Kommer någon ihåg Pokémon röd och blå? Ni vet, originalspelen med 150 möjliga pokémon att fånga och behandla som sina barn. Varenda unge spelade på sin Game Boy, och vi försökte alla att bli absolut bäst på skolgården. Jag kunde alla 150 pokémons namn utantill. Nummerordning, namn, specialattacker, you name it, jag kunde allt.


Vi hade en spelhall där de sålde Pokémonkort i min hemstad Karlstad dit jag ibland åkte in bara för att dreglandes få titta på de svindyra ”glittriga” korten som man kunde besegra allt och alla med. Hade man många glittriga kort så var man något av en idol på skolgården, och vänskap kunde plötsligt köpas för Pokémon. Låg man bra till hos den som hade allra flest Pokémon så var chansen stor att man relativt lätt skulle kunna byta till sig något bra kort billigt.

Jag och mina kompisar gick och såg varenda Pokémonfilm på bio minst två gånger, och det var magiska, välsignade upplevelser för ett gäng åttaåringar att sitta där i biomörkret och se sina favoriter få liv på vita duken. Vissa i biosalongen satt alldeles tysta och behandlade filmen som en helt vanlig film, men jag och mina kompisar agerade hejaklack. Om någon god Pokémon skadade sig så reste vi oss och skrek, och i slutet fick man hålla sig för att inte krama alla i biosalongen i ren och skär glädje. Pokémon var äkta, Pokémon var livet, och Pokémon var definitivt här för att stanna.

En (säkerligen mycket mulen) dag kom en kille till skolan med ett nytt paket Pokémon. ”Feeeeejk” skanderade en hel skolgård när det visade sig att runt tio, för oss fullkomligt okända, Pokémon låg i det lilla paketet. Det visade sig senare på dagen att hans Pokémon inte alls var fejk. 150 nya Pokémon hade släppts, och vi hade varken ork eller ekonomi till att försöka samla eller spela längre. Jag rev ner min affisch på väggen hemma och försökte desperat att tjäna en slant på att sälja mina Pokémon till någon yngre dumskalle i skolan, men förgäves. Ingen ville ens veta av Pokémon längre, och hur vi än lockades med nya filmer och ännu fler nya Pokémon så vägrade vi blankt att ägna en tanke åt de tidigare idolerna.

För ett litet tag sedan släpptes Super Smash Bros Brawl till Nintendo Wii i Europa, och allt det som förgyllde min barndom är än en gång samlat i en enda stor härlig minnesfest. Tyvärr ingår även Pokémon som någon slags oinbjuden alkoholiserad släkting som bara måste förstöra stämningen lite, varenda gång. För mig är Pokémon bara ett sargat och ondskefullt barndomsminne, och jag hoppas för guds skull att jag slipper genomlida något liknande med mina andra favoritspelserier som Zelda eller Mario som (gud bevare mig väl) lyckats behålla sin underbara kvalitét.

Föreställ dig att du spelat Zelda, älskat det, och längtat efter att få spela nästa spel i serien. Efter bara något år släpps nästa Zelda, men den här gången är det inte Link, utan någon okänd snubbe vid namn Peter som står för huvudrollen. Alla karaktärer ändras, och allt som du lärt dig att älska är utbytt mot något annat. Inga spår av Link, inga spår av förtrollande mysiga stunder på hästryggen, ingenting. Bara Peter som försöker rädda Lasse från den onde Stinas tassar.

Nej Nintendo, det håller inte. Och för att ni förstörde det som kunde blivit ett underbart barndomsminne får ni en gigantisk stjärtstämpel.