Mannen i den vita läkarrocken faller på knä inför mina fötter. Endast spillror av mina fiender ligger slarvigt utspridda där jag röjt mig fram, utan tvivel, utan skräck. Jag tar mig ut ur Dr Wilys slott och börjar springa på en stig bredvid ett bergsmassiv. I en skuggig grotta bestämmer jag mig för att jag inte längre behöver min dräkt. Jag dumpar den, men fortsätter att springa, nu iklädd vanliga kläder. Vid stigens slut väntar min flickvän och Dr White på mig. Här tar mitt äventyr slut. Jag har överlevt eldklot, elchocker, stenbumlingar, isklot, saxar och bomber, men nu är det över...


Så väljer jag att se tillbaka på Mega Man (ettan) som jag klarade för första gången alldeles nyss. Spelet kan sammanfattas med tre ord: rövsvårt, genialiskt och underhållande. Känslan av att ha lyckats med något är stor, och jag ska strax hugga in på tvåan.

Dagens tips lyder: om du inte hittar tillräcklig utmaning i dagens sängvätarspel, köp dig Mega Man på virtual console eller allra helst till en riktig NES så ska du få se på smisk. 




Jag vet att det har varit en jävla massa tjat om Mega Man på sista tiden, men jag har njutit av hela tre spel i serien under loppet av några få dagar och därför varit alldeles uppspelt av förtjusning blandad med ilska. Kan även passa på att meddela att jag arbetar på en ny film som jag tror att framförallt folk som är sugna på att skaffa egen NES kommer att uppskatta.

Ses!  

Ja ser man på! Att denna till synes enkla söndag skulle bjuda på en sådan fångst kunde väl ingen trott?

Klockan 7 vaknade jag. Möjligtvis 10 över, jag minns inte till hundra procent. Flickvännen skulle jobba, så jag fick vackert stiga upp jag med. Som tur var bjöd hon på bullar på sängen, den attans underbara tösen, så jag fick ork nog att ta mig till frukostbordet. Väl vid frukostbordet åt jag ingenting, utan såg på när flickvännens bror tränade inför OS i hostning. Det var bara halvfräscht.

Men vem fan bryr sig om det egentligen? Ni vill ju höra om dagens fångst eller hur? Trodde väl det... Låt mig börja från början.

När man handlar retrospel ofta så lär man till slut känna de man handlar av. Ta Martin här i Värmland som exempel. Han är en pålitlig rackare som alltid ger generöst med rabatt, och det räcker med ett snabbt samtal så kirrar han möte inom en timme där han tar med i stort sett vilket spel som helst. Dagen till ära införskaffade jag inget mindre än Mega Man och Mega Man 2 med de europeiska omslagen. Tjusigt, roligt och väldigt retro - makes one damn happy Oskar.


 

Notera svampen på nyckelringen. Så snäll är min flickvän, att hon gjort den av lera som hon köpt själv. Det är ju bara för coolt.


Dagens andra fångst är inget mindre än två korgar trattkantareller. Ja, jag vet vad ni tänker, svamp liksom... Hur kul kan det vara? Men faktum är att fenomenet svamp-plockning är riktigt intressant. Det är en skicklighetssport, som fiske. Fast utan fisk och action. Jag må säga att den ynkliga skara som plockar svamp på yrkesnivå ska ha all cred. Min farfars bror är en sådan snubbe, som egentligen borde plocka för att tjäna pengar. Han går in i skogen, ser sig omkring i tio sekunder, lyfter på en hög med mossa och vips, there's all the fucking svamp you could ever wish for.



 

För att relatera bilden till bloggen har jag döpt den till "Mushroom Kingdom", och ja, det är så jag ser ut. Cyberlife-Oskar. Hej på er.


Man kanske skulle gå upp klockan 7 nästa söndag också...

Jag har nu spelat närmare 3 timmar Mega Man 9, och det är antagligen dags för mig att bilda ett så kallat första intryck.

Here Goes:

Jag har inte klarat en enda jävla bana än. Tornado Man har jag lyckats komma till ett flertal gånger, och den gången då kampen faktiskt var riktigt jämn och vi båda hade ett enda skott kvar innan döden skulle mötas greps jag av sån vild panik att jag bara flaxade till med handkontrollen och kom åt hoppknappen istället för skjutknappen. Tornado Man svarade blixtsnabbt med att lyfta upp fyra tornados ur marken som genast gjorde hemskt, danskt, smörebröd av mig.

Där satt jag i min spelfåtölj, nyss vilt flaxande, nu till synes lugn, stirrandes på skärmen. Vad som egentligen pågick i mitt huvud under det ögonblicket är det tur att bara jag fick höra. "Jävla, äckliga spel" sa jag efter en liten stunds trevande efter det mentala lugnet och stängde av. Det, eller åtminstone något i den stilen, har jag sagt varenda gång jag stängt av Mega Man 9 ända sedan jag köpte det i Fredags.





För det är verkligen inget för veklingar, det här. Om du vet med dig att du inte är rena jävla guden på 2D-spel så kan du lika gärna hålla dig borta från Mega Man 9. Såvida du inte har sjukt bra tålamod förstås, då kan du ju öva upp dina färdigheter.
 
Jag råkar vara hyfsad på 2D-spel. Klarar Super Mario till NES lika lätt som att andas numera, och jag har spelat i hela mitt liv. Jag har även helt ok tålamod. Tyvärr så funkar inte Mega Man riktigt på samma sätt som andra spel i 2D-genren. Man kan inte ens hoppas på att få snudda vid någon boss innan man lärt sig tillhörande bana. Något som du gör genom misstag.

Ett klockrent exempel är en avgrunderna på Jewel Mans bana. Helt utan förvarning, på mitten av banan hoppar en grön boll upp ur hålet i marken och drar med dig ned. Du dör, du får börja om, och du vet att han finns där nästa gång. Ett annat bra exempel är roboten som hoppar ner från taket och drar in Mega Man i en spikvägg. Omedelbar död, inga undantag. Kort sagt: lär dig banorna utantill eller straffas gruvligt varje gång du spelar.





En annan aspekt som spelar in i den löjligt höga svårighetsgraden är minibossarna och bossarna i sig. De är svåra. Jävligt svåra. Här finns ingen jäkla yxa bakom bossen med vilken du kan hugga av ett rep och lämna din fiende till en plågsam död i lava som i Mario. Det här är one on one till döden, no fucking around. Dessutom gör Mega Mans vapen mycket mindre skada än bossarnas, precis som det alltid har varit i Mega Man-serien.

Men... Trots allt detta, trots evig död och evig plåga, kan jag inte annat än älska Mega Man 9. Det skiljer sig egentligen inte särskilt mycket ifrån övriga serien, och det är jag tacksam för. Känslan av att ha klarat ett Mega Man-spel är ungefär på samma nivå som att få riktigt bra resultat i ett IQ-test. Det finns ära och berömmelse här, och den är inte vem som helst att lägga anspråk på. Endast den mest hängivna skaran gamers kan vinna, och jag ska jobba arslet av mig för att bli en av de.



Nej, varken du eller jag kan få tag på det här skitsnygga paketet. Det är extremt limiterat och lär kosta skjortan. Jag älskar hur de har gjort omslaget avsiktligt fult bara för retrokänslan.



Det kommer inte att bli någon recension på Mega Man 9. Jag har tagit upp stora delar av spelet redan, och den som vet med sig att den gillar 2D-spel när de är som allra bäst i sin klassiska 8-bitarsdesign har ett himmelrike framför sig. Den som bara känner sig trygg i CS, Halo och WoW kommer antagligen inte att uppskatta varken upplägget eller svårighetsgraden.

Spelet kostar bara 10 dollar (!!!) och finns till 360, PS3 och Wii och är väl värt sina pengar. Köp om du inte bangar för en utmaning (eller saknar armar).


 

Jag laddar just nu ned Mega Man 9. Klockan är 20 i 2 mitt i natten, men jag har sovmorgon imorgon.

Jag lyssnar ivrigt på pipet som avslöjar att nedladdningen går som den ska. Det blir snabbare och snabbare, och plötsligt, till det familjära ljudet av ett hopp från Mario ploppar en ikon upp på skärmen.

Download Successful!

Nu tutar och kör vi...

PS. Emil och Jonas. Jag tänker reta gallfeber på er i skolan imorgon för att jag har spelat Mega Man 9 och inte ni.

Jag stötte på en gammal bekant idag som heter Marcus. Han växte upp under 80-talet och har många goda minnen ifrån NES-eran. Självklart passade jag på att ta ett snack med honom i en och en halv timme... Just det här samtalet är en av de få konversationer i mitt liv där jag önskar att varenda liten sekund hade spelats in via mikrofon så att jag hade kunnat lägga upp hela härligheten här i bloggen, för jäklar anamma vilken intensiv diskussion.

Det pratades om det kryptiska Zelda, att speed-runna Zelda 2, att Marcus spelade Mario Bros 3 på Ikea innan det släpptes så att han kunde skryta om det för sina kompisar i skolan, vart man köpte spel på 80-talet, att han ägde en fullt fungerande dansmatta med spelet Stadium Events som han lånade ut till Scouterna så att den blev alldeles förstörd och mycket, mycket mer.

Marcus upplevde de ljuva åren när Super Mario var något nytt och häftigt, när våldsspel var något främmande, förbjudet och väldigt osvenskt, när man köpte spel på leksaksaffärer för 500 kronor styck och bara kunde hoppas att man snubblade över ett mästerverk och inte Trojan eller Donald Duck.

Jag är avundsjuk. Förvisso fick jag åtminstone uppleva Sega Mega Drive-tiden som ägde rum tidigt på 90-talet, men det är inte samma sak. Nintendo hade Mario, Zelda, Metroid, Contra, Bionic Commando, Double Dragon och Mega Man (och sjukt många fler mästerverk). Mega Drive hade Sonic, en skum kille vid namn Alex Kidd och Michael Jackson. Förutom de obligatoriska Disneyspelen såklart.

Det allra häftigaste med Marcus softa spelbarndom är att han fortfarande har kvar alla spelen, och att han då och då tar upp Zelda 2 bara för att speed-runna det igen. Precis som på 80-talet, precis som på den tiden man bara hade råd med några ynka spel per år och hade tid att njuta av de till fullo.

Igår köpte jag Crysis Warhead. Snart ska jag köpa Fable 2. Mass Effect hann jag såklart inte klara. Spore hinner jag absolut inte sätta mig med så mycket som jag skulle vilja. Metroid Prime har jag inte klarat än, inte heller Resident Evil 4. Warhammer Online som jag faktiskt sett fram emot finns det ingen chans i världen att jag har tid för, och vart tog mitt intresse för Half-life 2 och TF2 vägen? 


Spelen var inte bättre förr. Men förutsättningarna för spelarna att stressfritt kunna njuta av sina spel var oändligt mycket större.
 

Crysis till PC är ett av de allra bästa actionspelen jag spelat, om inte det bästa. Faktum är att jag har skrivit en recension där jag gav spelet betyget 10/10. Lägger upp den i bloggen när det inte känns alltför orelaterat. Alltså imorgon, typ. För Crysis snurrar återigen i min dator i form av Crysis Warhead där man tar rollen som en av de allra skönaste karaktärerna från ettan... Psycho.
 
Vad den skottske/irländske hårdingen faktiskt sysslade med när man själv var ute på världens fränaste uppdrag i Crysis var det väl ingen som tänkte på? Det ska det bli ändring på, tänkte någon klipsk snubbe på Cryteks huvudkontor, och vips så skapades Crysis Warhead som alltså är en historia som går parallellt med ettan.

Jag har inte hunnit spela det tillräckligt mycket för att kunna ge annat än ett första intryck, men vilket första intryck! Har du inte spelat ettan så kommer du att dö, dö och åter dö. Här kastas man rakt in intensiv action direkt, och det får jag tacka för.

Crysis kommer att bli en trilogi, men Warhead har inget med den att göra utan fungerar snarare som en närmast parodisk spelupplevelse där man får uppleva kriget ur Psychos ögon istället för Normans. Bara en sådan sak som att de högsta grafikinställningarna inte längre kallas för "Very High" utan "Enthusiast" skvallrar om det. Dessutom dras det väldigt många paralleller till Rambo-filmerna och andra spel i FPS-genren.

Psycho är en skön jäkel helt enkelt, och jag tackar Crytek för att de vågar röra om i FPS-grytan så pass mycket som de faktiskt gjort med Crysis. Vissa hävdar att Warhead bara är ett enkelt sätt för Crytek att tjäna extra pengar utöver trilogin. De har uppenbarligen inte spelat spelet över huvud taget. Att det bara kostar 299 kronor hos din lokala spelbutik gör inte saken sämre.




Härmed kröner jag Crysis Warhead till årets snyggaste omslag hitills. Spana in kylan i Psychos blick trots explosionen i bakgrunden. Magnifikt, perfekt, snyggt och grafikporrigt. Jag vill ha en poster. Nu.

Fable 2 ligger alldeles runt hörnet. Cyberlifes alldeles egna Oskar Nyström har tittat på trailern för att hypa sig själv och sina tama dromedarer Uttlauf och Bertwolf. Häng på!

Kalle Anka till NES var en katastrof. Då talar jag inte om Duck Tales. Duck Tales regerade, och regerar fortfarande. Dessutom är Kalle inte ens med där, men Duck Tales kommer vi till en annan gång. Det var i Kalles helt egna spel, Donald Duck, som allt gick fel. Tryck på play och ta reda på varför spelet väcker mina inre demoner.

Den mycket förnämliga helgen är nu över. Klockan är mitt i natten, och jag sitter och låter tankarna ströva bort till vilda fantasier och imaginationer. Jag funderar bland annat på varför vissa petar ut russinen ur sina lussebullar, men mest av allt funderar jag på Zelda. Därför har jag bestämt att här och nu ska det finnas en lista med fem anledningar till att längta efter Zelda på Cyberlife. Here we go.


Det här är de fem bästa anledningarna till varför jag ibland fnissar på bussen när jag blir för exalterad av fantasier om nästa Zelda-spel:  


* Det är ett nytt Zelda-spel vi snackar om här... ETT NYTT ZELDA-SPEL!

* Spelet har Zelda i titeln!

* Spel med Zelda i titeln resulterar i 9 fall av 10 i rena jävla mästerverk.

* Shigeru Miyamoto arbetar med Zelda!

* Koji Kondo arbetar med Zelda!


Vänta nu... Den listan var ju inget vidare informativ... Jag får göra en ny. Fem anledningar att längta tills Nintendo visar upp nya Zelda:


* Det ska bli oerhört spännande att se vilken riktning Nintendo har gått mot den här gången. En uppföljare på Majoras Mask? En uppföljare på Wind Waker med samma grafiska stil? Ett helt nytt koncept? Unga Link eller tonårs-Link? Själv blir jag sprallig i brallorna bara av att fundera...

* När jag sa att spel med Zelda i titeln oftast resulterar i mästerverk så skojade jag inte. Ingen skrattade, inte en endaste en, inte ett endaste dugg. Alla vet att Zelda hållit så galet hög lägstanivå ända sedan starten för 20 år sedan att man blir vimsig i skallen, och att ett team med erfarenhet av tidigare spel i serien skulle misslyckas den här gången är ungefär lika tänkbart som att ett paket nudlar kommer att attackera dig när du går på promenad nästa gång. 

* Musiken har alltid varit en oerhört viktig del av Zelda-spelen. Redan i det första spelet till NES hördes tema-låten som lever än idag, och tillsammans med Mario-temat är det den mest kända signaturmelodin till ett spel någonsin. Det var dock inte förren i Ocarina of Time som musiken faktiskt blev en viktig del av spelet, och låtarna därifrån betraktar jag som världens överlägset bästa spelmusik. Twilight Princess lekte mest med gammal musik och Kakariko Village var en ren remix av den gamla klassikern från OoT. Nu hoppas jag att Koji Kondo vågar sig på nya mästerverk.

* Att spela Zelda är som att ge sig in i den allra djupaste saga, fast för både vuxna och barn. När jag spelade Majoras Mask vid 11 års ålder så förstod jag inte att spelet handlade om döden och ångesten runt om. Jag gillade det av andra anledningar, som att det var roligt att försöka klura ut varför den mystiska tjejen med blått hår gick runt med rävmask på nätterna. Zelda har något för alla, och jag suger med glädje in allt det har att erbjuda.

* Referenserna till tidigare spel är alltid många i Nintendos spel, och för mig som spelat alla Zeldaspel till konsol samt Phantom Hourglass till DS är det som julafton, påsk och födelsedag hela dagarna att ströva runt i Zelda-universumet och leta efter dessa.





Väntan är lång och längtan är stor, men håll ut, likasinnade Zelda-älskare! Håll ut...

Det har just kommit till min uppmärksamhet att det arbetas på ett Guitar Hero-spel i samma anda som Aerosmith, fast med Hendrix istället. Det är Slash, den gamla stofilen, som hävt ur sig lite för mycket under en intervju med Rollin Stones...

Slash, speaking on tribute games Guitar Hero: Metallica and Aerosmith, said to Rolling Stone: "Those are two ones that I think gives it some credibility. And they're doing a Hendrix one, which is great."

Bra, mycket bra. Guitar Hero är fantastiskt roligt, och Hendrix är en legend inom elgitarrkretsar. Nu borde de väl ta och släppa en Wha-wha dock? Annars skulle det förlora mycket av sin känsla, att stå framför TV'n i illusionen av att man ser tuff ut.  

Jag fick så mycket god respons igår så att jag nästan tappade hakan. Mina läsarsiffror skjöt i höjden och både vänner och totala främlingar har gett mig mycket god kritik IRL, på msn, här i bloggen och på andra hemsidor där jag gjort lite reklam för den. 

Det gör mig mycket glad. Glad och motiverad. Så jag gjorde en till idag, när jag hade någon timme över. Den handlar om ingen mindre än självaste Mega Man och hans brutalt hemska omslag. 

Ett av spelen jag kom över på loppmarknaden insåg jag inte ens att jag hade fått med på köpet förens någon vecka senare, när jag rotade bland kablar och dosor i botten av en av kassarna.

Ödet ledde mig till det katastrofalt urusla Trojan till NES, och jag ser det som min uppgift att föra vidare ett budskap till er alla. Jag fick ingen rättvis chans. Det bara flög på mig. Du däremot, du kanske fortfarande kan stoppa det... Håll dig undan från Trojan. Hur nyfiken du än blir. Det är inte värt det, och du kommer att förstöra många soliga och varma dagar genom att spela det.

Varför gjorde jag den? Folk förtjänar en varning. Gör inte samma misstag som jag. Köp det inte ens för 10 kronor på en loppmarknad. Det förtjänar inte din uppmärksamhet.

Försöker jag göra mig lustig? Nej, jag är till 100 procent mig själv i videon, och den gjordes på en knapp timme.

Var nu snäll och håll inne med negativa kommentarer. Det är min första spelvideo någonsin, och jag är i inlärningsfasen där man bara gör det för att det är kul. Jag hoppas dock ändå att du gillar den.

Idag har jag varit trött som ett stackars kapplöpningsdjur, hela långa dagen. Somnade sidsådär klockan 3, halv 4 inatt, och det är knappast den ultimata tiden att halvdö på när man ska upp klockan 6.45 på morgonen för en lärorik, kreativ dag i skolan. När jag kom hem i eftermiddags så somnade jag, direkt. Slocknade. Nu, klockan 20, sitter jag och spelar Super Mario Galaxy till Wii, igen, och herrejävlar i parfymbutiken vad bra det är.

Jag spelar som Luigi den här gången. Efter att ha nötat spelet med Mario i sisådär 25-30 timmar klarade jag det med alla 120 stjärnor, men uppmanades att även klara det med Luigi för att få se den hemliga slutvärlden. Jag blev förbannad, arg, ledsen och förnedrad för stunden, men nu i efterhand inser jag att det var ett smart val av Nintendo.

För Mario Galaxy är vidrigt underhållande, och varje gång jag spelar det tänker jag för mig själv att det här, det är världens bästa spel, alla kategorier. Det kan det mycket väl vara...

För några månader sedan skrev jag en recension på Super Mario Galaxy som inte gör mycket nytta just nu. Det tänkte jag ändra på. Härmed postar jag min egen recension med mina egna åsikter om Super Mario Galaxy. Mycket nöje.



Super Mario Galaxy… Super Mario fuckin’ Galaxy… Vart börjar man ens? Jag ska vara fullkomligt uppriktig mot er och säga att jag aldrig någonsin efter att ha spelat ett spel känt mig helt mållös. Det finns så mycket att älska med det här spelet, att jag just nu undersöker om det är lagligt i något land att på fullaste allvar gifta sig med ett TV-spel. Du har redan förstått att betyget är ett mycket högt sådant, men låt mig förklara varför.


Prinsessan Peach har blivit kidnappad. Igen. Men den här gången var det inte för att hon glömde att låsa dörren till sitt rosafluffiga kungarike. Faktum är att Bowser, den jäveln, byggt sig en herrans massa makapärer som drar upp hela svampriket och flyger iväg ut i världsrymden. Som tur är hinner Mario hänga med på ett hörn, och spelet kan börja.





Inte helt underligt är faktumet att Mario svimmar på sin resa, och döm om hans förvåning när han helt plötsligt vaknar upp på en pytteliten främmande planet. En spänstig kanin skuttar fram och säger: ”Om du kan fånga mig så kanske jag berättar var du är.” Det låter väl… Ok… Då kör vi då… Kaninen går igenom grunderna i kontrollen, och efter 5 minuter slutar jag störa mig på att Mario hoppar alltför långt, högt och snabbt på samma gång. Detta är något som jag senare i spelet ska komma att älska, men i början är det svårt att vänja sig vid den skruvade och twistade världen som Nintendo målar upp samtidigt som man skuttar runt likt en stackars tvångstränad, superspänstig rysk gymnast.

Mario samlar stjärnor, tydligen, och det är samma upplägg som i Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine. Ju fler stjärnor, desto fler galaxer kan den mustaschprydde italienaren resa till. Det finns massvis, och då menar jag verkligen massvis, med olika världar och kulturer att besöka i det här spelet. Jag har inte räknat exakt hur många, men låt mig helt enkelt säga att det tog runt 30 timmar för mig att ta spelets alla 120 stjärnor, så se fram emot en hel del spelkvällar innan du kan titulera dig som en av alltför få lyckliga som klarat Super Mario Galaxy.

Galaxerna, eller banorna som de traditionellt kallas, kan bestå av precis vad som helst. Faktum är att i många fall känns det som att banorna består av just ”vad som helst”. Som om Nintendo tänkt: ”När Mario sprungit på den enorma äppelmasken och snurrat i den ihåliga stjärnan så kanske han ska flyga till… Ett svävande trähuvud föreställande Yoshi fullspäckat med Goombas!? (Om du inte vet vad vare sig Yoshi eller Goombas är för något så kan jag bara hänvisa till skamvrån).





Om du som läser detta inte har barnasinnet kvar och anser att Mario är ett lätt spel för små bleka barn så är det dags att tänka om. Visst, alla kan komma till sista bossen, rädda Peach och säga att de klarat spelet, till och med dina barn eller småsyskon på 5 år om de får lite hjälp med grunderna. Konsten, och det vackra med hela spelet ligger i att ta alla 120 stjärnor. Jag kommer själv ihåg hur jag kämpade i flera timmar med de sista 10 stjärnorna, och jag minns även hur jag förundrades över hur ett ”barnspel” kunde innehålla så mycket matematiskt tänkande.

En viss bana går ut på att man ska ta 70 mynt utspridda på ca 50 plattformar som försvinner när man gått på de en gång. Självklart kan man syssla med detta i flera timmar och dö gång på gång för att till slut av ren tur och vana lyckas kamma hem stjärnan, men man kan även gå den lite mer tillfredställande vägen. Jag ritade upp hela banan med plattformar på ett papper och räknade ut vilken väg som var enklast att ta för att plocka alla mynt, och vips, Nintendo har en gång för alla satt grunden för den perfekta flexibla svårighetsgraden.


För 10 år sedan när Super Mario 64 var det största i spelvärlden fick man ibland gissa sig till vad vissa föremål var, detta på grund av ganska grusig grafik. ”Är det där en plattform som man kan stå tryggt på eller är det en sten som krossas till smågrus vid minsta beröring” var en av de frågor man ofta fick ställa sig. 10 år senare, år 2007, finns inte detta i världsrymden (ordvits, jo jag tackar ja). Ljussättningen, grafiken och ljudeffekterna gör att jag vid en första anblick förstår vad ett föremål är till för och om jag kan gå på det. Det robusta ljudet som hörs när Mario landar med sina härligt ”klackande” skor på en skinande blank, avrundad plattform skvallrar direkt om att det här är en trygg plats där inga överraskningar kommer att ske. Om det däremot hörs ett svagt, svagt ”kras” när man landar samtidigt som plattformen svagt hackar till så vet man av reflex att det är dags att skärpa sina sinnen till tusen.





Grafiken är på topp alltså, och Wii’s största svaghet gentemot de andra konsolerna, grafiken, känns som bortblåst. Den grafiska prestandan når förstås inte ens upp i närheten av exempelvis Gears of War’s monstruösa pixelpornografi, men Nintendo har sannerligen balanserat mästerligt på vad som går och inte går med Wii, och någonstans på vägen har ett sant grafiskt mästerverk skapats. För att demonstrera hur grafik som egentligen inte borde ha funkat på Wii ändå finns där, spela på Galaxen ”Honeybee Galaxy” och leta upp bidrottningen. Jag blev totalt paff i ögonen både första och andra gången jag bevittnade hur realistiskt luden pälsen är.

Jag skulle kunna babbla på i all oändlighet om hur charmiga karaktärerna är, hur väl utformad och tajmad musiken är för de olika spelmomenten, hur fantastiskt rörande det är att återuppleva gamla barndomsminnen i ny form för en gammal nintendofantast som jag, bla, bla, bla… Men det känns inte som att jag behöver göra det. Spelet är ett av de bästa jag någonsin fått nöjet att avnjuta, det är värt vartenda öre, ingen kommer att bli besviken, end of story.

Om du äger en Wii och ännu inte har köpt det här spelet så har du en hel fantastisk värld av ren och skär spelglädje att upptäcka. Gör det idag vetja, eller imorgon.





Story: 9

Det är inte för storyn som jag kommer att minnas Mario Galaxy om tjugo år, men med detta inte sagt att den är dålig. Pluspoäng helt klart för de supermysiga sagostunderna som håller väldigt hög nivå.


Grafik: 10

Vart fan tog allt snack om att Wii-spelen är fula vägen? Super Mario Galaxy ser vansinnigt bra ut, trots att det inte har stöd för HD. Allt från designen till färgpaljetten är makalöst perfekt avvägt.


Livslängd: 10

Jag har spelat ca 40 timmar nu, och fler kommer det att bli. Mycket beroende på att ingen bana är den andra lik vilket gör att det alltid finns något nytt att utforska.


Ljud: 10

Superpampiga orkestrerade stycken. Helrätt röstskådespelare. Väldigt övertygande ljudeffekter.


Gameplay: 10

Mario blir som en förlängning av mina händer inne i rutan efter några timmar, och Wii-moten fungerar fantastiskt bra genom hela spelet. Upplägget är detsamma som i Super Mario 64, och det håller såklart fortfarande.


Totalt: 10

Nintendo har, mot alla tänkbara odds, förbättrat sitt vinnande koncept. Mitt livs mest självklara 10-poängare hittills. Spring och köp eller missa en enorm fördel med att vara människa på 2000-talet.  

Metroid till NES var ett av de första spelen som använde sig av lösenord. Det var alldeles för stort för att man skulle orka börja om från början varje gång man ville spela, så Nintendo lät spelaren skriva in ett 24-siffrigt lösenord varje gång man ville spela. En smart men sorgligt tråkig lösning. Ursprungligen var det meningen att Metroid skulle ha samma sparfunktion som Zelda i Europa och USA, alltså ett litet batteri i kassetten som höll sparfilen vid liv 24/7, men dålig försäljning i Japan satte stopp för de planerna.

Nu vet du det.

Metroid var även ett av de allra bästa spelen till NES över huvud taget, och de flesta som upplevt 8-bitarseran är antagligen beredda att hålla med. Satisferande alienmassmord blandades med ett superbt soundtrack som faktiskt utnyttjade spelets olika miljöer för att skapa maximal stämning.

Du fick spela som den stjärtsparkande Samus Aran, och du var grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig i din orangea rymdrustning.




Det var i alla fall vad de fick oss att tro... De lymlarna. I slutscenen avslöjas dock något helt annat. Nämligen det här...





Helt utan förvarning börjar Samus att blinka, och det här är vad du möts av när det slutat.

Den grymma, stora, starka, ursinniga, taktiska och vansinnigt manliga Samus var inte alls grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig. Hon var en tjej. En tjej iklädd rosa stringtrosor och BH för delen. Ren och skär pornografi i 8 bitar? Inte riktigt, men nästan, och det är därför Metroid förtjänar att inleda min Oh my god-serie som kommer att äga rum här i bloggen då och då.

Tipsa gärna om ditt bästa OMG-ögonblick genom att kommentera, så länge du inte spoilar storyn i ett relativt aktuellt spel.

Tack för att du läste. 

Jag kommer ihåg det som om det var i förrgår... Första gången jag verkligen kände mig riktigt involverad i ett TV-spel - eller fan - första gången jag kände att, "TV-spel, det är livet", var hos min vän Linus, framför en lavafylld värld, av oss kallad "andra Bowser". Vi var sju år tror jag, om jag inte minns galet. Två sjuåringar som satt och spelade i flera timmar, helt fast i låtsasuppdraget att ta sig fram till en drake och döda honom, var inte Linus mamma Ingvors uppfattning om hur barn skulle ta vara på dagen.

Vi blev så illa tvugna att stänga av med jämna mellanrum, för att gå ut och "göra något nyttigt." Dessa mellanrum gjorde vi till Super Mario-klubben, där vi diskuterade alternativa genvägar i spelets olika banor och dissekerade teorier som "vart finns Luigi egentligen?". Spelet jag syftar på är naturligtvis Super Mario 64. Det enskilt mest älskade spelet av mig personligen, och kanske, men bara kanske, av hela världen.

Jag fick aldrig alla 120 stjärnor, och jag fick aldrig nöjet att skjuta mig själv ut ur en kanon upp till taket där Yoshi väntade för att snacka lite reklam, men det gjorde inget. För mig som sjuåring var det viktigare att rädda prinsessan om och om igen, eller bara ha kul och upptäcka saker i slottet. Jag spenderade, utan överdrift, timmar på att dyka ner i vallgraven direkt till höger om huvudentrén till slottet. Det är sådan skaparglädje Nintendo fortfarande lockar med idag, men hur jag än letar efter en värdig uppföljare till Super Mario 64 har jag aldrig hittat dess like.

Mario Galaxy kan på många sätt vara Mario 64 för dagens barn, men jag tyckte bara att det var tråkigt att ta sig mellan banorna, där det var meningen att man skulle upptäcka själv. På den tiden var jag förstås total 3D-oskuld, men det var ändå något med Mario 64, som fick de andra spelen i genren, t.ex Banjo Kazooie eller Donkey Kong 64, att blekna.

Nintendo 64 tillsammans med Super Mario 64 är antagligen det allra viktigaste som hänt spelvärlden, och mitt liv hade antagligen inte varit helt det samma om jag inte hade fått det i present på min åtta-årsdag. 




Antalet gånger jag befunnit mig på den här platsen, i starten av spelet, är fullkomligt oberäkneliga.

Många snälla kommentarer på sistone. Det får jag verkligen tacka och bocka för. Jag blir alltid så glad när andra människor tar sig tiden att kommentera det någon annan skrivit. Schyssta puckar helt enkelt. Precis som det ska vara.

In other news... Jag vaknade med feber idag igen, men den här gången fast besluten att ta mig till skolan. Så fort jag kom nerför trappan blev jag yr, fick ont i huvudet och började känna av smärtor i halsen igen. Så, det blev en till speldag, den här gången ännu värre än igår.

För idag, damer och herrar, pojkar och flickor, magiska robotstäderskor och makalösa glödlampebytare, har det hänt något alldeles speciellt. Spore släpptes häromdagen. Du vet, evolutionssimulatorn som Wil Wright, skaparen av The Sims, jobbat i sex hela år på. Idag gjorde min gode far mig tjänsten att hämta upp spelet till PC när han var ute och gjorde ärenden, så jag har spelat, spelat och åter spelat.

För när man har sett fram emot ett spel i ca 5 år, och aldrig riktigt fått klartecken om när det ska släppas, då jävelberg festar man loss på det när det väl är här. Det hjälper förstås att Spore är så oerhört kreativt och stort att man hela tiden vill prova något nytt.

Du som inte vet vad Spore är, frukta ej. Jag ska göra en videorecension när jag anser att jag spelat det tillräckligt mycket för att kunna uttala mig rättvist om det. Än så länge kan jag avslöja att det är riktigt bra. Riktigt hur bra får du se när videorecensionen är släppt.

För övrigt har jag inte glömt bort den första videon jag jobbar med. Jag har bara saknat en bra radioröst de senaste dagarna.

Som norrlänningarna i 3G-reklamen skulle sagt: "Det kommer ordna sig det här".

Oh! Just ja. Om du kollar på idol ikväll, onsdag, klockan 8 så kommer du högst troligt att få se mig någonstans. Jag är en av de två killarna som dansade i reklamen som tydligen ska ha gått under veckan. Jag har inte sett den själv, men det ska bli spännande att titta ikväll.

Nu, sömn. Då, idol.

Over and out.   

Kommer någon ihåg Pokémon röd och blå? Ni vet, originalspelen med 150 möjliga pokémon att fånga och behandla som sina barn. Varenda unge spelade på sin Game Boy, och vi försökte alla att bli absolut bäst på skolgården. Jag kunde alla 150 pokémons namn utantill. Nummerordning, namn, specialattacker, you name it, jag kunde allt.


Vi hade en spelhall där de sålde Pokémonkort i min hemstad Karlstad dit jag ibland åkte in bara för att dreglandes få titta på de svindyra ”glittriga” korten som man kunde besegra allt och alla med. Hade man många glittriga kort så var man något av en idol på skolgården, och vänskap kunde plötsligt köpas för Pokémon. Låg man bra till hos den som hade allra flest Pokémon så var chansen stor att man relativt lätt skulle kunna byta till sig något bra kort billigt.

Jag och mina kompisar gick och såg varenda Pokémonfilm på bio minst två gånger, och det var magiska, välsignade upplevelser för ett gäng åttaåringar att sitta där i biomörkret och se sina favoriter få liv på vita duken. Vissa i biosalongen satt alldeles tysta och behandlade filmen som en helt vanlig film, men jag och mina kompisar agerade hejaklack. Om någon god Pokémon skadade sig så reste vi oss och skrek, och i slutet fick man hålla sig för att inte krama alla i biosalongen i ren och skär glädje. Pokémon var äkta, Pokémon var livet, och Pokémon var definitivt här för att stanna.

En (säkerligen mycket mulen) dag kom en kille till skolan med ett nytt paket Pokémon. ”Feeeeejk” skanderade en hel skolgård när det visade sig att runt tio, för oss fullkomligt okända, Pokémon låg i det lilla paketet. Det visade sig senare på dagen att hans Pokémon inte alls var fejk. 150 nya Pokémon hade släppts, och vi hade varken ork eller ekonomi till att försöka samla eller spela längre. Jag rev ner min affisch på väggen hemma och försökte desperat att tjäna en slant på att sälja mina Pokémon till någon yngre dumskalle i skolan, men förgäves. Ingen ville ens veta av Pokémon längre, och hur vi än lockades med nya filmer och ännu fler nya Pokémon så vägrade vi blankt att ägna en tanke åt de tidigare idolerna.

För ett litet tag sedan släpptes Super Smash Bros Brawl till Nintendo Wii i Europa, och allt det som förgyllde min barndom är än en gång samlat i en enda stor härlig minnesfest. Tyvärr ingår även Pokémon som någon slags oinbjuden alkoholiserad släkting som bara måste förstöra stämningen lite, varenda gång. För mig är Pokémon bara ett sargat och ondskefullt barndomsminne, och jag hoppas för guds skull att jag slipper genomlida något liknande med mina andra favoritspelserier som Zelda eller Mario som (gud bevare mig väl) lyckats behålla sin underbara kvalitét.

Föreställ dig att du spelat Zelda, älskat det, och längtat efter att få spela nästa spel i serien. Efter bara något år släpps nästa Zelda, men den här gången är det inte Link, utan någon okänd snubbe vid namn Peter som står för huvudrollen. Alla karaktärer ändras, och allt som du lärt dig att älska är utbytt mot något annat. Inga spår av Link, inga spår av förtrollande mysiga stunder på hästryggen, ingenting. Bara Peter som försöker rädda Lasse från den onde Stinas tassar.

Nej Nintendo, det håller inte. Och för att ni förstörde det som kunde blivit ett underbart barndomsminne får ni en gigantisk stjärtstämpel.

Vaknade med feber idag igen, så det blev till att stanna hemma. Började dagen med att försöka köpa Bionic Commando: Rearmed från Xbox Live Arcade, men det visade sig vara ödesdigert. Blockeringar och konstiga fel ledde till att jag fick ringa supporten som efter två timmars meckande med ett tjugotal olika lösningar kom fram till att det här problemet bör vara löst inom 48 timmar.

Inget Bionic Commando: Rearmed på högst 48 timmar alltså. Tur då att man har originalet till NES, men det nya verkar lite flashigare av någon anledning. Men vad vet väl jag... 




Så, efter att ha spelat Bionic Commando, kommit till mitten av spelet och upplevt tre miserabla dödsolyckor tätt följda av texten Game Over bestämde jag mig för att ge ett annat spel chansen att visa vad det går för. Ett spel som kräver så sjukt mycket uppmärksamhet av mig som spelare att om jag inte spelar det på någon vecka eller två så har jag helt glömt bort vad det egentligen är man ska göra. Jag talar om Mass Effect.

Första gången jag spelade det tyckte jag att det var krångligt, stort och ganska långtråkigt. Det är som att försöka sätta sig in i en gigantisk TV-serie på 4 säsonger. Om man inte är uppmärksam och hänger med så blir det tråkigt, och förra gången jag spelade det så hade jag inte möjligheterna att vara uppmärksam och fokusera på spelet.

Den här gången gick det bättre. Klockan 13.00 på en måndag finns det inte alltför mycket att göra om man är sjuk, så jag kunde lugnt sjunka ner i datorstolen, dra ner rullgardinerna, dra upp volymen och göra en helt ny sparfil. Efter tre timmars spelande är jag nu salig. Vilket jäkla lir! Vilken story! Och det har bara börjat!

Att sätta sig in i Mass Effect är svårt. Man måste orka med en hel del story, men belöningen som väntar när man väl är insatt är helt makalös.

Nu måste jag kila. Rymdäckelpäckel väntar på smisk, bara ett knapptryck bort.

Den mycket målande rubriken syftar på att jag tagit ett par bilder på några av de saker jag köpte på loppmarknaden igår. Jag gillar bilder. De är så okomplicerade och enkla att ta in för den som tittar men så jobbiga att redigera och färdigställa för den som skapar. Jag har dock inte gjort mycket mer än tryckt på knappen som tar kortet på kameran när dessa bilder skapades.

Ursäkta dålig bildkvalité. Det var mörkt i rummet och jag är inte licenserad proffsfotograf.



Nintendo 64-tidning med tema Zelda: Ocarina of Time

Att jag över huvud taget fick tag i den här tidningen är ett under. Det är inte som att det låg en hel hög med speltidningar på ett utvalt ställe i lokalen. Den här tidningen i perfekt skick låg under en hög med telefoner och datordelar. Att den bara kostade 10 kronor är inte fy skam det heller.




Playstation i originallåda x 2

För 100 spänn fick jag tag i två stycken Playstation med 5 dosor. Jag har aldrig upplevt Final Fantasy VII eller Castlevania Symphony of the Night, så det ser jag fram emot extremt mycket. Båda spelen är dock extremt sällsynta i bra och orepat skick eftersom att Playstation använde sig av CD-skivor.




Super Mario Bros x 2

Då och då gör man ett bra köp. Någon gång ibland gör man ett fynd. Det är dock väldigt sällan man gör ett riktigt jävla kap. Jag skulle kalla två stycken Super Mario Bros i originalkartong med manual för 10 kronor för ett kap.




Övrigt

För 100 spänn fick jag allt detta. Observera att jag redan ägde en NES. Jag köpte alltså två stycken.








Slutsats: Loppmarknader kan vara rena julafton om man har turen på sin sida. Missa för fasen inte din lokala. Det finns alltid något blåbär till förälder som skänkt bort sina barns gamla spel. 

 

Hallå där! Jag måste säga att du ser alldeles förtjusande ut denna enkla söndagskväll!


Jag jobbar på Cyberlifes allra första videoinslag såhär på vilodagen. Tyvärr har jag begåvats med en högst icke-exotisk höstsjukdom så rösten håller inte i längre partier.

Vad videon ska handla om får bli en överraskning. Om jag har tur så funkar rösten så pass bra att "programmet" blir klart redan ikväll.

Jag har för övrigt inte glömt bort mitt löfte om att visa mina inköp från loppmarknaden. Bilder kommer upp inom kort!


Tack för maten den var go', mitt på bordet stod en ko.

Det blir tyvärr inget inlägg idag. Jag ska åka till släkten och hjälpa till med en loppmarknad om sisådär tio minuter. Släkten bor över tio mil bort, och det är i såna här lägen jag önskar att jag inte hade sålt min PSP eller att jag hade haft något spel över huvud taget till min Nintendo DS som just nu bara står sorgset i hyllan.

Just den loppisen jag ska till idag var jag på för ca 8 år sedan. Då hade någon skänkt sina gamla spel till loppisen som sålde ut de för 20 kronor styck. Super Nintendo-spel, Zelda: A Link To The Past, Super Mario World, Bomber Man, NES, allt möjligt... 20 kronor styck.

Jag köpte inte ett dugg. Nintendo 64 var det som gällde för mig, och på den tiden kunde jag aldrig gissa att mitt framtida jag för evigt skulle ångra att jag inte köpte alltihop. Även spel jag inte ville spela hade jag kunnat sålt för 200-400 kronor mer idag, så snacka om att tacka nej till en gratis guldtacka.

Om det finns något liknande på den här loppmarknaden så köper jag det givetvis och bjuder på bilder här i bloggen.

Ha en skön helg!

 

 

Dagens inlägg ska behandla ämnet ilska. Inte ilska som i "tanten-före-mig-i-kassan-är-så-sjukt-seg-så-att-jag-inte-vet-vart-jag-ska-ta-vägen-ilska", utan de aggressioner som skapas i samband med texten Game Over.

Alla har vi upplevt det, och alla har vi behandlat situationen någorlunda lika. Nävarna knyts, hämningarna släpper mer och mer för varje sekund som går och man ser bara en enda sak: jävelskapet som just förnedrat dig.

Min flickvän är ett lysande exempel. Hon sitter, i skrivande stund, och spelar Mario Kart till Wii samtidigt som hon då och då häver ur sig kommentarer som "hur kan bebismario leda!?" eller "men jag hade ju precis fått en låda ju!". Hon är dock i ett väldigt lindrigt stadie inom fenomenet spelilska. Just nu körde hon ned i vattnet när hon låg etta och hamnade på en snöplig nionde plats, och det enda hon sa var: "den här banan är faktiskt riktigt svår".

Jag, å andra sidan, ligger på en helt annan nivå när det kommer till att uttrycka ilska. Det varierar såklart från spel till spel, men det som framförallt drar fram min allra värsta sida är spelen från 80-talet. 8-bitarslir, Nintendo Entertainment System. Super god damn Mario.

8-bitarsspel går inte att spara. Vissa spel som t.ex Zelda är undantag som bekräftar regeln, men om man får Game Over i 98 % av spelen så är det kört. Du förstår redan nu att detta är något som öppnar upp nya möjligheter för allt vad vrede och damp heter...

NES (förkortning på Nintendo Entertainment System) är inte en konsol som hela familjen kan njuta av. Den säger inte "Hej och välkommen till en hel värld av kul för dig och alla dina vänner!" på samma sätt som dagens konsolutvecklare. NES säger: "Välkommen till vansinnesutbrott 2.0. Om du dör så dör du. Här finns ingen återvändo." Det kan verka rörigt för den som inte är insatt, men låt mig förklara...

Jag tänker återigen referera till Super Mario 1. Faktum är att jag aldrig någonsin har klarat det här spelet, och det är ändå ett av de lättare som över huvud taget släpptes till NES. I Super Mario ska man ta sig igenom 8 världar för att rädda prinsessan Peach. Varje värld innehåller 4 banor, alltså sammanlagt 32 banor. Varje gång jag spelar kommer jag ända till värld 8 -3 eller 8 -4, alltså den näst sista respektive allra sista banan i hela spelet. Där dör jag. Tokdör, och Game Over-skylten bara skrattar mig i ansiktet.

Man får ingen "Continue?". Man får ingen andra chans. Man är död som en sten, och kampen mellan människa och spel blev just ännu ett snäpp personligare. Jag försöker igen, men dör på samma ställe, varendaste gång tills jag ger upp.

Jag förlorar dock inte under tystnad och med respekt för min överman. Jag skriker högt, slår kontrollen i marken, tar ur spelet ur konsolen med ett ryck, stirrar ilsket på det och lägger sedan hårt ned det i hyllan igen innan jag går och slår vilt i närmaste soffa, kudde, säng, golv, vägg, fridlysta djur m.m.

Det spelar ingen roll att det bara är ett spel, för det är så mycket mer. Det är en förnedrande kamp som man bara inte får förlora igen, men man gör det ändå, och det enda man kan göra åt saken är att bli en så dålig människa som möjligt i några minuter innan är dags att komma tillbaka till verkligheten.

Någon dag ska jag klara Mario, och då jäklar ska jag fira.

Tills dess Mario... Tills dess...









   

Mitt första inlägg (bortsett från den lilla introduktionen) måste innehålla slagkraft, underhållningsvärde och behandla ett ämne som alla kan relatera till. Jag skrev ju i introduktionen att jag funderade på att förklara varför Super Mario är en så bedrövligt hemsk psykopat till människospillra, så det kan jag ju lika gärna börja med. Nåväl, låt oss börja!


Prinsessan Peach har blivit bortrövad av draken Bowser. Mario pinnar iväg för att rädda henne och återställa Svampriket till dess forna glans.

Storyn ligger någonstans åt det hållet. Åtminstone den officiella versionen, men när man sätter igång den gamla 8-bitarsversionen där allt började (och då menar jag Super Mario Bros till NES, inte arkadversionen som gick under namnet "Mario bros" där Donkey Kong kastade tunnor efter stackars Mario) så får man egentligen inga story-direktiv alls. En titelskärm där man väljer en eller två spelare är allt som syns innan spelets början, och vad har man då att gå på liksom?

Jag förstår självklart att allt stod i manualen eller på förpackningen till spelet i fråga, men på den här tiden var det inte ovanligt att barnen lade undan fodralen eller slängde de. Det fanns liksom inget värde i de, och man kunde aldrig tro att exempelvis Zelda med fodral och manual i fint skick skulle gå att sälja för tre gånger så mycket som det en gång kostade. Barn vill för övrigt inte läsa manualer, de vill spela!

Det är inte fören i slutet av spelet som spelaren får veta att Mario var ute efter prinsessan hela tiden och att han åtminstone haft ett motiv till sina fruktansvärda illdåd. "Vad för illdåd?", kanske du frågar dig? Låt mig förklara.


Förställ dig att du är ute och promenerar, en solig, varm sommardag. Plötsligt stöter du på den här glada filuren. 




Vilken människa som helst hade gått förbi honom, möjligtvis med ett litet "hej". Mario dock... Den sjuke jäveln...

Mario KROSSAR den stackars sköldpaddan med sin egen kroppsvikt! Hoppar, rakt på nacken, och dödar honom. Men inte nog med det. Han sparkar även iväg liket (skalet) på sköldpaddans familj och vänner som står och tittar på. Snacka om psykopat...

I efterhand får man ju förstås veta att dessa till synes fredliga sköldpaddor är de djävulska minoritererna i Bowsers offantliga plan att våldta prinsessan Peach 7 dagar i veckan och att Mario dödar de av uppenbara skäl. Men då, just då, när man som barn spelar Mario för första gången, utan förnimmelsen av en aning till varför Mario dödar djur, då var han en riktig jäkla bad boy.

 

Det här är en blogg om spel, för dig som:

* Spelar spel

* Har spelat spel

* Vill spela spel

* Har barn som spelar spel

* Samlar på spel


Med spel syftar jag inte på Fia med knuff, monopol eller schack. Sådana tantfasoner skulle inte göra mycket till blogg. Istället ska jag behandla det mycket underhållande ämnet interaktiv mediaunderhållning.

Med andra ord, här ska det liras TV-spel!

För att jag inte ska tråka ut dig kan jag bara kort säga att jag vet vad som är underhållande och vad som är ointressant. Jag kommer inte att skriva milslånga texter om vad Nintendo kunde ha gjort annorlunda på slutet av 90-talet. Sånt vill inte ens jag läsa, och då har jag ändå varit spelintresserad ända sedan jag fick Alex Kidd till Sega Mega Drive i julstrumpan vid 4 års ålder.

Istället kommer jag att skriva om roliga och intressanta saker i spelvärlden. Kanske förklarar jag varför Super Mario är en hemsk människa? Kanske läggar jag fram bildevis till att storliret Half-Life 2 utspelar sig i Sverige? Det kommer även att bli några topplistor såsom "Topp 10 - saker att säga när du dödar någon i ett onlinespel". Då och då kommer jag även att spela in små "radioprogram" tillsammans med en kompis/gäst eller ensam.

Introduceringar är tråkiga. Nu kör vi igång istället.

Varmt välkommen ska du känna dig att när som helst kommentera, klappa på axeln, rätta mig vid faktafel eller tipsa mig om vad jag bör skriva.

/Oskar