Fyndfaktorn hög
Men hallå!
Det blev ett extra inlägg idag ändå. Jag lyckades få upp internet på farmors dator, och efter att ha suttit och "lagat" den (virusrensat, defragmenterat m.m) i ett flertal timmar så är den nu äntligen kapabel till att exempelvis öppna ett nytt internetfönster på ca 10 sekunder. Inte illa pinkat för en dator med 512 mb DDR 2 och Vista...
Hur som helst. Jag har tjuvkikat på loppisen som ska äga rum under morgondagen och kan lugnt säga att jag hittat några föremål vars fyndfaktor gör mig så pass exalterad att jag knappt kan hålla tätt i diverse kroppsöppningar.
Eller vad sägs om en komplett Nintendo Entertainment System med två dosor och ett flertal spel kompletta med manual och originalkartong i fint skick för sammanlagt 50 spänn? Något som skulle säljas på blocket för ungefär 900 kronor. Ett svensksålt Super Mario med kartong och manual i fint skick finns det inte för många av om man säger så...
Fynd nummer 2 är två stycken kompletta Playstation (PSone) i originalkartonger med en herrans massa dosor men tyvärr inga spel. 100 spänn får man betala för att plocka hem båda två. Ja tack.
Det sista i spelväg som fanns var en Game Boy med spelet Tetris som jag inte ens frågade om vad den kostade. Den kommer inte att gå för mer än 20-40 kronor dock, det är jag säker på. Jag provade den faktiskt när jag väl stod där, och att höra den klassika Tetris-musiken var en ren och skär fröjd för öronen.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att jag är besviken för att det inte fanns någon Super Nintendo. Det hade varit väldigt ekonomiskt då en sådan kostar minst 500 kronor på Blocket, utan spel. Å andra sidan, man kan inte få allt, och så länge jag hänger på låset imorgon kan jag nog räkna med att plocka hem alla tre fynden som jag med glädje hade betalat det tiodubbla för.
Värt att nämnas är att jag även ska köpa mig en LP-spelare och möjligtvis en akustisk gitarr vars värde någon totalt missuppfattat.
Nu måste jag sova om jag ska orka upp imorgon bitti för att fynda.
Tack för att du läser.
Loppmarknad PWNS.
Loppis
Det blir tyvärr inget inlägg idag. Jag ska åka till släkten och hjälpa till med en loppmarknad om sisådär tio minuter. Släkten bor över tio mil bort, och det är i såna här lägen jag önskar att jag inte hade sålt min PSP eller att jag hade haft något spel över huvud taget till min Nintendo DS som just nu bara står sorgset i hyllan.
Just den loppisen jag ska till idag var jag på för ca 8 år sedan. Då hade någon skänkt sina gamla spel till loppisen som sålde ut de för 20 kronor styck. Super Nintendo-spel, Zelda: A Link To The Past, Super Mario World, Bomber Man, NES, allt möjligt... 20 kronor styck.
Jag köpte inte ett dugg. Nintendo 64 var det som gällde för mig, och på den tiden kunde jag aldrig gissa att mitt framtida jag för evigt skulle ångra att jag inte köpte alltihop. Även spel jag inte ville spela hade jag kunnat sålt för 200-400 kronor mer idag, så snacka om att tacka nej till en gratis guldtacka.
Om det finns något liknande på den här loppmarknaden så köper jag det givetvis och bjuder på bilder här i bloggen.
Ha en skön helg!
Just den loppisen jag ska till idag var jag på för ca 8 år sedan. Då hade någon skänkt sina gamla spel till loppisen som sålde ut de för 20 kronor styck. Super Nintendo-spel, Zelda: A Link To The Past, Super Mario World, Bomber Man, NES, allt möjligt... 20 kronor styck.
Jag köpte inte ett dugg. Nintendo 64 var det som gällde för mig, och på den tiden kunde jag aldrig gissa att mitt framtida jag för evigt skulle ångra att jag inte köpte alltihop. Även spel jag inte ville spela hade jag kunnat sålt för 200-400 kronor mer idag, så snacka om att tacka nej till en gratis guldtacka.
Om det finns något liknande på den här loppmarknaden så köper jag det givetvis och bjuder på bilder här i bloggen.
Ha en skön helg!
Ilskan och jag
Dagens inlägg ska behandla ämnet ilska. Inte ilska som i "tanten-före-mig-i-kassan-är-så-sjukt-seg-så-att-jag-inte-vet-vart-jag-ska-ta-vägen-ilska", utan de aggressioner som skapas i samband med texten Game Over.
Alla har vi upplevt det, och alla har vi behandlat situationen någorlunda lika. Nävarna knyts, hämningarna släpper mer och mer för varje sekund som går och man ser bara en enda sak: jävelskapet som just förnedrat dig.
Min flickvän är ett lysande exempel. Hon sitter, i skrivande stund, och spelar Mario Kart till Wii samtidigt som hon då och då häver ur sig kommentarer som "hur kan bebismario leda!?" eller "men jag hade ju precis fått en låda ju!". Hon är dock i ett väldigt lindrigt stadie inom fenomenet spelilska. Just nu körde hon ned i vattnet när hon låg etta och hamnade på en snöplig nionde plats, och det enda hon sa var: "den här banan är faktiskt riktigt svår".
Jag, å andra sidan, ligger på en helt annan nivå när det kommer till att uttrycka ilska. Det varierar såklart från spel till spel, men det som framförallt drar fram min allra värsta sida är spelen från 80-talet. 8-bitarslir, Nintendo Entertainment System. Super god damn Mario.
8-bitarsspel går inte att spara. Vissa spel som t.ex Zelda är undantag som bekräftar regeln, men om man får Game Over i 98 % av spelen så är det kört. Du förstår redan nu att detta är något som öppnar upp nya möjligheter för allt vad vrede och damp heter...
NES (förkortning på Nintendo Entertainment System) är inte en konsol som hela familjen kan njuta av. Den säger inte "Hej och välkommen till en hel värld av kul för dig och alla dina vänner!" på samma sätt som dagens konsolutvecklare. NES säger: "Välkommen till vansinnesutbrott 2.0. Om du dör så dör du. Här finns ingen återvändo." Det kan verka rörigt för den som inte är insatt, men låt mig förklara...
Jag tänker återigen referera till Super Mario 1. Faktum är att jag aldrig någonsin har klarat det här spelet, och det är ändå ett av de lättare som över huvud taget släpptes till NES. I Super Mario ska man ta sig igenom 8 världar för att rädda prinsessan Peach. Varje värld innehåller 4 banor, alltså sammanlagt 32 banor. Varje gång jag spelar kommer jag ända till värld 8 -3 eller 8 -4, alltså den näst sista respektive allra sista banan i hela spelet. Där dör jag. Tokdör, och Game Over-skylten bara skrattar mig i ansiktet.
Man får ingen "Continue?". Man får ingen andra chans. Man är död som en sten, och kampen mellan människa och spel blev just ännu ett snäpp personligare. Jag försöker igen, men dör på samma ställe, varendaste gång tills jag ger upp.
Jag förlorar dock inte under tystnad och med respekt för min överman. Jag skriker högt, slår kontrollen i marken, tar ur spelet ur konsolen med ett ryck, stirrar ilsket på det och lägger sedan hårt ned det i hyllan igen innan jag går och slår vilt i närmaste soffa, kudde, säng, golv, vägg, fridlysta djur m.m.
Det spelar ingen roll att det bara är ett spel, för det är så mycket mer. Det är en förnedrande kamp som man bara inte får förlora igen, men man gör det ändå, och det enda man kan göra åt saken är att bli en så dålig människa som möjligt i några minuter innan är dags att komma tillbaka till verkligheten.
Någon dag ska jag klara Mario, och då jäklar ska jag fira.
Tills dess Mario... Tills dess...
Alla har vi upplevt det, och alla har vi behandlat situationen någorlunda lika. Nävarna knyts, hämningarna släpper mer och mer för varje sekund som går och man ser bara en enda sak: jävelskapet som just förnedrat dig.
Min flickvän är ett lysande exempel. Hon sitter, i skrivande stund, och spelar Mario Kart till Wii samtidigt som hon då och då häver ur sig kommentarer som "hur kan bebismario leda!?" eller "men jag hade ju precis fått en låda ju!". Hon är dock i ett väldigt lindrigt stadie inom fenomenet spelilska. Just nu körde hon ned i vattnet när hon låg etta och hamnade på en snöplig nionde plats, och det enda hon sa var: "den här banan är faktiskt riktigt svår".
Jag, å andra sidan, ligger på en helt annan nivå när det kommer till att uttrycka ilska. Det varierar såklart från spel till spel, men det som framförallt drar fram min allra värsta sida är spelen från 80-talet. 8-bitarslir, Nintendo Entertainment System. Super god damn Mario.
8-bitarsspel går inte att spara. Vissa spel som t.ex Zelda är undantag som bekräftar regeln, men om man får Game Over i 98 % av spelen så är det kört. Du förstår redan nu att detta är något som öppnar upp nya möjligheter för allt vad vrede och damp heter...
NES (förkortning på Nintendo Entertainment System) är inte en konsol som hela familjen kan njuta av. Den säger inte "Hej och välkommen till en hel värld av kul för dig och alla dina vänner!" på samma sätt som dagens konsolutvecklare. NES säger: "Välkommen till vansinnesutbrott 2.0. Om du dör så dör du. Här finns ingen återvändo." Det kan verka rörigt för den som inte är insatt, men låt mig förklara...
Jag tänker återigen referera till Super Mario 1. Faktum är att jag aldrig någonsin har klarat det här spelet, och det är ändå ett av de lättare som över huvud taget släpptes till NES. I Super Mario ska man ta sig igenom 8 världar för att rädda prinsessan Peach. Varje värld innehåller 4 banor, alltså sammanlagt 32 banor. Varje gång jag spelar kommer jag ända till värld 8 -3 eller 8 -4, alltså den näst sista respektive allra sista banan i hela spelet. Där dör jag. Tokdör, och Game Over-skylten bara skrattar mig i ansiktet.
Man får ingen "Continue?". Man får ingen andra chans. Man är död som en sten, och kampen mellan människa och spel blev just ännu ett snäpp personligare. Jag försöker igen, men dör på samma ställe, varendaste gång tills jag ger upp.
Jag förlorar dock inte under tystnad och med respekt för min överman. Jag skriker högt, slår kontrollen i marken, tar ur spelet ur konsolen med ett ryck, stirrar ilsket på det och lägger sedan hårt ned det i hyllan igen innan jag går och slår vilt i närmaste soffa, kudde, säng, golv, vägg, fridlysta djur m.m.
Det spelar ingen roll att det bara är ett spel, för det är så mycket mer. Det är en förnedrande kamp som man bara inte får förlora igen, men man gör det ändå, och det enda man kan göra åt saken är att bli en så dålig människa som möjligt i några minuter innan är dags att komma tillbaka till verkligheten.
Någon dag ska jag klara Mario, och då jäklar ska jag fira.
Tills dess Mario... Tills dess...
Mario - glad prinsessräddare eller självklar psykopat?
Mitt första inlägg (bortsett från den lilla introduktionen) måste innehålla slagkraft, underhållningsvärde och behandla ett ämne som alla kan relatera till. Jag skrev ju i introduktionen att jag funderade på att förklara varför Super Mario är en så bedrövligt hemsk psykopat till människospillra, så det kan jag ju lika gärna börja med. Nåväl, låt oss börja!
Prinsessan Peach har blivit bortrövad av draken Bowser. Mario pinnar iväg för att rädda henne och återställa Svampriket till dess forna glans.
Storyn ligger någonstans åt det hållet. Åtminstone den officiella versionen, men när man sätter igång den gamla 8-bitarsversionen där allt började (och då menar jag Super Mario Bros till NES, inte arkadversionen som gick under namnet "Mario bros" där Donkey Kong kastade tunnor efter stackars Mario) så får man egentligen inga story-direktiv alls. En titelskärm där man väljer en eller två spelare är allt som syns innan spelets början, och vad har man då att gå på liksom?
Jag förstår självklart att allt stod i manualen eller på förpackningen till spelet i fråga, men på den här tiden var det inte ovanligt att barnen lade undan fodralen eller slängde de. Det fanns liksom inget värde i de, och man kunde aldrig tro att exempelvis Zelda med fodral och manual i fint skick skulle gå att sälja för tre gånger så mycket som det en gång kostade. Barn vill för övrigt inte läsa manualer, de vill spela!
Det är inte fören i slutet av spelet som spelaren får veta att Mario var ute efter prinsessan hela tiden och att han åtminstone haft ett motiv till sina fruktansvärda illdåd. "Vad för illdåd?", kanske du frågar dig? Låt mig förklara.
Förställ dig att du är ute och promenerar, en solig, varm sommardag. Plötsligt stöter du på den här glada filuren.
Vilken människa som helst hade gått förbi honom, möjligtvis med ett litet "hej". Mario dock... Den sjuke jäveln...
Mario KROSSAR den stackars sköldpaddan med sin egen kroppsvikt! Hoppar, rakt på nacken, och dödar honom. Men inte nog med det. Han sparkar även iväg liket (skalet) på sköldpaddans familj och vänner som står och tittar på. Snacka om psykopat...
I efterhand får man ju förstås veta att dessa till synes fredliga sköldpaddor är de djävulska minoritererna i Bowsers offantliga plan att våldta prinsessan Peach 7 dagar i veckan och att Mario dödar de av uppenbara skäl. Men då, just då, när man som barn spelar Mario för första gången, utan förnimmelsen av en aning till varför Mario dödar djur, då var han en riktig jäkla bad boy.
Prinsessan Peach har blivit bortrövad av draken Bowser. Mario pinnar iväg för att rädda henne och återställa Svampriket till dess forna glans.
Storyn ligger någonstans åt det hållet. Åtminstone den officiella versionen, men när man sätter igång den gamla 8-bitarsversionen där allt började (och då menar jag Super Mario Bros till NES, inte arkadversionen som gick under namnet "Mario bros" där Donkey Kong kastade tunnor efter stackars Mario) så får man egentligen inga story-direktiv alls. En titelskärm där man väljer en eller två spelare är allt som syns innan spelets början, och vad har man då att gå på liksom?
Jag förstår självklart att allt stod i manualen eller på förpackningen till spelet i fråga, men på den här tiden var det inte ovanligt att barnen lade undan fodralen eller slängde de. Det fanns liksom inget värde i de, och man kunde aldrig tro att exempelvis Zelda med fodral och manual i fint skick skulle gå att sälja för tre gånger så mycket som det en gång kostade. Barn vill för övrigt inte läsa manualer, de vill spela!
Det är inte fören i slutet av spelet som spelaren får veta att Mario var ute efter prinsessan hela tiden och att han åtminstone haft ett motiv till sina fruktansvärda illdåd. "Vad för illdåd?", kanske du frågar dig? Låt mig förklara.
Förställ dig att du är ute och promenerar, en solig, varm sommardag. Plötsligt stöter du på den här glada filuren.
Vilken människa som helst hade gått förbi honom, möjligtvis med ett litet "hej". Mario dock... Den sjuke jäveln...
Mario KROSSAR den stackars sköldpaddan med sin egen kroppsvikt! Hoppar, rakt på nacken, och dödar honom. Men inte nog med det. Han sparkar även iväg liket (skalet) på sköldpaddans familj och vänner som står och tittar på. Snacka om psykopat...
I efterhand får man ju förstås veta att dessa till synes fredliga sköldpaddor är de djävulska minoritererna i Bowsers offantliga plan att våldta prinsessan Peach 7 dagar i veckan och att Mario dödar de av uppenbara skäl. Men då, just då, när man som barn spelar Mario för första gången, utan förnimmelsen av en aning till varför Mario dödar djur, då var han en riktig jäkla bad boy.
Varmt jäkla välkommen till min nya blogg!
Det här är en blogg om spel, för dig som:
* Spelar spel
* Har spelat spel
* Vill spela spel
* Har barn som spelar spel
* Samlar på spel
Med spel syftar jag inte på Fia med knuff, monopol eller schack. Sådana tantfasoner skulle inte göra mycket till blogg. Istället ska jag behandla det mycket underhållande ämnet interaktiv mediaunderhållning.
Med andra ord, här ska det liras TV-spel!
För att jag inte ska tråka ut dig kan jag bara kort säga att jag vet vad som är underhållande och vad som är ointressant. Jag kommer inte att skriva milslånga texter om vad Nintendo kunde ha gjort annorlunda på slutet av 90-talet. Sånt vill inte ens jag läsa, och då har jag ändå varit spelintresserad ända sedan jag fick Alex Kidd till Sega Mega Drive i julstrumpan vid 4 års ålder.
Istället kommer jag att skriva om roliga och intressanta saker i spelvärlden. Kanske förklarar jag varför Super Mario är en hemsk människa? Kanske läggar jag fram bildevis till att storliret Half-Life 2 utspelar sig i Sverige? Det kommer även att bli några topplistor såsom "Topp 10 - saker att säga när du dödar någon i ett onlinespel". Då och då kommer jag även att spela in små "radioprogram" tillsammans med en kompis/gäst eller ensam.
Introduceringar är tråkiga. Nu kör vi igång istället.
Varmt välkommen ska du känna dig att när som helst kommentera, klappa på axeln, rätta mig vid faktafel eller tipsa mig om vad jag bör skriva.
/Oskar
* Spelar spel
* Har spelat spel
* Vill spela spel
* Har barn som spelar spel
* Samlar på spel
Med spel syftar jag inte på Fia med knuff, monopol eller schack. Sådana tantfasoner skulle inte göra mycket till blogg. Istället ska jag behandla det mycket underhållande ämnet interaktiv mediaunderhållning.
Med andra ord, här ska det liras TV-spel!
För att jag inte ska tråka ut dig kan jag bara kort säga att jag vet vad som är underhållande och vad som är ointressant. Jag kommer inte att skriva milslånga texter om vad Nintendo kunde ha gjort annorlunda på slutet av 90-talet. Sånt vill inte ens jag läsa, och då har jag ändå varit spelintresserad ända sedan jag fick Alex Kidd till Sega Mega Drive i julstrumpan vid 4 års ålder.
Istället kommer jag att skriva om roliga och intressanta saker i spelvärlden. Kanske förklarar jag varför Super Mario är en hemsk människa? Kanske läggar jag fram bildevis till att storliret Half-Life 2 utspelar sig i Sverige? Det kommer även att bli några topplistor såsom "Topp 10 - saker att säga när du dödar någon i ett onlinespel". Då och då kommer jag även att spela in små "radioprogram" tillsammans med en kompis/gäst eller ensam.
Introduceringar är tråkiga. Nu kör vi igång istället.
Varmt välkommen ska du känna dig att när som helst kommentera, klappa på axeln, rätta mig vid faktafel eller tipsa mig om vad jag bör skriva.
/Oskar
