Wii Fit och Wii Music har ersatt de gamla varumärkena, och Nintendo känns idag ungefär lika kul som att köpa kängor.

Vad som dock kittlar skönt i kistan är Capcoms syn på framtiden. "Vi måste värna om våra klassiker" verkar vara deras motto, och det känns snudd på otroligt att de släpper så pass bortglömda spel som Bionic Commando när spelbranschen ser ut som den gör idag. Det är inga små risker de tar, och det ska mycket till för att allt ska klicka kommersiellt.

Det jag ser fram emot mest under 2009 är utannonseringarna av vad som förhoppningsvis ska bli nya spel i  Zelda och Mario-serierna, både till Wii och till DS. Och Diablo 3 förstås...  

Har spelat alldeles för mycket de senaste dagarna... Jag och Tove har gått upp klockan 15.00 varje dag, satt på datorn direkt, spelat någon timme, käkat pizza, och sedan spenderat 12 timmar framför varsin skärm. Notera att klockan är närmare 5 på morgonen när jag skriver detta inlägg, och jag antar därför att det framstår som att ett berusat dagisbarn fått tag i mitt blogglösenord.

Det är jullov, och när jag i början av lovet valde att återuppta mitt gamla World of Warcraft-account dömde jag mig själv till dagar fyllda av nattalver, auktioner, gankande och powergrindande, och både Tove och jag har haft skitkul. För det finns sannerligen två sidor av WoW-myntet. Antingen spelar du själv, dödar samma monster dag ut och dag in i hopp om att någon gång, i en avlägsen framtid, nå eftertraktade "level 80", eller så gör du som jag har gjort...

Rekrytera en polare via WoW's hemsida. Då får du trippel experience för alla quest och fiender, vilket gör att du aldrig behöver stanna särskilt länge på samma ställe, samtidigt som du hela tiden har någon att prata och dela upplevelsen med. Saker som grindande (döda monster enbart för experience) eller instansspringande blir genast mycket roligare med Tove vid min sida, och sällan har ett spel bjudit på så mycket underhållning för så lite pengar.

Visst, det är högst tveksamt om det verkligen är särskilt hälsosamt att spela i så pass hög grad som vi gjort de senaste dygnen, men vi ser det som en tillfällig semester från vardagsstressen, och det var fan länge sen jag kände mig så avkopplad som nu.

Någon närmare uppföljning på våra online-alter-egon, Woodpig och Vintervila, kommer det nog inte att bli. Få är de som bryr sig om ett spel som World of Warcraft, men för de som är intresserade kan jag passa på att nämna att vi började spela i tisdags, och att vi nu är på level 38, båda två. Målet var att bli level 30 innan lovet var slut, och nu när vi slagit det, med marginal, tänker vi bara ta det lugnt och njuta av att i lugn och ro utforska Azeroth på våra enorma tigrar, questa lite, och kanske döda någon stackars horde-spelare som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Hade!


  

z00mG!!

Mount!






Notera rosa huckle och illgul kappa, modemedveten som jag är.

World of Warcraft... Spelvärldens kanske mest hatade och älskade spel någonsin, och precis alla i hela världen verkar ha någon slags åsikt.

Till och med utbrända småbarnsmammor som bosatt sig i förorten till förorten till Gällivare har bildat sig, vad de anser vara (och kanske är, vem är jag att dömma?), en klok ståndpunkt i den hetska debatten om onlinerollspelet som suger in dina barn och förtär dom i 4 till 24 månader innan det onådigt spottar ut deras sargade själar rakt in i arbetslivet.   

Själv spelar jag tillsammans med mina polare Marcus och Jonas, och just därför blir WoW riktigt jäkla kul i sina bästa stunder. Som msn ungefär, fast flummigare, samtidigt som det händer något. Om bara någon timme kan jag äntligen köpa mig mitt livs första mount (riddjur). Ska bli fett. 

Det här med matematik har aldrig varit min grej. Jag har aldrig haft svårt för det, snarare tvärtom, men jag har aldrig sett det användbara med avancerade formler delat med roten ur pi i verkliga livet. Därför har jag länge fnyst åt Dr Kawashimas Brain Training till Nintendo DS och kallat det för ett dåligt försök att göra plugg till något kul. Ack så fel jag hade...

Brain Training har nämligen gett resultat på undertecknad, mot alla tvivel. Jag har fått snabbare reaktions och uträkningsförmåga samt bättre minne, och har egentligen haft riktigt roligt samtidigt. Det blir som att ha en personlig lärare som älskar allt jag gör, och då blir man motiverad.

Jag rekommenderar helt enkelt Brain Training till alla som har en DS. Inte nog med att man blir smartare av det superenkla upplägget, det är ett av de billigaste spelen i hyllorna.   

Jag köpte Rock Band igår. Ettan, begagnat. Bara spelet förstås, inte instrumenten. Är man som jag van vid Guitar Hero-gitarrerna efter makalöst mycket knappande under de senaste två åren är Rock Band-gitarrerna snudd på ospelbara, och alla instrument från Guitar Hero 4 fungerar ju som bekant på Rock Band 1 och 2, om man som jag har 360. (Hur det är med PS3 vet jag inte. Slå upp det i ett lexikon.)

Mitt första intryck är att många av låtarna som jag tvingas spela är rent förskräckliga, precis som i Guitar Hero. Jag lider mig ofta igenom 5 minuter av plåga gång på gång bara för att kunna låsa upp de låtar som alla egentligen vill spela, som Dani California eller Enter Sandman. Faktum är att låtlistan som Rock Band har fått så mycket beröm för är betydligt sämre än den Guitar Hero 4 bjuder på, och det säger jag med en bitter ton av besvikelse.

Billiga indiepoplåtar är det tråkigaste som finns att spela, särskilt på plastinstrument. Så varför finns det så oerhört många av de i Guitar Hero och Rock Band-spelen? Det är synd och skam att utvecklarna bara bryr sig om att locka så bred publik som möjligt till sina spel idag, istället för att bry sig om äkta kvalitét och spelkänsla, som de gjorde med Guitar Hero 2 vars superba låtlista fortfarande chockerar mig än idag.

Men let's be fair, de bjuder på hela Blood Sugar Sex Magik-albumet av Red Hot Chili Peppers, OM MAN BETALAR EXTRA! Men det ska man fan inte behöva göra om man köpt ett spel för 1500 spänn.

Jag fortsätter att hamra trumröv, men det är bara för att ingen kommer att lyssna på min protest. Spelen säljer som smör tack vare radiomusiken, och det kommer inte att ändras fören helvetet fryser till häst.    

Det har varit tamt med filmer på sistone. Detta ber jag om ursäkt för. Jag är dock ganska så upptagen såhär i juletider, eftersom att även jag har ett så kallat liv.

Kommer antagligen att göra en ganska lättsam film inom kort, eftersom att jag har massvis av idéer, men som sagt, denna jäkla tidsbrist...

Håll huvudena högt kära Cyberlife-läsare, och motivera mig hemskt gärna med synpunkter eller kommentarer.

Eller inte.

Japp, min DS går fortfarande varm. Så till den milda grad att bilden faktiskt degade ihop sig vid ett tillfälle igår. Som om den stackars pyttelilla konsolen tog livet av sig i ren och skär trötthet.

Det spelas mycket Animal Crossing. Okristliga mängder rent ut sagt. Igår betalade jag äntligen av mitt dryga lån på 19.000 spänn och kunde bygga ut mitt hus. Vad jag fick reda på i efterhand är att mitt alter ego nu är skyldig Tom Nook 120.000 spänn, prutat och klart. Nåväl, jag älskar Animal Crossing, och stannar gärna länge. Recension kommer inom några dagar.




Animal Crossing - Den underligaste upplevelsen sedan jag bröt benet vid två års ålder.


Ett annat spel som fördrivit min tid är Elite Beat Agents, världens kanske pinsammaste spel. Det går ut på att rädda folk från vardagliga problem som att byta blöjor eller att bli friska genom att åka dit med sin superfåniga pop-trio och spela ostluktande radiohits. Det är precis så underbart som det låter. 




I en perfekt värld spelar dansar Elite Beat Agents bort mina förkylningar...

The Legend of Zelda: Phantom Hourglass Ett bärbart Zelda som styrs enbart med en liten pinne kan väl ändå inte vara kul? Jo, det är precis det Nintendo har lyckats med. Sätt dig nu i en avslappnad sittställning och låt mig förklara varför du illa kvickt borde vissla ned till din lokala spelbutik och hojta ett bastant: ”Zelda eller döden!”


I begynnelsen skapade Shigeru Miyamoto legenden om den vackra prinsessan Zelda och den godhjärtade skogsmullen Link. Efter ett dussintal olika förbättringar, eller kanske snarare olika förmedlingar av historien var det dags för en rejäl förändring av konceptet. Förändringen döptes till Wind Waker och var ett av Gamecube’s absolut bästa spel. Den icke kronologiska uppföljaren är nu här, till DS, och Nintendofansen är uppdelade i två läger. Det ena hejar på och älskar hur Nintendo ständigt förnyar sitt koncept, det andra hävdar bestämt att Zelda ska spelas hemma i soffan och inte på tunnelbanan. Jag förstår de som menar att Zelda är ett spel för mysiga hemmakvällar, men måste ändå upplysa om att det är det vi har Twilight Princess till.





Phantom Hourglass är ett hektiskt spel. Glöm långsamma seglatser över en avslappnande ocean. Glöm mysiga, små ställen där man stannar bara för att det är mysigt. Glöm rast och ro över huvud taget. Phantom Hourglass är till för att spelas i kortare sessioner. Du som är van vid Twilight Princess större tempel som kan ta upp till 7-8 timmar att klara kommer att bli förvånad när du efter en kvart har löst ett tempel i Phantom Hourglass, men oroa dig inte, Zelda-känslan finns här med, från början till slut. Faktum är att Phantom Hourglass har något som Twilight Princess saknade, nämligen humorn. Som när en gammal trött gubbe med käpp ber Link att dra fram ett föremål och Link av gammal vana ska snurra runt ett varv och hålla upp föremålet i luften med ett brett smile på läpparna samtidigt som den välkända lilla trudelutten spelas. Innan trudelutten och Link hunnit halvvägs har gubben snott åt sig föremålet med ett ryck och förvåningen samt gapskrattet hos mig som spelare gör mina medresenärer på flygplanet från Aten till Stockholm måttligt irriterade.

Om det är något jag vill klaga på så är det den urlöjliga inledningen. Link och den kvinnliga piraten Tetra glider långsamt fram med sitt piratskepp genom en violett dimma när ett spökskepp plötsligt dyker upp. Av någon fullkomligt oförklarlig anledning råkar Tetra bli kidnappad av det här skeppet och för att försöka göra någon sorts skillnad slänger sig Link i vattnet och skriker. Någon minut senare vaknar Link upp genomblöt på en liten ö. Här börjar vårt äventyr och hit ska vi komma tillbaka otaliga gånger under våran resa tillsammans, Link och jag.





Det tar lite tid innan jag vänjer mig vid att styra Link med stylusen men när jag väl vant mig känns det oerhört välgjort och användarvänligt. Allt från att springa till att kasta bomber och skjuta pilar är enkelt och riktigt roligt. Jag stör mig dock på att jag inte ser vad som händer på högra delen av skärmen när jag styr på vänster sida, handen är helt enkelt i vägen.

Jag spelade i stort sett hela spelet med hörlurar av yppersta kvalitet, och det är något som även du borde göra. Musiken är alldeles för viktig för att försvinna bort i ett vimmel av folk och en brummande bussmotor. Gör dig själv och spelet rättvisa genom att spela med lurar alltså! Andra små roliga detaljer med ljudet tillkommer, som att den lilla fén som man så väl känner igen från Ocarina of Time utbrister i exakt samma gamla ”Hey!” när hon har något att säga. Det är såna här små detaljer vilka du kommer att få se ett par stycken av under din resa som höjer Phantom Hourglass från att bara vara ett medelmåttigt Zelda till att bli ett kärt återseende hos gamla klassiker.





Om det var något jag egentligen var skeptisk till när spelet först utannonserades var det grafiken. När Wind Waker släpptes var det ju den underbara grafiska designen alla talade om (även om inte alla var fullt överens om att Zelda faktiskt borde spelas i cel-shading) och för den något ynkliga konsolen DS kan det inte vara helt lätt att bära en sån gigant på axlarna. När jag väl får prova spelet första gången konstaterar jag att nej, det är inte helt lätt för stackars DS att hänga med i svängarna, och kristallklara Wind Waker blev plötsligt väldigt pixligt. Det är egentligen inget problem, jag gillar verkligen hur de mysgröna gräsmattorna går i kontrast mot den torra sanden. Jag gillade det i Wind Waker och jag gillar det i Phantom Hourglass. Skillnaden heter prestandamässig grafik och brukar i Nintendos spel vara väldigt ovidkommande för hur pass bra spelet faktiskt är i slutändan, så även här.

Låt oss knyta ihop säcken genom att konstatera att Zelda: Phantom Hourglass är ett spel i sann Zelda-anda, fast ändå inte. ”Det är som hemma fast annorlunda” som Robert Gustafsson sa i Torsk på Tallinn. Jag kan förstå de som gnäller över bristen på mysiga små ställen att bara hänga på för en stund, som Lon Lon Ranch i Ocarina of Time, jag saknade de också. I slutändan kan jag dock inte annat än erkänna att jag haft riktigt, riktigt kul med Zelda även den här gången, och jag känner mig lika duktig nu som då när jag klarar ett nytt tempel. Även om det såklart är bandesignern och inte jag som varit smart.





Story: 7 Lite väl krystad och inget man egentligen bryr sig om, jag skiter fullkomligt i om Tetra blir bortförd och torterad, jag känner ju henne ändå inte? Eller?

Grafik: 7 Det är snyggt, men aldrig jättesnyggt, och att jämföra det med föregångaren Wind Waker gör mig illamående.

Livslängd: 8 Det tog 9 dagar för mig att klara spelet, och då spelade jag ungefär 2 timmar som mest per dag. Det är alltså ett ganska långt äventyr du har framför dig.

Ljud: 7 Jag gillar inte alls ljudkvalitén i DS, har aldrig gjort. Alltså är det egentligen inte spelets fel men jag kan knappast blunda för ganska tafatta ljudeffekter och småtråkig musik. Ett rejält plus dock för de stämningsfulla återanvändningarna av tidigare spel i seriens ljudeffekter.

Gameplay: 9 Det är skitkul att styra Link med pekpennan, så är det bara. Skitkul och enkelt.


Totalt: 8

Just den här konsolen har jag spelat frenetiskt på de senaste dagarna, bortsett från att min är en helt vanligt svart DS Lite och inte en fullkomligt awesome Zelda-DS. Bussresorna har förgyllts av Tetris och Zoo Keeper, och någon kvart om kvällen ser jag till att få mig en dos Animal Crossing.

Idag har jag hamrat på en Animal Crossing: Wild World-recension som kommer upp inom några dagar, men om bara någon timme lägger jag upp en annan DS-relaterad text som jag skrev för ganska precis ett år sedan.

Be there, or be fyrkantig.

Jag har varit upptagen hela helgen. Suttit barnvakt, uppvaktat en polare på födelsedagen, och såklart mördat bröst/axel-partiet tillsammans med Guitar Hero World Tours trumset.

Det ska erkännas att jag var rädd, orolig, skrämd. Efter att ha hört ett par klagomål om World Tour-trummorna från en polare som hävdade att "skiten inte funkar" visste jag innerst inne att jag skulle bli besviken. Jag vägrade dock se problemen i vitögat, utan köpte spelet ändå.

Det är jag glad för. Sisådär 7-8 timmar har jag spenderat med spelet, och då har jag hunnit testa alla instrument, både själv och med upp till 3 polare. Själv har jag inga problem alls med trumsetet, annat än att cymbalerna ibland inte registrerar mina slag om jag inte slår precis där sensorn sitter i mitten. Det löste jag genom att skruva upp cymbalen och sätta en tejpbit över halva sensorn så att tejpen plockar upp extra vibrationer och registrerar varenda slag.

Ibland känns det som att det bara är jag i hela världen som sysslar med sånt... Skruvar upp NES, fixar sensorn på trumset, rengör 25 år gamla spel inifrån... Nåväl, om någon har problem med sina cymbaler så är det bara att kommentera så lägger jag upp en video eller liknande tutorial där jag steg för steg beskriver hur man löser problemet. Because Cyberlife cares about you.  
Recension på Guitar Hero World Tour kommer snart!


Jag har för övrigt skakat liv i min hitills orörda DS som faktiskt roat både mig och min flickvän något enormt under helgen. Extremt lättåtkomlig konsoll måste jag säga. Räkna med några DS-recensioner på sajten alltså.

Jag känner mig sprallig i hela kroppen. Varenda por i min hud spänner sig i beredskap för vad morgondagen ska bjuda på, och jag är helt övertygad om att jag kommer ha extra svårt att somna i natt.

För nu är det ju inte ens ett dygn kvar. Snarare... 21 timmar och 25 minuter typ. Sen är det äntligen dags. Klockan 16:40 ungefär, om allt går som det ska, lär jag sitta och hamra trumstjärt för glatta livet. Som en överlycklig, spasmisk liten unge som äntligen fått utlopp för sin obsessiva kompulsivitet. Faktum är att jag faktiskt lider av obsessiv kompulsivitet, men det kan jag ta upp i ett annat inlägg.

Just ja... Spelet jag syftar på är såklart Guitar Hero: World Tour som så förnämligt släpps imorgon. Mitt exemplar är redan förhandsbokat, så det bör ligga i säkert förvar och vänta på Gamestop Karlstads lager.

Min poäng är att jag längtar efter morgondagen. Dessutom ska jag på kalas och fira min gode vän Månens födelsedag. Lovely.

Jag älskar Red Hot Chili Peppers. Dyrkar de som kungar när det kommer till diskussion om vilket det bästa rock eller funkbandet är, och om någon skulle säga något i stil med att "Frusciante inte kan spela gitarr för fem öre" så skulle jag försvara honom som en bror. Inget rockband och inget funkband har någonsin kommit så oerhört nära mig som lyssnare och funkgitarrist som Red Hot, och den som inte hört albumet Blood Sugar Sex Magik har inte levt fullständigt.

Just därför är jag nu salig över en upptäckt jag gjorde idag. Trummisen i bandet, Chad Smith, stöder tydligen nyutgivna spelet Guitar Hero: World Tour för fulla muggar vilket den här videon visar:





Detta innebär förstås att Chad gillar idén med att finnas med i ett musikspel, och han tycks ha influerat övriga bandet rätt så rejält eftersom att hela Blood Sugar Sex Magik numera finns (eller kommer inom kort) som nedladdningsbart material till Rock Band. Nåja, inte "Give it Away" eftersom att Guitar Hero äger rättigheterna till den låten, men alla övriga låtar finns med.

Jag har fått rejält hopp om ett Guitar Hero: Red Hot Chili Peppers med intervjuer, extramaterial och fan-godis inom en inte alltför avlägsen framtid.

Låt oss nu alla bedja... 

Gears of War ska tydligen bli film, läste jag häromdagen, och efter att ha spelat en bra bit in på den nyligen släppta tvåan i speltrilogin börjar känna mig rejält hypad. Om Cliff Blezinski själv har med minst 3 fingrar i spelet så kommer det hela att bli fantastiskt, det kan jag nästan lova. Men, det finns såklart, som alltid i såna här sammanhang, några orosfaktorer...

En av de är den relation jag som spelare byggt upp till främst Marcus Fenix, men också de andra karaktärerna under alla de timmar jag ägnat åt spelen. Röstskådespelarna har gjort ett fantastiskt jobb hela vägen, och det kommer att krävas helt vansinnigt superskillade skådespelare för att filmen ska kännas som en naturlig förlängning av det som gjort spelen så bra.

En annan orosfaktor är att trean ännu inte kommer på minst (überminst) ett år, och filmen lär inte se dagens ljus förens åtminstone ett halvår till ett år efteråt. Ingen idé att hålla andan av förväntan än på ett tag alltså... För då dör man... Ju...



En film som du faktiskt kan se idag (med lite nätfiske) är Pineapple Express. Fruktansvärt härlig, pricksäker och helrätt film. 

Wow... Jag kommer just upp från tv-rummet där jag spelat Gears of War 2 i någon timme, och jisses jävelberg vilken session.

Gears of War har alltid varit manligt, det kan alla som spelat det intyga. Stora, köttiga vapen med motorsågsbajonetter och taggiga granater i bålen på skrikande monster = manligt. Gears of War 2 tar dock manligheten till en helt ny nivå. Spelserien har plötsligt blivit vuxen. Det handlar inte längre om att döda Locust-soldater för skojs skull. Det handlar om att engagera sig i storyn, om att bli förbannad på fienden, och Gears of War har på det viset blivit ännu bättre.

Nu ska jag självklart inte spoila något för de som ännu inte spelat spelet eller tagit sig tillräckligt långt i det, och jag skulle vilja be er att låta bli att spoila i kommentarerna, men låt oss säga såhär: Locust är fucked up, big time, huvudkaraktärerna har fått personligheter och det finns en del sidospår som konstant får mig att vilja veta vad som händer härnäst.




Funderar du på om du bör skaffa Gears of War 2 eller spara till det där kylskåpet du alltid velat ha?

Ställ maten utomhus i vinter.


  

Kommer någon ihåg hur det var att vara gamer hösten 2007? Det gör jag. Vi blev fattiga. Panka. Kaputt. För vad hände september, oktober och november? Jo, ca 80 % av årets stortitlar släpptes då. Nu är det förvisso så att det alltid släpps många bra spel på hösten, men 2007 kan ha varit det allra bästa spelåret någonsin.

För inte har ni väl glömt hur det hela rivstartades med Halo 3, Bioshock, Zelda: Phantom Hourglass, The Orange Box, World in Conflict, Skate, och Metroid Prime 3 för att sedan fortsätta i samma överljudsfart med Crysis, Mass Effect, Gears of War, Assassin's Creed och Super Mario Galaxy?

Vi... Blev... Fattiga.

I år ser det inte lika starkt ut. Inte ens nära. Men det betyder inte att det inte kommer ut en hel jävla hög med skitbra spel just nu. Det fullkomligt flyger ju upp nya heta titlar som Gears of War 2, Fable 2, Mirror's Edge, Guitar Hero 4, Spore, Crysis: Warhead och Fallout 3 i spelhyllorna. Och som om det inte vore nog med att spel är dyrt, Guitar Hero 4 kostar ju runt 1500 spänn vilket förstås bara är logiskt med tanke på att man får med trumset, sångmick och gitarr, men ändå... 1500 är en saftig summa.

Nu tänker någon som läser det här att "jag bara borde köpa de bästa spelen", men det är fakiskt precis det jag gör. Jämför med det svenska TV-utbudet. Det finns så sjukt mycket medemåttig till urkass skit på TV idag så att man nästan smäller av. De programmen tittar jag inte på. Däremot så finns det en del riktigt bra program som underhåller i flera veckor innan säsongen eller hela programserien är slut. Samma sak gäller med spel. Det finns så oerhört mycket medelmåttigt i hyllorna att det skulle vara konstigt om det inte fanns ett tiotal riktiga guldkorn per år.   

För att krydda på det hela så kan det ju nämnas att jag spelar en hel del retrospel. Bland annat för att jag gillar hur man i vissa fall får lika många underhållningstimmar som av ett nytt spel fast man bara betalade typ 80 spänn. Men retrospel kostar ju också pengar.

Så, hur ska man ha råd? Hur undviker man total ekonomisk pungspark? Såhär tänker jag göra:

Jag tänker köpa det spel jag är allra mest sugen på just nu, och sedan vänta tills det är fullkomligt genomspelat innan jag köper ett nytt. Som man köper böcker typ. Gears of War 2 och Fable 2 är nyss köpta, så de kommer att hålla mig road ett tag. Mirror's Edge får jag köpa mig till jul ungefär, och Guitar Hero 4 kanske får vänta ända tills våren/sommaren.

Vad skönt det vore att vara ekonomiskt oberoende.