Dagens inlägg ska behandla ämnet ilska. Inte ilska som i "tanten-före-mig-i-kassan-är-så-sjukt-seg-så-att-jag-inte-vet-vart-jag-ska-ta-vägen-ilska", utan de aggressioner som skapas i samband med texten Game Over.

Alla har vi upplevt det, och alla har vi behandlat situationen någorlunda lika. Nävarna knyts, hämningarna släpper mer och mer för varje sekund som går och man ser bara en enda sak: jävelskapet som just förnedrat dig.

Min flickvän är ett lysande exempel. Hon sitter, i skrivande stund, och spelar Mario Kart till Wii samtidigt som hon då och då häver ur sig kommentarer som "hur kan bebismario leda!?" eller "men jag hade ju precis fått en låda ju!". Hon är dock i ett väldigt lindrigt stadie inom fenomenet spelilska. Just nu körde hon ned i vattnet när hon låg etta och hamnade på en snöplig nionde plats, och det enda hon sa var: "den här banan är faktiskt riktigt svår".

Jag, å andra sidan, ligger på en helt annan nivå när det kommer till att uttrycka ilska. Det varierar såklart från spel till spel, men det som framförallt drar fram min allra värsta sida är spelen från 80-talet. 8-bitarslir, Nintendo Entertainment System. Super god damn Mario.

8-bitarsspel går inte att spara. Vissa spel som t.ex Zelda är undantag som bekräftar regeln, men om man får Game Over i 98 % av spelen så är det kört. Du förstår redan nu att detta är något som öppnar upp nya möjligheter för allt vad vrede och damp heter...

NES (förkortning på Nintendo Entertainment System) är inte en konsol som hela familjen kan njuta av. Den säger inte "Hej och välkommen till en hel värld av kul för dig och alla dina vänner!" på samma sätt som dagens konsolutvecklare. NES säger: "Välkommen till vansinnesutbrott 2.0. Om du dör så dör du. Här finns ingen återvändo." Det kan verka rörigt för den som inte är insatt, men låt mig förklara...

Jag tänker återigen referera till Super Mario 1. Faktum är att jag aldrig någonsin har klarat det här spelet, och det är ändå ett av de lättare som över huvud taget släpptes till NES. I Super Mario ska man ta sig igenom 8 världar för att rädda prinsessan Peach. Varje värld innehåller 4 banor, alltså sammanlagt 32 banor. Varje gång jag spelar kommer jag ända till värld 8 -3 eller 8 -4, alltså den näst sista respektive allra sista banan i hela spelet. Där dör jag. Tokdör, och Game Over-skylten bara skrattar mig i ansiktet.

Man får ingen "Continue?". Man får ingen andra chans. Man är död som en sten, och kampen mellan människa och spel blev just ännu ett snäpp personligare. Jag försöker igen, men dör på samma ställe, varendaste gång tills jag ger upp.

Jag förlorar dock inte under tystnad och med respekt för min överman. Jag skriker högt, slår kontrollen i marken, tar ur spelet ur konsolen med ett ryck, stirrar ilsket på det och lägger sedan hårt ned det i hyllan igen innan jag går och slår vilt i närmaste soffa, kudde, säng, golv, vägg, fridlysta djur m.m.

Det spelar ingen roll att det bara är ett spel, för det är så mycket mer. Det är en förnedrande kamp som man bara inte får förlora igen, men man gör det ändå, och det enda man kan göra åt saken är att bli en så dålig människa som möjligt i några minuter innan är dags att komma tillbaka till verkligheten.

Någon dag ska jag klara Mario, och då jäklar ska jag fira.

Tills dess Mario... Tills dess...