Legat i magsjuka, en hel vecka. Magsjuka och hosta. Spyor och illamående. Svält och hungersnöd. Och jag är fortfarande inte alls frisk. Friskare, men inte frisk.

När man är magsjuk blir man alldeles sjuk i huvudet samtidigt. Vaknar klockan 4 på morgonen och får för sig att det vore gott med ostbågar och sånt. Samtidigt vet jag att det bara är Satans djävulska plan för att få mig att kapitulera knäböjd inför herr klosett igen, så jag får ligga där, från fyra på morgonen till 23-snåret på kvällen och vara sugen på ostbågar, förpassad till mitt sovrum där den enda affischen på väggen som kan roa är placerad bakom mig och föreställer Gudfadern-gubben som min bror måste tyckt var ball någon gång i tiden.

Nu är det lite bättre. Jag kan gå runt lite grann. Vagga fram och tillbaka lite i husets alla rum och skrymslen, innan jag måste gå och vila igen. Det är alltså anledningen till inläggstorkan, samt frånvaron av film som komplettering till trailern som kom ut förra veckan.

En annan anledning är att bloggen är så sorgligt underkommenterad.

Det har varit ett experiment. Att se om det går att nå ut till någon sorts "bredare" publik med Cyberlife. Kanske får jag inse att det inte funkade, för som det är nu har jag varken lust eller ork att hålla bloggen mer än lite sömnigt vaken.   

Första riktiga Cyberlife-videon på länge kommer inom kort... Se trailern här nedan, och kom ihåg: något som har en trailer bundet till sig KOMMER att bli awesome. Kanske.

Vaknade klockan 5 imorse och kunde inte somna om. Tassade ner till soffan och bänkade mig tillsammans med Mirror's Edge, och gårdagens lyriska första intryck består. Mirror's Edge är adrenalin, hela vägen. Åtminstone till fjärde kapitlet där jag befinner mig, men jag skulle bli förvånad om det sjönk i kvalitét helt plötsligt.

Det händer så mycket på samma gång, konstant, och det här är verkligen ett spel för mig. Just nu känns det inte helt orimligt att jag skulle kunna förklara Mirror's Edge för 2008 års bästa spel, men det får vänta och se. Nu ska jag ner till Faith och Mirror's Edge igen.

Spelade Mirror's Edge för första gången idag, hemma, vid hemmabioanläggningen som pappa lyckligt nog införskaffade nyligen. Jävlar anamma vilket spel alltså. Jag flänger runt på tak och skyskrapor som en stackars förrymd apa, och adrenalinkickarna bara skjuts mot mig.

Allt känns så oerhört verklighetstroget. När jag ser världen ur huvudpersonen Faith's ögon, springer över ett tak, duckar för ett rör, kutar mellan vinande kulor, spurtar rakt utför ett stup, landar på ett smalt rör och faller ner mot min död, då blundar jag. På riktigt. Jag klarar knappt av att se marken närma sig med fruktansvärd fart, men än mindre orkar jag lyssna på ljudet av Faith's hälar som krossas, följt av benen och sedan resten av kroppen. Allt sker så snabbt, och det blir som ett hugg i hela kroppen.

Mina första intryck av Mirror's Edge är glädjande nog goda. Jag har varit orolig över hur pass bra man skulle kunna simulera en sådan aktivitet som Parkour och blanda den med flykt, men Mirror's Edge har lyckats fantastiskt bra. Framförallt mycket bättre än det halvtrista Assassins Creed.


Trailern här nedan visar en ganska lång sekvens ur spelets första uppdrag, och är en ganska exakt beskrivning på vad du för göra i själva spelet. Lite senare blir det dock långt mycket mer stressigt. Vakter och poliser försöker döda dig precis hela tiden, och du kan inte stanna och vända dig om någon gång. Jag njuter av varje sekund.


 

Spelåret 2008 är slut, och även om det inte varit lika bra som superåret 2007 (som var det i särklass bästa året att vara spelare, någonsin) har det haft med sig en hel del guldkorn. Warhammer Online, Crysis: Warhead, WoW: Wrath of the Litch King, Rock Band 2, GTA 4, Gears of War 2, Super Smash Bros Brawl, Fable 2, Mario Kart Wii... Listan på riktigt bra spel kan göras jobbigt lång, men det är egentligen oviktigt, för vad som spelar roll nu är vad som väntar vid horisonten.

Så, utan att tjafsa för mycket, låt oss gå över direkt till de spel jag har högst förväntningar på 2009. Notera att inget släppdatum är 100 % säkerställt än.

 
* Diablo III - Kanske Blizzards största utannonsering någonsin, och uppföljaren till ett av mina favoritspel. I händerna på  världens just nu främsta spelmakare (tycker undertecknad) lär en så dyrbar licens som Diablo tas om hand som ett nyfött barn som bajsar diamanter och kissar heligt vatten. Det finns ingen som helst anledning till varför Diablo III skulle bli annat än succé, var så säker. Oh just ja. Spelet handlar om att döda monster. Med yxa, eller yxor. Awesome!





* Street Fighter IV - Det spelar ingen roll om du spelat något tidigare spel i serien. Street Fighter är kul, och retrohjältarna Capcom som 2008 gav oss Mega Man 9 och Bionic Commando: Rearmed lär inte ha lämnat publikfavoriten Street Fighter åt slumpen. Jag kommer knappast att bli någon figthing-gud som övar knappkombinationer i sömnen, men nog lär jag spöa Jonas i alla fall. Och skratta efteråt.





* Killzone 2 - Förvisso kommer jag inte att kunna spela Killzone 2 då jag inte äger någon Playstation 3, men jag kan verkligen inte blunda för faktumet att det ser riktigt strålande ut. Du som faktiskt har skaffat en PS3 och insett att det inte finns så mycket i FPS-genren att gotta sig över kan se Killzone 2 som det fetaste plåstret på såren någonsin. Helghasts ögon är mer orangea än någonsin, och det känns tråkigt att jag inte kommer kunna vara med och skjuta prick mellan dom. Med ett hagelgevär.




* Starcraft 2 - Ni kommer ihåg Blizzard som jag pratade om? Skaparna av World of Warcraft, Diablo, Warcraft, och Starcraft? Bra. Då behöver jag inte ens nämna hur tvärsäkert det är att Starcraft 2 kommer att bli både en kommersiell och spelmässig succé. För mig ser Starcraft 2 ut att bli det bästa RTS-spelet någonsin. Inte riktigt min genré, men petitesser som smak och tycke får stiga åt sidan när det gäller ett spel som miljontals fans väntat på i över tio år.





* Skate 2 - Jag älskar att åka longboard. Tyvärr är longboardbranschen något underskattad, så jag får nöja mig med att spela Skate, som i och för sig gör sig tusen gånger bättre som spel än något longboardlir skulle kunna. Det största frustrationsmomentet med Skate var att man inte kunde ta upp brädan och springa. I övrigt var det en oerhört underhållande skateboardsimulator. I och med Skate 2 är problemet löst. I rest my case.




I övrigt ser det fattigt ut i år. Förvisso bjuds på vi på Resident Evil 5 och God of War 3, men någon stor Nintendo-licens ser vi förmodligen inte röken av. Var är Zelda, Mario och Starfox? Var är Pikmin, F-zero och Yoshi? Var är re-maken på Super Mario 3? Vart fan har mina barndomsfavoriter tagit vägen? 

Jag kan med en suck konstatera att Nintendo totalt satsar på en ny publik år 2009. Karaktärslösa spel som Wii Fit och Wii Music har ersatt de gamla varumärkena, och Nintendo känns idag ungefär lika kul som att köpa kängor.

Vad som dock kittlar skönt i kistan är Capcoms syn på framtiden. "Vi måste värna om våra klassiker" verkar vara deras motto, och det känns snudd på otroligt att de släpper så pass bortglömda spel som Bionic Commando när spelbranschen ser ut som den gör idag. Det är inga små risker de tar, och det ska mycket till för att allt ska klicka kommersiellt.

Det jag ser fram emot mest under 2009 är utannonseringarna av vad som förhoppningsvis ska bli nya spel i  Zelda och Mario-serierna, både till Wii och till DS. Och Diablo 3 förstås...  

Har spelat alldeles för mycket de senaste dagarna... Jag och Tove har gått upp klockan 15.00 varje dag, satt på datorn direkt, spelat någon timme, käkat pizza, och sedan spenderat 12 timmar framför varsin skärm. Notera att klockan är närmare 5 på morgonen när jag skriver detta inlägg, och jag antar därför att det framstår som att ett berusat dagisbarn fått tag i mitt blogglösenord.

Det är jullov, och när jag i början av lovet valde att återuppta mitt gamla World of Warcraft-account dömde jag mig själv till dagar fyllda av nattalver, auktioner, gankande och powergrindande, och både Tove och jag har haft skitkul. För det finns sannerligen två sidor av WoW-myntet. Antingen spelar du själv, dödar samma monster dag ut och dag in i hopp om att någon gång, i en avlägsen framtid, nå eftertraktade "level 80", eller så gör du som jag har gjort...

Rekrytera en polare via WoW's hemsida. Då får du trippel experience för alla quest och fiender, vilket gör att du aldrig behöver stanna särskilt länge på samma ställe, samtidigt som du hela tiden har någon att prata och dela upplevelsen med. Saker som grindande (döda monster enbart för experience) eller instansspringande blir genast mycket roligare med Tove vid min sida, och sällan har ett spel bjudit på så mycket underhållning för så lite pengar.

Visst, det är högst tveksamt om det verkligen är särskilt hälsosamt att spela i så pass hög grad som vi gjort de senaste dygnen, men vi ser det som en tillfällig semester från vardagsstressen, och det var fan länge sen jag kände mig så avkopplad som nu.

Någon närmare uppföljning på våra online-alter-egon, Woodpig och Vintervila, kommer det nog inte att bli. Få är de som bryr sig om ett spel som World of Warcraft, men för de som är intresserade kan jag passa på att nämna att vi började spela i tisdags, och att vi nu är på level 38, båda två. Målet var att bli level 30 innan lovet var slut, och nu när vi slagit det, med marginal, tänker vi bara ta det lugnt och njuta av att i lugn och ro utforska Azeroth på våra enorma tigrar, questa lite, och kanske döda någon stackars horde-spelare som råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Hade!