Metroid till NES var ett av de första spelen som använde sig av lösenord. Det var alldeles för stort för att man skulle orka börja om från början varje gång man ville spela, så Nintendo lät spelaren skriva in ett 24-siffrigt lösenord varje gång man ville spela. En smart men sorgligt tråkig lösning. Ursprungligen var det meningen att Metroid skulle ha samma sparfunktion som Zelda i Europa och USA, alltså ett litet batteri i kassetten som höll sparfilen vid liv 24/7, men dålig försäljning i Japan satte stopp för de planerna.

Nu vet du det.

Metroid var även ett av de allra bästa spelen till NES över huvud taget, och de flesta som upplevt 8-bitarseran är antagligen beredda att hålla med. Satisferande alienmassmord blandades med ett superbt soundtrack som faktiskt utnyttjade spelets olika miljöer för att skapa maximal stämning.

Du fick spela som den stjärtsparkande Samus Aran, och du var grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig i din orangea rymdrustning.




Det var i alla fall vad de fick oss att tro... De lymlarna. I slutscenen avslöjas dock något helt annat. Nämligen det här...





Helt utan förvarning börjar Samus att blinka, och det här är vad du möts av när det slutat.

Den grymma, stora, starka, ursinniga, taktiska och vansinnigt manliga Samus var inte alls grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig. Hon var en tjej. En tjej iklädd rosa stringtrosor och BH för delen. Ren och skär pornografi i 8 bitar? Inte riktigt, men nästan, och det är därför Metroid förtjänar att inleda min Oh my god-serie som kommer att äga rum här i bloggen då och då.

Tipsa gärna om ditt bästa OMG-ögonblick genom att kommentera, så länge du inte spoilar storyn i ett relativt aktuellt spel.

Tack för att du läste.