Idag har jag varit trött som ett stackars kapplöpningsdjur, hela långa dagen. Somnade sidsådär klockan 3, halv 4 inatt, och det är knappast den ultimata tiden att halvdö på när man ska upp klockan 6.45 på morgonen för en lärorik, kreativ dag i skolan. När jag kom hem i eftermiddags så somnade jag, direkt. Slocknade. Nu, klockan 20, sitter jag och spelar Super Mario Galaxy till Wii, igen, och herrejävlar i parfymbutiken vad bra det är.

Jag spelar som Luigi den här gången. Efter att ha nötat spelet med Mario i sisådär 25-30 timmar klarade jag det med alla 120 stjärnor, men uppmanades att även klara det med Luigi för att få se den hemliga slutvärlden. Jag blev förbannad, arg, ledsen och förnedrad för stunden, men nu i efterhand inser jag att det var ett smart val av Nintendo.

För Mario Galaxy är vidrigt underhållande, och varje gång jag spelar det tänker jag för mig själv att det här, det är världens bästa spel, alla kategorier. Det kan det mycket väl vara...

För några månader sedan skrev jag en recension på Super Mario Galaxy som inte gör mycket nytta just nu. Det tänkte jag ändra på. Härmed postar jag min egen recension med mina egna åsikter om Super Mario Galaxy. Mycket nöje.



Super Mario Galaxy… Super Mario fuckin’ Galaxy… Vart börjar man ens? Jag ska vara fullkomligt uppriktig mot er och säga att jag aldrig någonsin efter att ha spelat ett spel känt mig helt mållös. Det finns så mycket att älska med det här spelet, att jag just nu undersöker om det är lagligt i något land att på fullaste allvar gifta sig med ett TV-spel. Du har redan förstått att betyget är ett mycket högt sådant, men låt mig förklara varför.


Prinsessan Peach har blivit kidnappad. Igen. Men den här gången var det inte för att hon glömde att låsa dörren till sitt rosafluffiga kungarike. Faktum är att Bowser, den jäveln, byggt sig en herrans massa makapärer som drar upp hela svampriket och flyger iväg ut i världsrymden. Som tur är hinner Mario hänga med på ett hörn, och spelet kan börja.





Inte helt underligt är faktumet att Mario svimmar på sin resa, och döm om hans förvåning när han helt plötsligt vaknar upp på en pytteliten främmande planet. En spänstig kanin skuttar fram och säger: ”Om du kan fånga mig så kanske jag berättar var du är.” Det låter väl… Ok… Då kör vi då… Kaninen går igenom grunderna i kontrollen, och efter 5 minuter slutar jag störa mig på att Mario hoppar alltför långt, högt och snabbt på samma gång. Detta är något som jag senare i spelet ska komma att älska, men i början är det svårt att vänja sig vid den skruvade och twistade världen som Nintendo målar upp samtidigt som man skuttar runt likt en stackars tvångstränad, superspänstig rysk gymnast.

Mario samlar stjärnor, tydligen, och det är samma upplägg som i Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine. Ju fler stjärnor, desto fler galaxer kan den mustaschprydde italienaren resa till. Det finns massvis, och då menar jag verkligen massvis, med olika världar och kulturer att besöka i det här spelet. Jag har inte räknat exakt hur många, men låt mig helt enkelt säga att det tog runt 30 timmar för mig att ta spelets alla 120 stjärnor, så se fram emot en hel del spelkvällar innan du kan titulera dig som en av alltför få lyckliga som klarat Super Mario Galaxy.

Galaxerna, eller banorna som de traditionellt kallas, kan bestå av precis vad som helst. Faktum är att i många fall känns det som att banorna består av just ”vad som helst”. Som om Nintendo tänkt: ”När Mario sprungit på den enorma äppelmasken och snurrat i den ihåliga stjärnan så kanske han ska flyga till… Ett svävande trähuvud föreställande Yoshi fullspäckat med Goombas!? (Om du inte vet vad vare sig Yoshi eller Goombas är för något så kan jag bara hänvisa till skamvrån).





Om du som läser detta inte har barnasinnet kvar och anser att Mario är ett lätt spel för små bleka barn så är det dags att tänka om. Visst, alla kan komma till sista bossen, rädda Peach och säga att de klarat spelet, till och med dina barn eller småsyskon på 5 år om de får lite hjälp med grunderna. Konsten, och det vackra med hela spelet ligger i att ta alla 120 stjärnor. Jag kommer själv ihåg hur jag kämpade i flera timmar med de sista 10 stjärnorna, och jag minns även hur jag förundrades över hur ett ”barnspel” kunde innehålla så mycket matematiskt tänkande.

En viss bana går ut på att man ska ta 70 mynt utspridda på ca 50 plattformar som försvinner när man gått på de en gång. Självklart kan man syssla med detta i flera timmar och dö gång på gång för att till slut av ren tur och vana lyckas kamma hem stjärnan, men man kan även gå den lite mer tillfredställande vägen. Jag ritade upp hela banan med plattformar på ett papper och räknade ut vilken väg som var enklast att ta för att plocka alla mynt, och vips, Nintendo har en gång för alla satt grunden för den perfekta flexibla svårighetsgraden.


För 10 år sedan när Super Mario 64 var det största i spelvärlden fick man ibland gissa sig till vad vissa föremål var, detta på grund av ganska grusig grafik. ”Är det där en plattform som man kan stå tryggt på eller är det en sten som krossas till smågrus vid minsta beröring” var en av de frågor man ofta fick ställa sig. 10 år senare, år 2007, finns inte detta i världsrymden (ordvits, jo jag tackar ja). Ljussättningen, grafiken och ljudeffekterna gör att jag vid en första anblick förstår vad ett föremål är till för och om jag kan gå på det. Det robusta ljudet som hörs när Mario landar med sina härligt ”klackande” skor på en skinande blank, avrundad plattform skvallrar direkt om att det här är en trygg plats där inga överraskningar kommer att ske. Om det däremot hörs ett svagt, svagt ”kras” när man landar samtidigt som plattformen svagt hackar till så vet man av reflex att det är dags att skärpa sina sinnen till tusen.





Grafiken är på topp alltså, och Wii’s största svaghet gentemot de andra konsolerna, grafiken, känns som bortblåst. Den grafiska prestandan når förstås inte ens upp i närheten av exempelvis Gears of War’s monstruösa pixelpornografi, men Nintendo har sannerligen balanserat mästerligt på vad som går och inte går med Wii, och någonstans på vägen har ett sant grafiskt mästerverk skapats. För att demonstrera hur grafik som egentligen inte borde ha funkat på Wii ändå finns där, spela på Galaxen ”Honeybee Galaxy” och leta upp bidrottningen. Jag blev totalt paff i ögonen både första och andra gången jag bevittnade hur realistiskt luden pälsen är.

Jag skulle kunna babbla på i all oändlighet om hur charmiga karaktärerna är, hur väl utformad och tajmad musiken är för de olika spelmomenten, hur fantastiskt rörande det är att återuppleva gamla barndomsminnen i ny form för en gammal nintendofantast som jag, bla, bla, bla… Men det känns inte som att jag behöver göra det. Spelet är ett av de bästa jag någonsin fått nöjet att avnjuta, det är värt vartenda öre, ingen kommer att bli besviken, end of story.

Om du äger en Wii och ännu inte har köpt det här spelet så har du en hel fantastisk värld av ren och skär spelglädje att upptäcka. Gör det idag vetja, eller imorgon.





Story: 9

Det är inte för storyn som jag kommer att minnas Mario Galaxy om tjugo år, men med detta inte sagt att den är dålig. Pluspoäng helt klart för de supermysiga sagostunderna som håller väldigt hög nivå.


Grafik: 10

Vart fan tog allt snack om att Wii-spelen är fula vägen? Super Mario Galaxy ser vansinnigt bra ut, trots att det inte har stöd för HD. Allt från designen till färgpaljetten är makalöst perfekt avvägt.


Livslängd: 10

Jag har spelat ca 40 timmar nu, och fler kommer det att bli. Mycket beroende på att ingen bana är den andra lik vilket gör att det alltid finns något nytt att utforska.


Ljud: 10

Superpampiga orkestrerade stycken. Helrätt röstskådespelare. Väldigt övertygande ljudeffekter.


Gameplay: 10

Mario blir som en förlängning av mina händer inne i rutan efter några timmar, och Wii-moten fungerar fantastiskt bra genom hela spelet. Upplägget är detsamma som i Super Mario 64, och det håller såklart fortfarande.


Totalt: 10

Nintendo har, mot alla tänkbara odds, förbättrat sitt vinnande koncept. Mitt livs mest självklara 10-poängare hittills. Spring och köp eller missa en enorm fördel med att vara människa på 2000-talet.