Jag har nu spelat närmare 3 timmar Mega Man 9, och det är antagligen dags för mig att bilda ett så kallat första intryck.

Here Goes:

Jag har inte klarat en enda jävla bana än. Tornado Man har jag lyckats komma till ett flertal gånger, och den gången då kampen faktiskt var riktigt jämn och vi båda hade ett enda skott kvar innan döden skulle mötas greps jag av sån vild panik att jag bara flaxade till med handkontrollen och kom åt hoppknappen istället för skjutknappen. Tornado Man svarade blixtsnabbt med att lyfta upp fyra tornados ur marken som genast gjorde hemskt, danskt, smörebröd av mig.

Där satt jag i min spelfåtölj, nyss vilt flaxande, nu till synes lugn, stirrandes på skärmen. Vad som egentligen pågick i mitt huvud under det ögonblicket är det tur att bara jag fick höra. "Jävla, äckliga spel" sa jag efter en liten stunds trevande efter det mentala lugnet och stängde av. Det, eller åtminstone något i den stilen, har jag sagt varenda gång jag stängt av Mega Man 9 ända sedan jag köpte det i Fredags.





För det är verkligen inget för veklingar, det här. Om du vet med dig att du inte är rena jävla guden på 2D-spel så kan du lika gärna hålla dig borta från Mega Man 9. Såvida du inte har sjukt bra tålamod förstås, då kan du ju öva upp dina färdigheter.
 
Jag råkar vara hyfsad på 2D-spel. Klarar Super Mario till NES lika lätt som att andas numera, och jag har spelat i hela mitt liv. Jag har även helt ok tålamod. Tyvärr så funkar inte Mega Man riktigt på samma sätt som andra spel i 2D-genren. Man kan inte ens hoppas på att få snudda vid någon boss innan man lärt sig tillhörande bana. Något som du gör genom misstag.

Ett klockrent exempel är en avgrunderna på Jewel Mans bana. Helt utan förvarning, på mitten av banan hoppar en grön boll upp ur hålet i marken och drar med dig ned. Du dör, du får börja om, och du vet att han finns där nästa gång. Ett annat bra exempel är roboten som hoppar ner från taket och drar in Mega Man i en spikvägg. Omedelbar död, inga undantag. Kort sagt: lär dig banorna utantill eller straffas gruvligt varje gång du spelar.





En annan aspekt som spelar in i den löjligt höga svårighetsgraden är minibossarna och bossarna i sig. De är svåra. Jävligt svåra. Här finns ingen jäkla yxa bakom bossen med vilken du kan hugga av ett rep och lämna din fiende till en plågsam död i lava som i Mario. Det här är one on one till döden, no fucking around. Dessutom gör Mega Mans vapen mycket mindre skada än bossarnas, precis som det alltid har varit i Mega Man-serien.

Men... Trots allt detta, trots evig död och evig plåga, kan jag inte annat än älska Mega Man 9. Det skiljer sig egentligen inte särskilt mycket ifrån övriga serien, och det är jag tacksam för. Känslan av att ha klarat ett Mega Man-spel är ungefär på samma nivå som att få riktigt bra resultat i ett IQ-test. Det finns ära och berömmelse här, och den är inte vem som helst att lägga anspråk på. Endast den mest hängivna skaran gamers kan vinna, och jag ska jobba arslet av mig för att bli en av de.



Nej, varken du eller jag kan få tag på det här skitsnygga paketet. Det är extremt limiterat och lär kosta skjortan. Jag älskar hur de har gjort omslaget avsiktligt fult bara för retrokänslan.



Det kommer inte att bli någon recension på Mega Man 9. Jag har tagit upp stora delar av spelet redan, och den som vet med sig att den gillar 2D-spel när de är som allra bäst i sin klassiska 8-bitarsdesign har ett himmelrike framför sig. Den som bara känner sig trygg i CS, Halo och WoW kommer antagligen inte att uppskatta varken upplägget eller svårighetsgraden.

Spelet kostar bara 10 dollar (!!!) och finns till 360, PS3 och Wii och är väl värt sina pengar. Köp om du inte bangar för en utmaning (eller saknar armar).