Mario - glad prinsessräddare eller självklar psykopat?
Mitt första inlägg (bortsett från den lilla introduktionen) måste innehålla slagkraft, underhållningsvärde och behandla ett ämne som alla kan relatera till. Jag skrev ju i introduktionen att jag funderade på att förklara varför Super Mario är en så bedrövligt hemsk psykopat till människospillra, så det kan jag ju lika gärna börja med. Nåväl, låt oss börja!
Prinsessan Peach har blivit bortrövad av draken Bowser. Mario pinnar iväg för att rädda henne och återställa Svampriket till dess forna glans.
Storyn ligger någonstans åt det hållet. Åtminstone den officiella versionen, men när man sätter igång den gamla 8-bitarsversionen där allt började (och då menar jag Super Mario Bros till NES, inte arkadversionen som gick under namnet "Mario bros" där Donkey Kong kastade tunnor efter stackars Mario) så får man egentligen inga story-direktiv alls. En titelskärm där man väljer en eller två spelare är allt som syns innan spelets början, och vad har man då att gå på liksom?
Jag förstår självklart att allt stod i manualen eller på förpackningen till spelet i fråga, men på den här tiden var det inte ovanligt att barnen lade undan fodralen eller slängde de. Det fanns liksom inget värde i de, och man kunde aldrig tro att exempelvis Zelda med fodral och manual i fint skick skulle gå att sälja för tre gånger så mycket som det en gång kostade. Barn vill för övrigt inte läsa manualer, de vill spela!
Det är inte fören i slutet av spelet som spelaren får veta att Mario var ute efter prinsessan hela tiden och att han åtminstone haft ett motiv till sina fruktansvärda illdåd. "Vad för illdåd?", kanske du frågar dig? Låt mig förklara.
Förställ dig att du är ute och promenerar, en solig, varm sommardag. Plötsligt stöter du på den här glada filuren.
Vilken människa som helst hade gått förbi honom, möjligtvis med ett litet "hej". Mario dock... Den sjuke jäveln...
Mario KROSSAR den stackars sköldpaddan med sin egen kroppsvikt! Hoppar, rakt på nacken, och dödar honom. Men inte nog med det. Han sparkar även iväg liket (skalet) på sköldpaddans familj och vänner som står och tittar på. Snacka om psykopat...
I efterhand får man ju förstås veta att dessa till synes fredliga sköldpaddor är de djävulska minoritererna i Bowsers offantliga plan att våldta prinsessan Peach 7 dagar i veckan och att Mario dödar de av uppenbara skäl. Men då, just då, när man som barn spelar Mario för första gången, utan förnimmelsen av en aning till varför Mario dödar djur, då var han en riktig jäkla bad boy.
Prinsessan Peach har blivit bortrövad av draken Bowser. Mario pinnar iväg för att rädda henne och återställa Svampriket till dess forna glans.
Storyn ligger någonstans åt det hållet. Åtminstone den officiella versionen, men när man sätter igång den gamla 8-bitarsversionen där allt började (och då menar jag Super Mario Bros till NES, inte arkadversionen som gick under namnet "Mario bros" där Donkey Kong kastade tunnor efter stackars Mario) så får man egentligen inga story-direktiv alls. En titelskärm där man väljer en eller två spelare är allt som syns innan spelets början, och vad har man då att gå på liksom?
Jag förstår självklart att allt stod i manualen eller på förpackningen till spelet i fråga, men på den här tiden var det inte ovanligt att barnen lade undan fodralen eller slängde de. Det fanns liksom inget värde i de, och man kunde aldrig tro att exempelvis Zelda med fodral och manual i fint skick skulle gå att sälja för tre gånger så mycket som det en gång kostade. Barn vill för övrigt inte läsa manualer, de vill spela!
Det är inte fören i slutet av spelet som spelaren får veta att Mario var ute efter prinsessan hela tiden och att han åtminstone haft ett motiv till sina fruktansvärda illdåd. "Vad för illdåd?", kanske du frågar dig? Låt mig förklara.
Förställ dig att du är ute och promenerar, en solig, varm sommardag. Plötsligt stöter du på den här glada filuren.
Vilken människa som helst hade gått förbi honom, möjligtvis med ett litet "hej". Mario dock... Den sjuke jäveln...
Mario KROSSAR den stackars sköldpaddan med sin egen kroppsvikt! Hoppar, rakt på nacken, och dödar honom. Men inte nog med det. Han sparkar även iväg liket (skalet) på sköldpaddans familj och vänner som står och tittar på. Snacka om psykopat...
I efterhand får man ju förstås veta att dessa till synes fredliga sköldpaddor är de djävulska minoritererna i Bowsers offantliga plan att våldta prinsessan Peach 7 dagar i veckan och att Mario dödar de av uppenbara skäl. Men då, just då, när man som barn spelar Mario för första gången, utan förnimmelsen av en aning till varför Mario dödar djur, då var han en riktig jäkla bad boy.
Kommentarer
Postat av: Månen
Detta var en fin blogg! Men.. Woodpig-bloggen har snyggare design..
Postat av: Erik Swed =)
Roligt inlägg.. du har nog rätt om mario :D
Trackback