Crysis - Recension
Den här recensionen skrev jag för några månader sedan, samma natt som jag klarade Crysis. Eftersom att jag planerar att ge er någon slags recension på Crysis Warhead inom någon vecka så tänkte jag värma upp lite med att släppa den här texten först. Om du inte har spelat Crysis ännu, läs min text och ta reda på varför du bör hoppa stylta ner till din lokala spelbutik på rödaste rappet.
Jag sitter här i mörkret av mitt tysta rum i källaren. Det är natten till onsdag, tror jag, jag har helt tappat greppet om datum och tid. Endast tangentbordet och skärmen lyser, som för att hålla mig sällskap. Darrande inser jag att mitt äventyr är slut, samtidigt som det just har börjat. Slutbossen i Crysis är dödad, och vilken sju helskottas slutboss. Ett fantastiskt äventyr är avslutat, men det är trots allt sedan länge utannonserat att Crysis ska bli en trilogi, så jag får vackert vänta tills del två och tre kommer ut innan jag kan känna mig riktigt nöjd med min insats.
Skit samma. Crysis är underbart även som fristående spel, och det är egentligen inte så svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt bra. Problemet är att det skulle krävas grymt mycket tålamod av både mig som skribent och dig som läsare att förklara varenda liten detalj av det goda, och spelet släpptes ju faktiskt redan för ett par månader sen. Varför en recension över huvud taget då?
Jo, Crysis ligger grafiskt (och till viss del spelmässigt) något/några år före sin tid, och det är därför inte alls säkert att din dator mäktar med det ännu. Det är alltså tänkt att man ska kunna köpa Crysis om två år och fortfarande se det som ett nytt och revolutionerande spel. Kort sagt, det här blir en ganska liten recension, eller snarare en uppmaning till dig att köpa Crysis, för det är så förbenat, förbannat bra.
Tjat om fantastisk grafik har förpestat/välsignat varenda spelcommunity ända sedan utannonseringen. Frågan är om den håller måttet? Svaret är, efter en grundlig genomspelning ett solklart ja. Faktum är att min sprillans nya dator, proppad med godbitar, inte mäktade med grafikinställningarna very high helt laggfritt i alla situationer, utan jag fick nöja mig med high, men det var egentligen ingen enorm skillnad, även om jag hemskt gärna skulle spela det på very high.
När man spelar på very high ser man varenda individuella lilla skäggstubb på min kumpan Psycho. Man ser kylan från stålet på mitt vapen, man ser varenda liten ynka våg och djungeln man traskar runt i blir vansinnigt vacker. Tyvärr envisas utvecklarna Crytek med att vränga in tusentals individuellt rörliga prylar/fiender/explosioner samtidigt i striderna, och på very high börjar min dator nästan gråta. Med alla inställningar ställda på high är jag dock redo att ta mig an all världens bekymmer, och det är inte heller fy skam. Grafiken är fortfarande vackrare än något jag tidigare sett, och spel som Gears of War eller Assassin’s Creed får vackert ställa sig i skamvrån, trots deras fullkomligt briljanta grafik och ljussättning.
Det största med Crysis är dock inte grafiken, utan nytillskottet Nano Suit. En dräkt som för evigt har förändrat min syn på frihet inom actiongenren. Året då Crysis utspelar sig är 2020, och därav har Crytek givit sig själva friheten att hitta på hur mycket de vill utan att på något sätt vara historiskt inkorrekta eller rent av löjliga. Dräkten kan göra dig superstark, tålig mot fiendeeld, supersnabb eller osynlig för en liten stund. Det här öppnar upp en hel värld av nya möjligheter för konceptet ”du väljer själv hur du vill spela” som så många andra spel misslyckats med. Crysis lyckas, utan tvivel.
Min spelstil gick för det mesta ut på att smyga längs med vägarna i buskar och bakom träd, osynlig. Såg jag en vakt eller två så löste jag problemet snabbt med lite hederligt übervåld. Mestadels drog jag fram hagelbössan och gjorde proceduren kort med fienden, men vid de tillfällen då jag kände mig kreativ kunde jag komma på saker som att smyga mig fram bakom fienden, aktivera maximum strength, ta ett stadigt grepp runt halsen om honom och leta upp närmsta stup att kasta ner honom i.
Ett av de allra finaste minnena är dock när jag ständigt stördes av en liggande prickskytt som var fullkomligt omöjlig att få tag på från avstånd vilket ledde till ett flertal dödssekvenser för mig. När jag äntligen fick tag i honom var allt annat motstånd redan besegrat, och jag kunde glatt strutta runt med honom i näven för att till slut kasta in honom i en brinnande barrack. I win! You fail! sucker...
En bit in i spelet introduceras jag till modifieringen av mina vapen vilket leder till att jag snabbt och enkelt lär mig hur man bland mycket annat kopplar på ett sniper-sikte på en helt vanlig kulspruta. En helt genial och dödlig kombination som ska visa sig livsnödvändig för resten av spelet. Åtminstone när man spelar enligt min spelstil (kom ihåg att det finns massvis med sätt att spela). Jag skulle till exempel kunna koppla på laserpekare på toppen av mitt gevär istället vilket är en bra metod för dig som vill rusa in och mörda allt som rör sig snabbt och effektivt och inte har lust med smygfånerier.
Själv lärde jag mig aldrig bemästra snabbt-och-effektivt-tekniken, men det ska jag definitivt ge mig på vid en andra genomspelning. Ljudmässigt står Crysis ut, ordentligt. Aldrig tidigare har jag riktigt känt obehaget av en närliggande granat, men här är det en annan visa. Första gången jag fick en klassisk ”frag grenade” bredvid mig i Crysis höll jag på att slå sönder både tangentbord och mus, vilt flaxandes och skrikandes framför skärmen. Ljudnivån höjs nämligen till en rent obehaglig nivå när något exploderar i närheten, och med en schysst ljudanläggning får man nästan passa sig för att ha för högt ljud på. Om man inte gillar att spela med öronproppar förstås...
För övrigt är det en riktigt bisarr upplevelse att bli temporärt döv i Crysis. Det piper och surrar så att jag ibland måste pausa bara för att försäkra mig om att det inte är på riktigt. Även röstskådespelarna har gjort ett fruktansvärt bra jobb. Inte ens Psycho, med sin brittiska dialekt och förkärlek till ordet ”fuck”, blir någonsin annat än älskvärd på alla sätt och vis. En fullkomligt vital aspekt i ett underbart spel. Man lär sig snabbt att tycka om alla karaktärer, och det höjer storyn till nivån där bara riktigt bra filmer och spel som Zelda eller Final Fantasy infinner sig.
Obs! Risk för minispoiler!
Små detaljer som att en man berättar för mig att han har en förälskelse i en kvinna på hans arbetsplats gör att spelet känns levande. När jag ska gå ifrån mannen ber han mig säga något till kvinnan innan han ångrar sig och säger ”ah, nevermind…” med en suck. En halvtimme senare går han sin tragiska död till mötes, och jag fick aldrig veta vad han ville säga till kvinnan. En detalj som sitter kvar även efter spelets slut, och det är såna småsaker som skiljer vanliga spel från mästerverk.
Slut på spoiler!
Variationen på spelet är hög. Konstant förändring sker hela tiden. Ena stunden sitter jag i en skakig pansarvagn på ett exploderande fält, nästa är jag någonstans i en lugn skog mitt i natten. Efter någon timme flyter jag tyngdlös runt i något som närmast kan beskrivas som en blandning mellan Metroid Prime och Halo innan jag helt utan förvarning slungas ut i en värld täckt av is och snö.
Man blir sällan uttråkad, snarare uttröttad i vissa perioder då det blir för intensivt, men efter någon timmes paus börjar man redan längta tillbaka igen, och det är ett sug jag länge letat efter i fps-genren. Jag märker att recensionen börjar bli rätt lång ändå. Klockan närmar sig 4 på onsdag morgon, och extasen av slutscenerna har ännu inte riktigt lagt sig. Jag kan bara inte sluta tjata om hur fantastiskt det är. Man skulle kunna tro att det är nyhetens behag som spökar i mig, men jag har faktiskt varit såhär lyrisk ända sedan starten av spelet. Eller nåja, ungefär en timme eller två in i spelet börjar introduktionen av alla nyheter bli väl dryg, men det är ett nödvändigt ont och något som jag senare ska ha mycket nytta av.
Sammantaget är det här den mest underhållande, benhårda, stjärtsmiskande, ögonsmältande actionupplevelsen du kan köpa för pengar. Så länge du har en dator som mäktar med det.
Story: 9 - Snyggt berättande i realtid, trovärdiga skådespelare och oförutsägbara twister.
Grafik: 10 - Vad annars förtjänar spelet som ligger minst ett år före sin tid? Estetiskt är det också en fröjd för ögat. Solparadis FTW!
Livslängd: 8 - Tyvärr en ganska kort historia som du med lite viljekraft kan klara på en natt om du är duktig.
Ljud: 8 - Stämningsfull musik, men spelet saknar minnesvärda låtar. Röstskådespelarna och ljudeffekterna är dock fantastiska.
Gameplay: 9 - Vissa delar av koden i spelet verkar aningen rubbad då jag ibland får ladda om vissa sekvenser på grund av skumma buggar, men annars funkar allt relativt fläckfritt.
Totalt: 9 - Ett spel som på vissa håll känns ofärdigt och långt, långt före sin tid, men å andra sidan det enda spelet där du både kan ta stryptag på en ilsken Korean för att en timme senare knäböja för den engagerande storyn.
// Oskar "Cyberlife" Nyström
Jag sitter här i mörkret av mitt tysta rum i källaren. Det är natten till onsdag, tror jag, jag har helt tappat greppet om datum och tid. Endast tangentbordet och skärmen lyser, som för att hålla mig sällskap. Darrande inser jag att mitt äventyr är slut, samtidigt som det just har börjat. Slutbossen i Crysis är dödad, och vilken sju helskottas slutboss. Ett fantastiskt äventyr är avslutat, men det är trots allt sedan länge utannonserat att Crysis ska bli en trilogi, så jag får vackert vänta tills del två och tre kommer ut innan jag kan känna mig riktigt nöjd med min insats.
Skit samma. Crysis är underbart även som fristående spel, och det är egentligen inte så svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så fantastiskt bra. Problemet är att det skulle krävas grymt mycket tålamod av både mig som skribent och dig som läsare att förklara varenda liten detalj av det goda, och spelet släpptes ju faktiskt redan för ett par månader sen. Varför en recension över huvud taget då?
Jo, Crysis ligger grafiskt (och till viss del spelmässigt) något/några år före sin tid, och det är därför inte alls säkert att din dator mäktar med det ännu. Det är alltså tänkt att man ska kunna köpa Crysis om två år och fortfarande se det som ett nytt och revolutionerande spel. Kort sagt, det här blir en ganska liten recension, eller snarare en uppmaning till dig att köpa Crysis, för det är så förbenat, förbannat bra.
Tjat om fantastisk grafik har förpestat/välsignat varenda spelcommunity ända sedan utannonseringen. Frågan är om den håller måttet? Svaret är, efter en grundlig genomspelning ett solklart ja. Faktum är att min sprillans nya dator, proppad med godbitar, inte mäktade med grafikinställningarna very high helt laggfritt i alla situationer, utan jag fick nöja mig med high, men det var egentligen ingen enorm skillnad, även om jag hemskt gärna skulle spela det på very high.
När man spelar på very high ser man varenda individuella lilla skäggstubb på min kumpan Psycho. Man ser kylan från stålet på mitt vapen, man ser varenda liten ynka våg och djungeln man traskar runt i blir vansinnigt vacker. Tyvärr envisas utvecklarna Crytek med att vränga in tusentals individuellt rörliga prylar/fiender/explosioner samtidigt i striderna, och på very high börjar min dator nästan gråta. Med alla inställningar ställda på high är jag dock redo att ta mig an all världens bekymmer, och det är inte heller fy skam. Grafiken är fortfarande vackrare än något jag tidigare sett, och spel som Gears of War eller Assassin’s Creed får vackert ställa sig i skamvrån, trots deras fullkomligt briljanta grafik och ljussättning.
Det största med Crysis är dock inte grafiken, utan nytillskottet Nano Suit. En dräkt som för evigt har förändrat min syn på frihet inom actiongenren. Året då Crysis utspelar sig är 2020, och därav har Crytek givit sig själva friheten att hitta på hur mycket de vill utan att på något sätt vara historiskt inkorrekta eller rent av löjliga. Dräkten kan göra dig superstark, tålig mot fiendeeld, supersnabb eller osynlig för en liten stund. Det här öppnar upp en hel värld av nya möjligheter för konceptet ”du väljer själv hur du vill spela” som så många andra spel misslyckats med. Crysis lyckas, utan tvivel.
Min spelstil gick för det mesta ut på att smyga längs med vägarna i buskar och bakom träd, osynlig. Såg jag en vakt eller två så löste jag problemet snabbt med lite hederligt übervåld. Mestadels drog jag fram hagelbössan och gjorde proceduren kort med fienden, men vid de tillfällen då jag kände mig kreativ kunde jag komma på saker som att smyga mig fram bakom fienden, aktivera maximum strength, ta ett stadigt grepp runt halsen om honom och leta upp närmsta stup att kasta ner honom i.
Ett av de allra finaste minnena är dock när jag ständigt stördes av en liggande prickskytt som var fullkomligt omöjlig att få tag på från avstånd vilket ledde till ett flertal dödssekvenser för mig. När jag äntligen fick tag i honom var allt annat motstånd redan besegrat, och jag kunde glatt strutta runt med honom i näven för att till slut kasta in honom i en brinnande barrack. I win! You fail! sucker...
En bit in i spelet introduceras jag till modifieringen av mina vapen vilket leder till att jag snabbt och enkelt lär mig hur man bland mycket annat kopplar på ett sniper-sikte på en helt vanlig kulspruta. En helt genial och dödlig kombination som ska visa sig livsnödvändig för resten av spelet. Åtminstone när man spelar enligt min spelstil (kom ihåg att det finns massvis med sätt att spela). Jag skulle till exempel kunna koppla på laserpekare på toppen av mitt gevär istället vilket är en bra metod för dig som vill rusa in och mörda allt som rör sig snabbt och effektivt och inte har lust med smygfånerier.
Själv lärde jag mig aldrig bemästra snabbt-och-effektivt-tekniken, men det ska jag definitivt ge mig på vid en andra genomspelning. Ljudmässigt står Crysis ut, ordentligt. Aldrig tidigare har jag riktigt känt obehaget av en närliggande granat, men här är det en annan visa. Första gången jag fick en klassisk ”frag grenade” bredvid mig i Crysis höll jag på att slå sönder både tangentbord och mus, vilt flaxandes och skrikandes framför skärmen. Ljudnivån höjs nämligen till en rent obehaglig nivå när något exploderar i närheten, och med en schysst ljudanläggning får man nästan passa sig för att ha för högt ljud på. Om man inte gillar att spela med öronproppar förstås...
För övrigt är det en riktigt bisarr upplevelse att bli temporärt döv i Crysis. Det piper och surrar så att jag ibland måste pausa bara för att försäkra mig om att det inte är på riktigt. Även röstskådespelarna har gjort ett fruktansvärt bra jobb. Inte ens Psycho, med sin brittiska dialekt och förkärlek till ordet ”fuck”, blir någonsin annat än älskvärd på alla sätt och vis. En fullkomligt vital aspekt i ett underbart spel. Man lär sig snabbt att tycka om alla karaktärer, och det höjer storyn till nivån där bara riktigt bra filmer och spel som Zelda eller Final Fantasy infinner sig.
Obs! Risk för minispoiler!
Små detaljer som att en man berättar för mig att han har en förälskelse i en kvinna på hans arbetsplats gör att spelet känns levande. När jag ska gå ifrån mannen ber han mig säga något till kvinnan innan han ångrar sig och säger ”ah, nevermind…” med en suck. En halvtimme senare går han sin tragiska död till mötes, och jag fick aldrig veta vad han ville säga till kvinnan. En detalj som sitter kvar även efter spelets slut, och det är såna småsaker som skiljer vanliga spel från mästerverk.
Slut på spoiler!
Variationen på spelet är hög. Konstant förändring sker hela tiden. Ena stunden sitter jag i en skakig pansarvagn på ett exploderande fält, nästa är jag någonstans i en lugn skog mitt i natten. Efter någon timme flyter jag tyngdlös runt i något som närmast kan beskrivas som en blandning mellan Metroid Prime och Halo innan jag helt utan förvarning slungas ut i en värld täckt av is och snö.
Man blir sällan uttråkad, snarare uttröttad i vissa perioder då det blir för intensivt, men efter någon timmes paus börjar man redan längta tillbaka igen, och det är ett sug jag länge letat efter i fps-genren. Jag märker att recensionen börjar bli rätt lång ändå. Klockan närmar sig 4 på onsdag morgon, och extasen av slutscenerna har ännu inte riktigt lagt sig. Jag kan bara inte sluta tjata om hur fantastiskt det är. Man skulle kunna tro att det är nyhetens behag som spökar i mig, men jag har faktiskt varit såhär lyrisk ända sedan starten av spelet. Eller nåja, ungefär en timme eller två in i spelet börjar introduktionen av alla nyheter bli väl dryg, men det är ett nödvändigt ont och något som jag senare ska ha mycket nytta av.
Sammantaget är det här den mest underhållande, benhårda, stjärtsmiskande, ögonsmältande actionupplevelsen du kan köpa för pengar. Så länge du har en dator som mäktar med det.
Story: 9 - Snyggt berättande i realtid, trovärdiga skådespelare och oförutsägbara twister.
Grafik: 10 - Vad annars förtjänar spelet som ligger minst ett år före sin tid? Estetiskt är det också en fröjd för ögat. Solparadis FTW!
Livslängd: 8 - Tyvärr en ganska kort historia som du med lite viljekraft kan klara på en natt om du är duktig.
Ljud: 8 - Stämningsfull musik, men spelet saknar minnesvärda låtar. Röstskådespelarna och ljudeffekterna är dock fantastiska.
Gameplay: 9 - Vissa delar av koden i spelet verkar aningen rubbad då jag ibland får ladda om vissa sekvenser på grund av skumma buggar, men annars funkar allt relativt fläckfritt.
Totalt: 9 - Ett spel som på vissa håll känns ofärdigt och långt, långt före sin tid, men å andra sidan det enda spelet där du både kan ta stryptag på en ilsken Korean för att en timme senare knäböja för den engagerande storyn.
// Oskar "Cyberlife" Nyström
Gears of War Zune - no kiddin'
Maken till tjusig mp3 får man leta efter. "Vill-ha-faktorn" är nästan lika hög som när jag först fick tafsa på en iPod för en herrans massa år sen.
Spelaren på 120 GB går att få tag på från och med den sjunde november för det förvånansvärt billiga priset av 280 dollar och är mest till för den som är intresserad av Gears of War. En skön bonus är att den innehåller 244 bilder med art-work från spelet.
Kanske är dags att byta ut min dassiga gamla iPod Nano på 2 GB...
Spelaren på 120 GB går att få tag på från och med den sjunde november för det förvånansvärt billiga priset av 280 dollar och är mest till för den som är intresserad av Gears of War. En skön bonus är att den innehåller 244 bilder med art-work från spelet.
Kanske är dags att byta ut min dassiga gamla iPod Nano på 2 GB...
Psykad vägg
Ni som läste mitt inlägg om Crysis Warhead vet att jag gillar omslaget. Jag skrev även att "jag vill ha en gigantisk poster, nu". Igår i spelaffären log fru fortuna åt mig när jag snällt frågade i kassan om de visste vart man kunde få tag i en poster med Crysis-motiv. De konstaterade att de hade en stor som de inte använder, och att jag fick köpa den för blott 40 spänn.
Nu hänger den på min vägg. Gigantisk, skitcool, och högupplöst. Bara att trycka den här lär ha kostat mer än 40 spänn, speciellt med tanke på att den är relativt tjock och att baksidan föreställer exakt samma sak.
Fan vad mesig man ser ut bredvid Psycho. Men jag tar det inte personligt. Chuck Norris hade sett larvig ut han med.
Nu hänger den på min vägg. Gigantisk, skitcool, och högupplöst. Bara att trycka den här lär ha kostat mer än 40 spänn, speciellt med tanke på att den är relativt tjock och att baksidan föreställer exakt samma sak.
Fan vad mesig man ser ut bredvid Psycho. Men jag tar det inte personligt. Chuck Norris hade sett larvig ut han med.
Megasvårt
Mannen i den vita läkarrocken faller på knä inför mina fötter. Endast spillror av mina fiender ligger slarvigt utspridda där jag röjt mig fram, utan tvivel, utan skräck. Jag tar mig ut ur Dr Wilys slott och börjar springa på en stig bredvid ett bergsmassiv. I en skuggig grotta bestämmer jag mig för att jag inte längre behöver min dräkt. Jag dumpar den, men fortsätter att springa, nu iklädd vanliga kläder. Vid stigens slut väntar min flickvän och Dr White på mig. Här tar mitt äventyr slut. Jag har överlevt eldklot, elchocker, stenbumlingar, isklot, saxar och bomber, men nu är det över...
Så väljer jag att se tillbaka på Mega Man (ettan) som jag klarade för första gången alldeles nyss. Spelet kan sammanfattas med tre ord: rövsvårt, genialiskt och underhållande. Känslan av att ha lyckats med något är stor, och jag ska strax hugga in på tvåan.
Dagens tips lyder: om du inte hittar tillräcklig utmaning i dagens sängvätarspel, köp dig Mega Man på virtual console eller allra helst till en riktig NES så ska du få se på smisk.
Jag vet att det har varit en jävla massa tjat om Mega Man på sista tiden, men jag har njutit av hela tre spel i serien under loppet av några få dagar och därför varit alldeles uppspelt av förtjusning blandad med ilska. Kan även passa på att meddela att jag arbetar på en ny film som jag tror att framförallt folk som är sugna på att skaffa egen NES kommer att uppskatta.
Ses!
Så väljer jag att se tillbaka på Mega Man (ettan) som jag klarade för första gången alldeles nyss. Spelet kan sammanfattas med tre ord: rövsvårt, genialiskt och underhållande. Känslan av att ha lyckats med något är stor, och jag ska strax hugga in på tvåan.
Dagens tips lyder: om du inte hittar tillräcklig utmaning i dagens sängvätarspel, köp dig Mega Man på virtual console eller allra helst till en riktig NES så ska du få se på smisk.
Jag vet att det har varit en jävla massa tjat om Mega Man på sista tiden, men jag har njutit av hela tre spel i serien under loppet av några få dagar och därför varit alldeles uppspelt av förtjusning blandad med ilska. Kan även passa på att meddela att jag arbetar på en ny film som jag tror att framförallt folk som är sugna på att skaffa egen NES kommer att uppskatta.
Ses!
Dagens fångst
Ja ser man på! Att denna till synes enkla söndag skulle bjuda på en sådan fångst kunde väl ingen trott?
Klockan 7 vaknade jag. Möjligtvis 10 över, jag minns inte till hundra procent. Flickvännen skulle jobba, så jag fick vackert stiga upp jag med. Som tur var bjöd hon på bullar på sängen, den attans underbara tösen, så jag fick ork nog att ta mig till frukostbordet. Väl vid frukostbordet åt jag ingenting, utan såg på när flickvännens bror tränade inför OS i hostning. Det var bara halvfräscht.
Men vem fan bryr sig om det egentligen? Ni vill ju höra om dagens fångst eller hur? Trodde väl det... Låt mig börja från början.
När man handlar retrospel ofta så lär man till slut känna de man handlar av. Ta Martin här i Värmland som exempel. Han är en pålitlig rackare som alltid ger generöst med rabatt, och det räcker med ett snabbt samtal så kirrar han möte inom en timme där han tar med i stort sett vilket spel som helst. Dagen till ära införskaffade jag inget mindre än Mega Man och Mega Man 2 med de europeiska omslagen. Tjusigt, roligt och väldigt retro - makes one damn happy Oskar.
Notera svampen på nyckelringen. Så snäll är min flickvän, att hon gjort den av lera som hon köpt själv. Det är ju bara för coolt.
Dagens andra fångst är inget mindre än två korgar trattkantareller. Ja, jag vet vad ni tänker, svamp liksom... Hur kul kan det vara? Men faktum är att fenomenet svamp-plockning är riktigt intressant. Det är en skicklighetssport, som fiske. Fast utan fisk och action. Jag må säga att den ynkliga skara som plockar svamp på yrkesnivå ska ha all cred. Min farfars bror är en sådan snubbe, som egentligen borde plocka för att tjäna pengar. Han går in i skogen, ser sig omkring i tio sekunder, lyfter på en hög med mossa och vips, there's all the fucking svamp you could ever wish for.
För att relatera bilden till bloggen har jag döpt den till "Mushroom Kingdom", och ja, det är så jag ser ut. Cyberlife-Oskar. Hej på er.
Man kanske skulle gå upp klockan 7 nästa söndag också...
Klockan 7 vaknade jag. Möjligtvis 10 över, jag minns inte till hundra procent. Flickvännen skulle jobba, så jag fick vackert stiga upp jag med. Som tur var bjöd hon på bullar på sängen, den attans underbara tösen, så jag fick ork nog att ta mig till frukostbordet. Väl vid frukostbordet åt jag ingenting, utan såg på när flickvännens bror tränade inför OS i hostning. Det var bara halvfräscht.
Men vem fan bryr sig om det egentligen? Ni vill ju höra om dagens fångst eller hur? Trodde väl det... Låt mig börja från början.
När man handlar retrospel ofta så lär man till slut känna de man handlar av. Ta Martin här i Värmland som exempel. Han är en pålitlig rackare som alltid ger generöst med rabatt, och det räcker med ett snabbt samtal så kirrar han möte inom en timme där han tar med i stort sett vilket spel som helst. Dagen till ära införskaffade jag inget mindre än Mega Man och Mega Man 2 med de europeiska omslagen. Tjusigt, roligt och väldigt retro - makes one damn happy Oskar.
Notera svampen på nyckelringen. Så snäll är min flickvän, att hon gjort den av lera som hon köpt själv. Det är ju bara för coolt.
Dagens andra fångst är inget mindre än två korgar trattkantareller. Ja, jag vet vad ni tänker, svamp liksom... Hur kul kan det vara? Men faktum är att fenomenet svamp-plockning är riktigt intressant. Det är en skicklighetssport, som fiske. Fast utan fisk och action. Jag må säga att den ynkliga skara som plockar svamp på yrkesnivå ska ha all cred. Min farfars bror är en sådan snubbe, som egentligen borde plocka för att tjäna pengar. Han går in i skogen, ser sig omkring i tio sekunder, lyfter på en hög med mossa och vips, there's all the fucking svamp you could ever wish for.
För att relatera bilden till bloggen har jag döpt den till "Mushroom Kingdom", och ja, det är så jag ser ut. Cyberlife-Oskar. Hej på er.
Man kanske skulle gå upp klockan 7 nästa söndag också...
Mega Man 9 - Me Haz playEd
Jag har nu spelat närmare 3 timmar Mega Man 9, och det är antagligen dags för mig att bilda ett så kallat första intryck.
Here Goes:
Jag har inte klarat en enda jävla bana än. Tornado Man har jag lyckats komma till ett flertal gånger, och den gången då kampen faktiskt var riktigt jämn och vi båda hade ett enda skott kvar innan döden skulle mötas greps jag av sån vild panik att jag bara flaxade till med handkontrollen och kom åt hoppknappen istället för skjutknappen. Tornado Man svarade blixtsnabbt med att lyfta upp fyra tornados ur marken som genast gjorde hemskt, danskt, smörebröd av mig.
Där satt jag i min spelfåtölj, nyss vilt flaxande, nu till synes lugn, stirrandes på skärmen. Vad som egentligen pågick i mitt huvud under det ögonblicket är det tur att bara jag fick höra. "Jävla, äckliga spel" sa jag efter en liten stunds trevande efter det mentala lugnet och stängde av. Det, eller åtminstone något i den stilen, har jag sagt varenda gång jag stängt av Mega Man 9 ända sedan jag köpte det i Fredags.
För det är verkligen inget för veklingar, det här. Om du vet med dig att du inte är rena jävla guden på 2D-spel så kan du lika gärna hålla dig borta från Mega Man 9. Såvida du inte har sjukt bra tålamod förstås, då kan du ju öva upp dina färdigheter.
Jag råkar vara hyfsad på 2D-spel. Klarar Super Mario till NES lika lätt som att andas numera, och jag har spelat i hela mitt liv. Jag har även helt ok tålamod. Tyvärr så funkar inte Mega Man riktigt på samma sätt som andra spel i 2D-genren. Man kan inte ens hoppas på att få snudda vid någon boss innan man lärt sig tillhörande bana. Något som du gör genom misstag.
Ett klockrent exempel är en avgrunderna på Jewel Mans bana. Helt utan förvarning, på mitten av banan hoppar en grön boll upp ur hålet i marken och drar med dig ned. Du dör, du får börja om, och du vet att han finns där nästa gång. Ett annat bra exempel är roboten som hoppar ner från taket och drar in Mega Man i en spikvägg. Omedelbar död, inga undantag. Kort sagt: lär dig banorna utantill eller straffas gruvligt varje gång du spelar.
En annan aspekt som spelar in i den löjligt höga svårighetsgraden är minibossarna och bossarna i sig. De är svåra. Jävligt svåra. Här finns ingen jäkla yxa bakom bossen med vilken du kan hugga av ett rep och lämna din fiende till en plågsam död i lava som i Mario. Det här är one on one till döden, no fucking around. Dessutom gör Mega Mans vapen mycket mindre skada än bossarnas, precis som det alltid har varit i Mega Man-serien.
Men... Trots allt detta, trots evig död och evig plåga, kan jag inte annat än älska Mega Man 9. Det skiljer sig egentligen inte särskilt mycket ifrån övriga serien, och det är jag tacksam för. Känslan av att ha klarat ett Mega Man-spel är ungefär på samma nivå som att få riktigt bra resultat i ett IQ-test. Det finns ära och berömmelse här, och den är inte vem som helst att lägga anspråk på. Endast den mest hängivna skaran gamers kan vinna, och jag ska jobba arslet av mig för att bli en av de.
Nej, varken du eller jag kan få tag på det här skitsnygga paketet. Det är extremt limiterat och lär kosta skjortan. Jag älskar hur de har gjort omslaget avsiktligt fult bara för retrokänslan.
Det kommer inte att bli någon recension på Mega Man 9. Jag har tagit upp stora delar av spelet redan, och den som vet med sig att den gillar 2D-spel när de är som allra bäst i sin klassiska 8-bitarsdesign har ett himmelrike framför sig. Den som bara känner sig trygg i CS, Halo och WoW kommer antagligen inte att uppskatta varken upplägget eller svårighetsgraden.
Spelet kostar bara 10 dollar (!!!) och finns till 360, PS3 och Wii och är väl värt sina pengar. Köp om du inte bangar för en utmaning (eller saknar armar).
Here Goes:
Jag har inte klarat en enda jävla bana än. Tornado Man har jag lyckats komma till ett flertal gånger, och den gången då kampen faktiskt var riktigt jämn och vi båda hade ett enda skott kvar innan döden skulle mötas greps jag av sån vild panik att jag bara flaxade till med handkontrollen och kom åt hoppknappen istället för skjutknappen. Tornado Man svarade blixtsnabbt med att lyfta upp fyra tornados ur marken som genast gjorde hemskt, danskt, smörebröd av mig.
Där satt jag i min spelfåtölj, nyss vilt flaxande, nu till synes lugn, stirrandes på skärmen. Vad som egentligen pågick i mitt huvud under det ögonblicket är det tur att bara jag fick höra. "Jävla, äckliga spel" sa jag efter en liten stunds trevande efter det mentala lugnet och stängde av. Det, eller åtminstone något i den stilen, har jag sagt varenda gång jag stängt av Mega Man 9 ända sedan jag köpte det i Fredags.
För det är verkligen inget för veklingar, det här. Om du vet med dig att du inte är rena jävla guden på 2D-spel så kan du lika gärna hålla dig borta från Mega Man 9. Såvida du inte har sjukt bra tålamod förstås, då kan du ju öva upp dina färdigheter.
Jag råkar vara hyfsad på 2D-spel. Klarar Super Mario till NES lika lätt som att andas numera, och jag har spelat i hela mitt liv. Jag har även helt ok tålamod. Tyvärr så funkar inte Mega Man riktigt på samma sätt som andra spel i 2D-genren. Man kan inte ens hoppas på att få snudda vid någon boss innan man lärt sig tillhörande bana. Något som du gör genom misstag.
Ett klockrent exempel är en avgrunderna på Jewel Mans bana. Helt utan förvarning, på mitten av banan hoppar en grön boll upp ur hålet i marken och drar med dig ned. Du dör, du får börja om, och du vet att han finns där nästa gång. Ett annat bra exempel är roboten som hoppar ner från taket och drar in Mega Man i en spikvägg. Omedelbar död, inga undantag. Kort sagt: lär dig banorna utantill eller straffas gruvligt varje gång du spelar.
En annan aspekt som spelar in i den löjligt höga svårighetsgraden är minibossarna och bossarna i sig. De är svåra. Jävligt svåra. Här finns ingen jäkla yxa bakom bossen med vilken du kan hugga av ett rep och lämna din fiende till en plågsam död i lava som i Mario. Det här är one on one till döden, no fucking around. Dessutom gör Mega Mans vapen mycket mindre skada än bossarnas, precis som det alltid har varit i Mega Man-serien.
Men... Trots allt detta, trots evig död och evig plåga, kan jag inte annat än älska Mega Man 9. Det skiljer sig egentligen inte särskilt mycket ifrån övriga serien, och det är jag tacksam för. Känslan av att ha klarat ett Mega Man-spel är ungefär på samma nivå som att få riktigt bra resultat i ett IQ-test. Det finns ära och berömmelse här, och den är inte vem som helst att lägga anspråk på. Endast den mest hängivna skaran gamers kan vinna, och jag ska jobba arslet av mig för att bli en av de.
Nej, varken du eller jag kan få tag på det här skitsnygga paketet. Det är extremt limiterat och lär kosta skjortan. Jag älskar hur de har gjort omslaget avsiktligt fult bara för retrokänslan.
Det kommer inte att bli någon recension på Mega Man 9. Jag har tagit upp stora delar av spelet redan, och den som vet med sig att den gillar 2D-spel när de är som allra bäst i sin klassiska 8-bitarsdesign har ett himmelrike framför sig. Den som bara känner sig trygg i CS, Halo och WoW kommer antagligen inte att uppskatta varken upplägget eller svårighetsgraden.
Spelet kostar bara 10 dollar (!!!) och finns till 360, PS3 och Wii och är väl värt sina pengar. Köp om du inte bangar för en utmaning (eller saknar armar).
Stunden jag väntat på
Jag laddar just nu ned Mega Man 9. Klockan är 20 i 2 mitt i natten, men jag har sovmorgon imorgon.
Jag lyssnar ivrigt på pipet som avslöjar att nedladdningen går som den ska. Det blir snabbare och snabbare, och plötsligt, till det familjära ljudet av ett hopp från Mario ploppar en ikon upp på skärmen.
Download Successful!
Nu tutar och kör vi...
PS. Emil och Jonas. Jag tänker reta gallfeber på er i skolan imorgon för att jag har spelat Mega Man 9 och inte ni.
Jag lyssnar ivrigt på pipet som avslöjar att nedladdningen går som den ska. Det blir snabbare och snabbare, och plötsligt, till det familjära ljudet av ett hopp från Mario ploppar en ikon upp på skärmen.
Download Successful!
Nu tutar och kör vi...
PS. Emil och Jonas. Jag tänker reta gallfeber på er i skolan imorgon för att jag har spelat Mega Man 9 och inte ni.
Nej, spelen var inte bättre förr
Jag stötte på en gammal bekant idag som heter Marcus. Han växte upp under 80-talet och har många goda minnen ifrån NES-eran. Självklart passade jag på att ta ett snack med honom i en och en halv timme... Just det här samtalet är en av de få konversationer i mitt liv där jag önskar att varenda liten sekund hade spelats in via mikrofon så att jag hade kunnat lägga upp hela härligheten här i bloggen, för jäklar anamma vilken intensiv diskussion.
Det pratades om det kryptiska Zelda, att speed-runna Zelda 2, att Marcus spelade Mario Bros 3 på Ikea innan det släpptes så att han kunde skryta om det för sina kompisar i skolan, vart man köpte spel på 80-talet, att han ägde en fullt fungerande dansmatta med spelet Stadium Events som han lånade ut till Scouterna så att den blev alldeles förstörd och mycket, mycket mer.
Marcus upplevde de ljuva åren när Super Mario var något nytt och häftigt, när våldsspel var något främmande, förbjudet och väldigt osvenskt, när man köpte spel på leksaksaffärer för 500 kronor styck och bara kunde hoppas att man snubblade över ett mästerverk och inte Trojan eller Donald Duck.
Jag är avundsjuk. Förvisso fick jag åtminstone uppleva Sega Mega Drive-tiden som ägde rum tidigt på 90-talet, men det är inte samma sak. Nintendo hade Mario, Zelda, Metroid, Contra, Bionic Commando, Double Dragon och Mega Man (och sjukt många fler mästerverk). Mega Drive hade Sonic, en skum kille vid namn Alex Kidd och Michael Jackson. Förutom de obligatoriska Disneyspelen såklart.
Det allra häftigaste med Marcus softa spelbarndom är att han fortfarande har kvar alla spelen, och att han då och då tar upp Zelda 2 bara för att speed-runna det igen. Precis som på 80-talet, precis som på den tiden man bara hade råd med några ynka spel per år och hade tid att njuta av de till fullo.
Igår köpte jag Crysis Warhead. Snart ska jag köpa Fable 2. Mass Effect hann jag såklart inte klara. Spore hinner jag absolut inte sätta mig med så mycket som jag skulle vilja. Metroid Prime har jag inte klarat än, inte heller Resident Evil 4. Warhammer Online som jag faktiskt sett fram emot finns det ingen chans i världen att jag har tid för, och vart tog mitt intresse för Half-life 2 och TF2 vägen?
Spelen var inte bättre förr. Men förutsättningarna för spelarna att stressfritt kunna njuta av sina spel var oändligt mycket större.
Det pratades om det kryptiska Zelda, att speed-runna Zelda 2, att Marcus spelade Mario Bros 3 på Ikea innan det släpptes så att han kunde skryta om det för sina kompisar i skolan, vart man köpte spel på 80-talet, att han ägde en fullt fungerande dansmatta med spelet Stadium Events som han lånade ut till Scouterna så att den blev alldeles förstörd och mycket, mycket mer.
Marcus upplevde de ljuva åren när Super Mario var något nytt och häftigt, när våldsspel var något främmande, förbjudet och väldigt osvenskt, när man köpte spel på leksaksaffärer för 500 kronor styck och bara kunde hoppas att man snubblade över ett mästerverk och inte Trojan eller Donald Duck.
Jag är avundsjuk. Förvisso fick jag åtminstone uppleva Sega Mega Drive-tiden som ägde rum tidigt på 90-talet, men det är inte samma sak. Nintendo hade Mario, Zelda, Metroid, Contra, Bionic Commando, Double Dragon och Mega Man (och sjukt många fler mästerverk). Mega Drive hade Sonic, en skum kille vid namn Alex Kidd och Michael Jackson. Förutom de obligatoriska Disneyspelen såklart.
Det allra häftigaste med Marcus softa spelbarndom är att han fortfarande har kvar alla spelen, och att han då och då tar upp Zelda 2 bara för att speed-runna det igen. Precis som på 80-talet, precis som på den tiden man bara hade råd med några ynka spel per år och hade tid att njuta av de till fullo.
Igår köpte jag Crysis Warhead. Snart ska jag köpa Fable 2. Mass Effect hann jag såklart inte klara. Spore hinner jag absolut inte sätta mig med så mycket som jag skulle vilja. Metroid Prime har jag inte klarat än, inte heller Resident Evil 4. Warhammer Online som jag faktiskt sett fram emot finns det ingen chans i världen att jag har tid för, och vart tog mitt intresse för Half-life 2 och TF2 vägen?
Spelen var inte bättre förr. Men förutsättningarna för spelarna att stressfritt kunna njuta av sina spel var oändligt mycket större.
Krigshuvud
Crysis till PC är ett av de allra bästa actionspelen jag spelat, om inte det bästa. Faktum är att jag har skrivit en recension där jag gav spelet betyget 10/10. Lägger upp den i bloggen när det inte känns alltför orelaterat. Alltså imorgon, typ. För Crysis snurrar återigen i min dator i form av Crysis Warhead där man tar rollen som en av de allra skönaste karaktärerna från ettan... Psycho.
Vad den skottske/irländske hårdingen faktiskt sysslade med när man själv var ute på världens fränaste uppdrag i Crysis var det väl ingen som tänkte på? Det ska det bli ändring på, tänkte någon klipsk snubbe på Cryteks huvudkontor, och vips så skapades Crysis Warhead som alltså är en historia som går parallellt med ettan.
Jag har inte hunnit spela det tillräckligt mycket för att kunna ge annat än ett första intryck, men vilket första intryck! Har du inte spelat ettan så kommer du att dö, dö och åter dö. Här kastas man rakt in intensiv action direkt, och det får jag tacka för.
Crysis kommer att bli en trilogi, men Warhead har inget med den att göra utan fungerar snarare som en närmast parodisk spelupplevelse där man får uppleva kriget ur Psychos ögon istället för Normans. Bara en sådan sak som att de högsta grafikinställningarna inte längre kallas för "Very High" utan "Enthusiast" skvallrar om det. Dessutom dras det väldigt många paralleller till Rambo-filmerna och andra spel i FPS-genren.
Psycho är en skön jäkel helt enkelt, och jag tackar Crytek för att de vågar röra om i FPS-grytan så pass mycket som de faktiskt gjort med Crysis. Vissa hävdar att Warhead bara är ett enkelt sätt för Crytek att tjäna extra pengar utöver trilogin. De har uppenbarligen inte spelat spelet över huvud taget. Att det bara kostar 299 kronor hos din lokala spelbutik gör inte saken sämre.
Härmed kröner jag Crysis Warhead till årets snyggaste omslag hitills. Spana in kylan i Psychos blick trots explosionen i bakgrunden. Magnifikt, perfekt, snyggt och grafikporrigt. Jag vill ha en poster. Nu.
Vad den skottske/irländske hårdingen faktiskt sysslade med när man själv var ute på världens fränaste uppdrag i Crysis var det väl ingen som tänkte på? Det ska det bli ändring på, tänkte någon klipsk snubbe på Cryteks huvudkontor, och vips så skapades Crysis Warhead som alltså är en historia som går parallellt med ettan.
Jag har inte hunnit spela det tillräckligt mycket för att kunna ge annat än ett första intryck, men vilket första intryck! Har du inte spelat ettan så kommer du att dö, dö och åter dö. Här kastas man rakt in intensiv action direkt, och det får jag tacka för.
Crysis kommer att bli en trilogi, men Warhead har inget med den att göra utan fungerar snarare som en närmast parodisk spelupplevelse där man får uppleva kriget ur Psychos ögon istället för Normans. Bara en sådan sak som att de högsta grafikinställningarna inte längre kallas för "Very High" utan "Enthusiast" skvallrar om det. Dessutom dras det väldigt många paralleller till Rambo-filmerna och andra spel i FPS-genren.
Psycho är en skön jäkel helt enkelt, och jag tackar Crytek för att de vågar röra om i FPS-grytan så pass mycket som de faktiskt gjort med Crysis. Vissa hävdar att Warhead bara är ett enkelt sätt för Crytek att tjäna extra pengar utöver trilogin. De har uppenbarligen inte spelat spelet över huvud taget. Att det bara kostar 299 kronor hos din lokala spelbutik gör inte saken sämre.
Härmed kröner jag Crysis Warhead till årets snyggaste omslag hitills. Spana in kylan i Psychos blick trots explosionen i bakgrunden. Magnifikt, perfekt, snyggt och grafikporrigt. Jag vill ha en poster. Nu.
Fem anledningar att längta efter Nintendos uppvisande av nästa Zelda
Den mycket förnämliga helgen är nu över. Klockan är mitt i natten, och jag sitter och låter tankarna ströva bort till vilda fantasier och imaginationer. Jag funderar bland annat på varför vissa petar ut russinen ur sina lussebullar, men mest av allt funderar jag på Zelda. Därför har jag bestämt att här och nu ska det finnas en lista med fem anledningar till att längta efter Zelda på Cyberlife. Here we go.
Det här är de fem bästa anledningarna till varför jag ibland fnissar på bussen när jag blir för exalterad av fantasier om nästa Zelda-spel:
* Det är ett nytt Zelda-spel vi snackar om här... ETT NYTT ZELDA-SPEL!
* Spelet har Zelda i titeln!
* Spel med Zelda i titeln resulterar i 9 fall av 10 i rena jävla mästerverk.
* Shigeru Miyamoto arbetar med Zelda!
* Koji Kondo arbetar med Zelda!
Vänta nu... Den listan var ju inget vidare informativ... Jag får göra en ny. Fem anledningar att längta tills Nintendo visar upp nya Zelda:
* Det ska bli oerhört spännande att se vilken riktning Nintendo har gått mot den här gången. En uppföljare på Majoras Mask? En uppföljare på Wind Waker med samma grafiska stil? Ett helt nytt koncept? Unga Link eller tonårs-Link? Själv blir jag sprallig i brallorna bara av att fundera...
* När jag sa att spel med Zelda i titeln oftast resulterar i mästerverk så skojade jag inte. Ingen skrattade, inte en endaste en, inte ett endaste dugg. Alla vet att Zelda hållit så galet hög lägstanivå ända sedan starten för 20 år sedan att man blir vimsig i skallen, och att ett team med erfarenhet av tidigare spel i serien skulle misslyckas den här gången är ungefär lika tänkbart som att ett paket nudlar kommer att attackera dig när du går på promenad nästa gång.
* Musiken har alltid varit en oerhört viktig del av Zelda-spelen. Redan i det första spelet till NES hördes tema-låten som lever än idag, och tillsammans med Mario-temat är det den mest kända signaturmelodin till ett spel någonsin. Det var dock inte förren i Ocarina of Time som musiken faktiskt blev en viktig del av spelet, och låtarna därifrån betraktar jag som världens överlägset bästa spelmusik. Twilight Princess lekte mest med gammal musik och Kakariko Village var en ren remix av den gamla klassikern från OoT. Nu hoppas jag att Koji Kondo vågar sig på nya mästerverk.
* Att spela Zelda är som att ge sig in i den allra djupaste saga, fast för både vuxna och barn. När jag spelade Majoras Mask vid 11 års ålder så förstod jag inte att spelet handlade om döden och ångesten runt om. Jag gillade det av andra anledningar, som att det var roligt att försöka klura ut varför den mystiska tjejen med blått hår gick runt med rävmask på nätterna. Zelda har något för alla, och jag suger med glädje in allt det har att erbjuda.
* Referenserna till tidigare spel är alltid många i Nintendos spel, och för mig som spelat alla Zeldaspel till konsol samt Phantom Hourglass till DS är det som julafton, påsk och födelsedag hela dagarna att ströva runt i Zelda-universumet och leta efter dessa.
Väntan är lång och längtan är stor, men håll ut, likasinnade Zelda-älskare! Håll ut...
Det här är de fem bästa anledningarna till varför jag ibland fnissar på bussen när jag blir för exalterad av fantasier om nästa Zelda-spel:
* Det är ett nytt Zelda-spel vi snackar om här... ETT NYTT ZELDA-SPEL!
* Spelet har Zelda i titeln!
* Spel med Zelda i titeln resulterar i 9 fall av 10 i rena jävla mästerverk.
* Shigeru Miyamoto arbetar med Zelda!
* Koji Kondo arbetar med Zelda!
Vänta nu... Den listan var ju inget vidare informativ... Jag får göra en ny. Fem anledningar att längta tills Nintendo visar upp nya Zelda:
* Det ska bli oerhört spännande att se vilken riktning Nintendo har gått mot den här gången. En uppföljare på Majoras Mask? En uppföljare på Wind Waker med samma grafiska stil? Ett helt nytt koncept? Unga Link eller tonårs-Link? Själv blir jag sprallig i brallorna bara av att fundera...
* När jag sa att spel med Zelda i titeln oftast resulterar i mästerverk så skojade jag inte. Ingen skrattade, inte en endaste en, inte ett endaste dugg. Alla vet att Zelda hållit så galet hög lägstanivå ända sedan starten för 20 år sedan att man blir vimsig i skallen, och att ett team med erfarenhet av tidigare spel i serien skulle misslyckas den här gången är ungefär lika tänkbart som att ett paket nudlar kommer att attackera dig när du går på promenad nästa gång.
* Musiken har alltid varit en oerhört viktig del av Zelda-spelen. Redan i det första spelet till NES hördes tema-låten som lever än idag, och tillsammans med Mario-temat är det den mest kända signaturmelodin till ett spel någonsin. Det var dock inte förren i Ocarina of Time som musiken faktiskt blev en viktig del av spelet, och låtarna därifrån betraktar jag som världens överlägset bästa spelmusik. Twilight Princess lekte mest med gammal musik och Kakariko Village var en ren remix av den gamla klassikern från OoT. Nu hoppas jag att Koji Kondo vågar sig på nya mästerverk.
* Att spela Zelda är som att ge sig in i den allra djupaste saga, fast för både vuxna och barn. När jag spelade Majoras Mask vid 11 års ålder så förstod jag inte att spelet handlade om döden och ångesten runt om. Jag gillade det av andra anledningar, som att det var roligt att försöka klura ut varför den mystiska tjejen med blått hår gick runt med rävmask på nätterna. Zelda har något för alla, och jag suger med glädje in allt det har att erbjuda.
* Referenserna till tidigare spel är alltid många i Nintendos spel, och för mig som spelat alla Zeldaspel till konsol samt Phantom Hourglass till DS är det som julafton, påsk och födelsedag hela dagarna att ströva runt i Zelda-universumet och leta efter dessa.
Väntan är lång och längtan är stor, men håll ut, likasinnade Zelda-älskare! Håll ut...
Guitar Hero: Hendrix
Det har just kommit till min uppmärksamhet att det arbetas på ett Guitar Hero-spel i samma anda som Aerosmith, fast med Hendrix istället. Det är Slash, den gamla stofilen, som hävt ur sig lite för mycket under en intervju med Rollin Stones...
Slash, speaking on tribute games Guitar Hero: Metallica and Aerosmith, said to Rolling Stone: "Those are two ones that I think gives it some credibility. And they're doing a Hendrix one, which is great."
Bra, mycket bra. Guitar Hero är fantastiskt roligt, och Hendrix är en legend inom elgitarrkretsar. Nu borde de väl ta och släppa en Wha-wha dock? Annars skulle det förlora mycket av sin känsla, att stå framför TV'n i illusionen av att man ser tuff ut.
Slash, speaking on tribute games Guitar Hero: Metallica and Aerosmith, said to Rolling Stone: "Those are two ones that I think gives it some credibility. And they're doing a Hendrix one, which is great."
Bra, mycket bra. Guitar Hero är fantastiskt roligt, och Hendrix är en legend inom elgitarrkretsar. Nu borde de väl ta och släppa en Wha-wha dock? Annars skulle det förlora mycket av sin känsla, att stå framför TV'n i illusionen av att man ser tuff ut.
Nördvarning
Mario imponerar än idag
Idag har jag varit trött som ett stackars kapplöpningsdjur, hela långa dagen. Somnade sidsådär klockan 3, halv 4 inatt, och det är knappast den ultimata tiden att halvdö på när man ska upp klockan 6.45 på morgonen för en lärorik, kreativ dag i skolan. När jag kom hem i eftermiddags så somnade jag, direkt. Slocknade. Nu, klockan 20, sitter jag och spelar Super Mario Galaxy till Wii, igen, och herrejävlar i parfymbutiken vad bra det är.
Jag spelar som Luigi den här gången. Efter att ha nötat spelet med Mario i sisådär 25-30 timmar klarade jag det med alla 120 stjärnor, men uppmanades att även klara det med Luigi för att få se den hemliga slutvärlden. Jag blev förbannad, arg, ledsen och förnedrad för stunden, men nu i efterhand inser jag att det var ett smart val av Nintendo.
För Mario Galaxy är vidrigt underhållande, och varje gång jag spelar det tänker jag för mig själv att det här, det är världens bästa spel, alla kategorier. Det kan det mycket väl vara...
För några månader sedan skrev jag en recension på Super Mario Galaxy som inte gör mycket nytta just nu. Det tänkte jag ändra på. Härmed postar jag min egen recension med mina egna åsikter om Super Mario Galaxy. Mycket nöje.
Super Mario Galaxy… Super Mario fuckin’ Galaxy… Vart börjar man ens? Jag ska vara fullkomligt uppriktig mot er och säga att jag aldrig någonsin efter att ha spelat ett spel känt mig helt mållös. Det finns så mycket att älska med det här spelet, att jag just nu undersöker om det är lagligt i något land att på fullaste allvar gifta sig med ett TV-spel. Du har redan förstått att betyget är ett mycket högt sådant, men låt mig förklara varför.
Prinsessan Peach har blivit kidnappad. Igen. Men den här gången var det inte för att hon glömde att låsa dörren till sitt rosafluffiga kungarike. Faktum är att Bowser, den jäveln, byggt sig en herrans massa makapärer som drar upp hela svampriket och flyger iväg ut i världsrymden. Som tur är hinner Mario hänga med på ett hörn, och spelet kan börja.
Inte helt underligt är faktumet att Mario svimmar på sin resa, och döm om hans förvåning när han helt plötsligt vaknar upp på en pytteliten främmande planet. En spänstig kanin skuttar fram och säger: ”Om du kan fånga mig så kanske jag berättar var du är.” Det låter väl… Ok… Då kör vi då… Kaninen går igenom grunderna i kontrollen, och efter 5 minuter slutar jag störa mig på att Mario hoppar alltför långt, högt och snabbt på samma gång. Detta är något som jag senare i spelet ska komma att älska, men i början är det svårt att vänja sig vid den skruvade och twistade världen som Nintendo målar upp samtidigt som man skuttar runt likt en stackars tvångstränad, superspänstig rysk gymnast.
Mario samlar stjärnor, tydligen, och det är samma upplägg som i Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine. Ju fler stjärnor, desto fler galaxer kan den mustaschprydde italienaren resa till. Det finns massvis, och då menar jag verkligen massvis, med olika världar och kulturer att besöka i det här spelet. Jag har inte räknat exakt hur många, men låt mig helt enkelt säga att det tog runt 30 timmar för mig att ta spelets alla 120 stjärnor, så se fram emot en hel del spelkvällar innan du kan titulera dig som en av alltför få lyckliga som klarat Super Mario Galaxy.
Galaxerna, eller banorna som de traditionellt kallas, kan bestå av precis vad som helst. Faktum är att i många fall känns det som att banorna består av just ”vad som helst”. Som om Nintendo tänkt: ”När Mario sprungit på den enorma äppelmasken och snurrat i den ihåliga stjärnan så kanske han ska flyga till… Ett svävande trähuvud föreställande Yoshi fullspäckat med Goombas!? (Om du inte vet vad vare sig Yoshi eller Goombas är för något så kan jag bara hänvisa till skamvrån).
Om du som läser detta inte har barnasinnet kvar och anser att Mario är ett lätt spel för små bleka barn så är det dags att tänka om. Visst, alla kan komma till sista bossen, rädda Peach och säga att de klarat spelet, till och med dina barn eller småsyskon på 5 år om de får lite hjälp med grunderna. Konsten, och det vackra med hela spelet ligger i att ta alla 120 stjärnor. Jag kommer själv ihåg hur jag kämpade i flera timmar med de sista 10 stjärnorna, och jag minns även hur jag förundrades över hur ett ”barnspel” kunde innehålla så mycket matematiskt tänkande.
En viss bana går ut på att man ska ta 70 mynt utspridda på ca 50 plattformar som försvinner när man gått på de en gång. Självklart kan man syssla med detta i flera timmar och dö gång på gång för att till slut av ren tur och vana lyckas kamma hem stjärnan, men man kan även gå den lite mer tillfredställande vägen. Jag ritade upp hela banan med plattformar på ett papper och räknade ut vilken väg som var enklast att ta för att plocka alla mynt, och vips, Nintendo har en gång för alla satt grunden för den perfekta flexibla svårighetsgraden.
För 10 år sedan när Super Mario 64 var det största i spelvärlden fick man ibland gissa sig till vad vissa föremål var, detta på grund av ganska grusig grafik. ”Är det där en plattform som man kan stå tryggt på eller är det en sten som krossas till smågrus vid minsta beröring” var en av de frågor man ofta fick ställa sig. 10 år senare, år 2007, finns inte detta i världsrymden (ordvits, jo jag tackar ja). Ljussättningen, grafiken och ljudeffekterna gör att jag vid en första anblick förstår vad ett föremål är till för och om jag kan gå på det. Det robusta ljudet som hörs när Mario landar med sina härligt ”klackande” skor på en skinande blank, avrundad plattform skvallrar direkt om att det här är en trygg plats där inga överraskningar kommer att ske. Om det däremot hörs ett svagt, svagt ”kras” när man landar samtidigt som plattformen svagt hackar till så vet man av reflex att det är dags att skärpa sina sinnen till tusen.
Grafiken är på topp alltså, och Wii’s största svaghet gentemot de andra konsolerna, grafiken, känns som bortblåst. Den grafiska prestandan når förstås inte ens upp i närheten av exempelvis Gears of War’s monstruösa pixelpornografi, men Nintendo har sannerligen balanserat mästerligt på vad som går och inte går med Wii, och någonstans på vägen har ett sant grafiskt mästerverk skapats. För att demonstrera hur grafik som egentligen inte borde ha funkat på Wii ändå finns där, spela på Galaxen ”Honeybee Galaxy” och leta upp bidrottningen. Jag blev totalt paff i ögonen både första och andra gången jag bevittnade hur realistiskt luden pälsen är.
Jag skulle kunna babbla på i all oändlighet om hur charmiga karaktärerna är, hur väl utformad och tajmad musiken är för de olika spelmomenten, hur fantastiskt rörande det är att återuppleva gamla barndomsminnen i ny form för en gammal nintendofantast som jag, bla, bla, bla… Men det känns inte som att jag behöver göra det. Spelet är ett av de bästa jag någonsin fått nöjet att avnjuta, det är värt vartenda öre, ingen kommer att bli besviken, end of story.
Om du äger en Wii och ännu inte har köpt det här spelet så har du en hel fantastisk värld av ren och skär spelglädje att upptäcka. Gör det idag vetja, eller imorgon.
Story: 9
Det är inte för storyn som jag kommer att minnas Mario Galaxy om tjugo år, men med detta inte sagt att den är dålig. Pluspoäng helt klart för de supermysiga sagostunderna som håller väldigt hög nivå.
Grafik: 10
Vart fan tog allt snack om att Wii-spelen är fula vägen? Super Mario Galaxy ser vansinnigt bra ut, trots att det inte har stöd för HD. Allt från designen till färgpaljetten är makalöst perfekt avvägt.
Livslängd: 10
Jag har spelat ca 40 timmar nu, och fler kommer det att bli. Mycket beroende på att ingen bana är den andra lik vilket gör att det alltid finns något nytt att utforska.
Ljud: 10
Superpampiga orkestrerade stycken. Helrätt röstskådespelare. Väldigt övertygande ljudeffekter.
Gameplay: 10
Mario blir som en förlängning av mina händer inne i rutan efter några timmar, och Wii-moten fungerar fantastiskt bra genom hela spelet. Upplägget är detsamma som i Super Mario 64, och det håller såklart fortfarande.
Totalt: 10
Nintendo har, mot alla tänkbara odds, förbättrat sitt vinnande koncept. Mitt livs mest självklara 10-poängare hittills. Spring och köp eller missa en enorm fördel med att vara människa på 2000-talet.
Jag spelar som Luigi den här gången. Efter att ha nötat spelet med Mario i sisådär 25-30 timmar klarade jag det med alla 120 stjärnor, men uppmanades att även klara det med Luigi för att få se den hemliga slutvärlden. Jag blev förbannad, arg, ledsen och förnedrad för stunden, men nu i efterhand inser jag att det var ett smart val av Nintendo.
För Mario Galaxy är vidrigt underhållande, och varje gång jag spelar det tänker jag för mig själv att det här, det är världens bästa spel, alla kategorier. Det kan det mycket väl vara...
För några månader sedan skrev jag en recension på Super Mario Galaxy som inte gör mycket nytta just nu. Det tänkte jag ändra på. Härmed postar jag min egen recension med mina egna åsikter om Super Mario Galaxy. Mycket nöje.
Super Mario Galaxy… Super Mario fuckin’ Galaxy… Vart börjar man ens? Jag ska vara fullkomligt uppriktig mot er och säga att jag aldrig någonsin efter att ha spelat ett spel känt mig helt mållös. Det finns så mycket att älska med det här spelet, att jag just nu undersöker om det är lagligt i något land att på fullaste allvar gifta sig med ett TV-spel. Du har redan förstått att betyget är ett mycket högt sådant, men låt mig förklara varför.
Prinsessan Peach har blivit kidnappad. Igen. Men den här gången var det inte för att hon glömde att låsa dörren till sitt rosafluffiga kungarike. Faktum är att Bowser, den jäveln, byggt sig en herrans massa makapärer som drar upp hela svampriket och flyger iväg ut i världsrymden. Som tur är hinner Mario hänga med på ett hörn, och spelet kan börja.
Inte helt underligt är faktumet att Mario svimmar på sin resa, och döm om hans förvåning när han helt plötsligt vaknar upp på en pytteliten främmande planet. En spänstig kanin skuttar fram och säger: ”Om du kan fånga mig så kanske jag berättar var du är.” Det låter väl… Ok… Då kör vi då… Kaninen går igenom grunderna i kontrollen, och efter 5 minuter slutar jag störa mig på att Mario hoppar alltför långt, högt och snabbt på samma gång. Detta är något som jag senare i spelet ska komma att älska, men i början är det svårt att vänja sig vid den skruvade och twistade världen som Nintendo målar upp samtidigt som man skuttar runt likt en stackars tvångstränad, superspänstig rysk gymnast.
Mario samlar stjärnor, tydligen, och det är samma upplägg som i Super Mario 64 eller Super Mario Sunshine. Ju fler stjärnor, desto fler galaxer kan den mustaschprydde italienaren resa till. Det finns massvis, och då menar jag verkligen massvis, med olika världar och kulturer att besöka i det här spelet. Jag har inte räknat exakt hur många, men låt mig helt enkelt säga att det tog runt 30 timmar för mig att ta spelets alla 120 stjärnor, så se fram emot en hel del spelkvällar innan du kan titulera dig som en av alltför få lyckliga som klarat Super Mario Galaxy.
Galaxerna, eller banorna som de traditionellt kallas, kan bestå av precis vad som helst. Faktum är att i många fall känns det som att banorna består av just ”vad som helst”. Som om Nintendo tänkt: ”När Mario sprungit på den enorma äppelmasken och snurrat i den ihåliga stjärnan så kanske han ska flyga till… Ett svävande trähuvud föreställande Yoshi fullspäckat med Goombas!? (Om du inte vet vad vare sig Yoshi eller Goombas är för något så kan jag bara hänvisa till skamvrån).
Om du som läser detta inte har barnasinnet kvar och anser att Mario är ett lätt spel för små bleka barn så är det dags att tänka om. Visst, alla kan komma till sista bossen, rädda Peach och säga att de klarat spelet, till och med dina barn eller småsyskon på 5 år om de får lite hjälp med grunderna. Konsten, och det vackra med hela spelet ligger i att ta alla 120 stjärnor. Jag kommer själv ihåg hur jag kämpade i flera timmar med de sista 10 stjärnorna, och jag minns även hur jag förundrades över hur ett ”barnspel” kunde innehålla så mycket matematiskt tänkande.
En viss bana går ut på att man ska ta 70 mynt utspridda på ca 50 plattformar som försvinner när man gått på de en gång. Självklart kan man syssla med detta i flera timmar och dö gång på gång för att till slut av ren tur och vana lyckas kamma hem stjärnan, men man kan även gå den lite mer tillfredställande vägen. Jag ritade upp hela banan med plattformar på ett papper och räknade ut vilken väg som var enklast att ta för att plocka alla mynt, och vips, Nintendo har en gång för alla satt grunden för den perfekta flexibla svårighetsgraden.
För 10 år sedan när Super Mario 64 var det största i spelvärlden fick man ibland gissa sig till vad vissa föremål var, detta på grund av ganska grusig grafik. ”Är det där en plattform som man kan stå tryggt på eller är det en sten som krossas till smågrus vid minsta beröring” var en av de frågor man ofta fick ställa sig. 10 år senare, år 2007, finns inte detta i världsrymden (ordvits, jo jag tackar ja). Ljussättningen, grafiken och ljudeffekterna gör att jag vid en första anblick förstår vad ett föremål är till för och om jag kan gå på det. Det robusta ljudet som hörs när Mario landar med sina härligt ”klackande” skor på en skinande blank, avrundad plattform skvallrar direkt om att det här är en trygg plats där inga överraskningar kommer att ske. Om det däremot hörs ett svagt, svagt ”kras” när man landar samtidigt som plattformen svagt hackar till så vet man av reflex att det är dags att skärpa sina sinnen till tusen.
Grafiken är på topp alltså, och Wii’s största svaghet gentemot de andra konsolerna, grafiken, känns som bortblåst. Den grafiska prestandan når förstås inte ens upp i närheten av exempelvis Gears of War’s monstruösa pixelpornografi, men Nintendo har sannerligen balanserat mästerligt på vad som går och inte går med Wii, och någonstans på vägen har ett sant grafiskt mästerverk skapats. För att demonstrera hur grafik som egentligen inte borde ha funkat på Wii ändå finns där, spela på Galaxen ”Honeybee Galaxy” och leta upp bidrottningen. Jag blev totalt paff i ögonen både första och andra gången jag bevittnade hur realistiskt luden pälsen är.
Jag skulle kunna babbla på i all oändlighet om hur charmiga karaktärerna är, hur väl utformad och tajmad musiken är för de olika spelmomenten, hur fantastiskt rörande det är att återuppleva gamla barndomsminnen i ny form för en gammal nintendofantast som jag, bla, bla, bla… Men det känns inte som att jag behöver göra det. Spelet är ett av de bästa jag någonsin fått nöjet att avnjuta, det är värt vartenda öre, ingen kommer att bli besviken, end of story.
Om du äger en Wii och ännu inte har köpt det här spelet så har du en hel fantastisk värld av ren och skär spelglädje att upptäcka. Gör det idag vetja, eller imorgon.
Story: 9
Det är inte för storyn som jag kommer att minnas Mario Galaxy om tjugo år, men med detta inte sagt att den är dålig. Pluspoäng helt klart för de supermysiga sagostunderna som håller väldigt hög nivå.
Grafik: 10
Vart fan tog allt snack om att Wii-spelen är fula vägen? Super Mario Galaxy ser vansinnigt bra ut, trots att det inte har stöd för HD. Allt från designen till färgpaljetten är makalöst perfekt avvägt.
Livslängd: 10
Jag har spelat ca 40 timmar nu, och fler kommer det att bli. Mycket beroende på att ingen bana är den andra lik vilket gör att det alltid finns något nytt att utforska.
Ljud: 10
Superpampiga orkestrerade stycken. Helrätt röstskådespelare. Väldigt övertygande ljudeffekter.
Gameplay: 10
Mario blir som en förlängning av mina händer inne i rutan efter några timmar, och Wii-moten fungerar fantastiskt bra genom hela spelet. Upplägget är detsamma som i Super Mario 64, och det håller såklart fortfarande.
Totalt: 10
Nintendo har, mot alla tänkbara odds, förbättrat sitt vinnande koncept. Mitt livs mest självklara 10-poängare hittills. Spring och köp eller missa en enorm fördel med att vara människa på 2000-talet.
OMG #1
Metroid till NES var ett av de första spelen som använde sig av lösenord. Det var alldeles för stort för att man skulle orka börja om från början varje gång man ville spela, så Nintendo lät spelaren skriva in ett 24-siffrigt lösenord varje gång man ville spela. En smart men sorgligt tråkig lösning. Ursprungligen var det meningen att Metroid skulle ha samma sparfunktion som Zelda i Europa och USA, alltså ett litet batteri i kassetten som höll sparfilen vid liv 24/7, men dålig försäljning i Japan satte stopp för de planerna.
Nu vet du det.
Metroid var även ett av de allra bästa spelen till NES över huvud taget, och de flesta som upplevt 8-bitarseran är antagligen beredda att hålla med. Satisferande alienmassmord blandades med ett superbt soundtrack som faktiskt utnyttjade spelets olika miljöer för att skapa maximal stämning.
Du fick spela som den stjärtsparkande Samus Aran, och du var grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig i din orangea rymdrustning.
Det var i alla fall vad de fick oss att tro... De lymlarna. I slutscenen avslöjas dock något helt annat. Nämligen det här...
Helt utan förvarning börjar Samus att blinka, och det här är vad du möts av när det slutat.
Den grymma, stora, starka, ursinniga, taktiska och vansinnigt manliga Samus var inte alls grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig. Hon var en tjej. En tjej iklädd rosa stringtrosor och BH för delen. Ren och skär pornografi i 8 bitar? Inte riktigt, men nästan, och det är därför Metroid förtjänar att inleda min Oh my god-serie som kommer att äga rum här i bloggen då och då.
Tipsa gärna om ditt bästa OMG-ögonblick genom att kommentera, så länge du inte spoilar storyn i ett relativt aktuellt spel.
Tack för att du läste.
Nu vet du det.
Metroid var även ett av de allra bästa spelen till NES över huvud taget, och de flesta som upplevt 8-bitarseran är antagligen beredda att hålla med. Satisferande alienmassmord blandades med ett superbt soundtrack som faktiskt utnyttjade spelets olika miljöer för att skapa maximal stämning.
Du fick spela som den stjärtsparkande Samus Aran, och du var grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig i din orangea rymdrustning.
Det var i alla fall vad de fick oss att tro... De lymlarna. I slutscenen avslöjas dock något helt annat. Nämligen det här...
Helt utan förvarning börjar Samus att blinka, och det här är vad du möts av när det slutat.
Den grymma, stora, starka, ursinniga, taktiska och vansinnigt manliga Samus var inte alls grym, stor, stark, ursinnig, taktisk och vansinnigt manlig. Hon var en tjej. En tjej iklädd rosa stringtrosor och BH för delen. Ren och skär pornografi i 8 bitar? Inte riktigt, men nästan, och det är därför Metroid förtjänar att inleda min Oh my god-serie som kommer att äga rum här i bloggen då och då.
Tipsa gärna om ditt bästa OMG-ögonblick genom att kommentera, så länge du inte spoilar storyn i ett relativt aktuellt spel.
Tack för att du läste.
It's a me!!
Jag kommer ihåg det som om det var i förrgår... Första gången jag verkligen kände mig riktigt involverad i ett TV-spel - eller fan - första gången jag kände att, "TV-spel, det är livet", var hos min vän Linus, framför en lavafylld värld, av oss kallad "andra Bowser". Vi var sju år tror jag, om jag inte minns galet. Två sjuåringar som satt och spelade i flera timmar, helt fast i låtsasuppdraget att ta sig fram till en drake och döda honom, var inte Linus mamma Ingvors uppfattning om hur barn skulle ta vara på dagen.
Vi blev så illa tvugna att stänga av med jämna mellanrum, för att gå ut och "göra något nyttigt." Dessa mellanrum gjorde vi till Super Mario-klubben, där vi diskuterade alternativa genvägar i spelets olika banor och dissekerade teorier som "vart finns Luigi egentligen?". Spelet jag syftar på är naturligtvis Super Mario 64. Det enskilt mest älskade spelet av mig personligen, och kanske, men bara kanske, av hela världen.
Jag fick aldrig alla 120 stjärnor, och jag fick aldrig nöjet att skjuta mig själv ut ur en kanon upp till taket där Yoshi väntade för att snacka lite reklam, men det gjorde inget. För mig som sjuåring var det viktigare att rädda prinsessan om och om igen, eller bara ha kul och upptäcka saker i slottet. Jag spenderade, utan överdrift, timmar på att dyka ner i vallgraven direkt till höger om huvudentrén till slottet. Det är sådan skaparglädje Nintendo fortfarande lockar med idag, men hur jag än letar efter en värdig uppföljare till Super Mario 64 har jag aldrig hittat dess like.
Mario Galaxy kan på många sätt vara Mario 64 för dagens barn, men jag tyckte bara att det var tråkigt att ta sig mellan banorna, där det var meningen att man skulle upptäcka själv. På den tiden var jag förstås total 3D-oskuld, men det var ändå något med Mario 64, som fick de andra spelen i genren, t.ex Banjo Kazooie eller Donkey Kong 64, att blekna.
Nintendo 64 tillsammans med Super Mario 64 är antagligen det allra viktigaste som hänt spelvärlden, och mitt liv hade antagligen inte varit helt det samma om jag inte hade fått det i present på min åtta-årsdag.
Antalet gånger jag befunnit mig på den här platsen, i starten av spelet, är fullkomligt oberäkneliga.
Vi blev så illa tvugna att stänga av med jämna mellanrum, för att gå ut och "göra något nyttigt." Dessa mellanrum gjorde vi till Super Mario-klubben, där vi diskuterade alternativa genvägar i spelets olika banor och dissekerade teorier som "vart finns Luigi egentligen?". Spelet jag syftar på är naturligtvis Super Mario 64. Det enskilt mest älskade spelet av mig personligen, och kanske, men bara kanske, av hela världen.
Jag fick aldrig alla 120 stjärnor, och jag fick aldrig nöjet att skjuta mig själv ut ur en kanon upp till taket där Yoshi väntade för att snacka lite reklam, men det gjorde inget. För mig som sjuåring var det viktigare att rädda prinsessan om och om igen, eller bara ha kul och upptäcka saker i slottet. Jag spenderade, utan överdrift, timmar på att dyka ner i vallgraven direkt till höger om huvudentrén till slottet. Det är sådan skaparglädje Nintendo fortfarande lockar med idag, men hur jag än letar efter en värdig uppföljare till Super Mario 64 har jag aldrig hittat dess like.
Mario Galaxy kan på många sätt vara Mario 64 för dagens barn, men jag tyckte bara att det var tråkigt att ta sig mellan banorna, där det var meningen att man skulle upptäcka själv. På den tiden var jag förstås total 3D-oskuld, men det var ändå något med Mario 64, som fick de andra spelen i genren, t.ex Banjo Kazooie eller Donkey Kong 64, att blekna.
Nintendo 64 tillsammans med Super Mario 64 är antagligen det allra viktigaste som hänt spelvärlden, och mitt liv hade antagligen inte varit helt det samma om jag inte hade fått det i present på min åtta-årsdag.
Antalet gånger jag befunnit mig på den här platsen, i starten av spelet, är fullkomligt oberäkneliga.
Evolutionsteorin enligt mig
Många snälla kommentarer på sistone. Det får jag verkligen tacka och bocka för. Jag blir alltid så glad när andra människor tar sig tiden att kommentera det någon annan skrivit. Schyssta puckar helt enkelt. Precis som det ska vara.
In other news... Jag vaknade med feber idag igen, men den här gången fast besluten att ta mig till skolan. Så fort jag kom nerför trappan blev jag yr, fick ont i huvudet och började känna av smärtor i halsen igen. Så, det blev en till speldag, den här gången ännu värre än igår.
För idag, damer och herrar, pojkar och flickor, magiska robotstäderskor och makalösa glödlampebytare, har det hänt något alldeles speciellt. Spore släpptes häromdagen. Du vet, evolutionssimulatorn som Wil Wright, skaparen av The Sims, jobbat i sex hela år på. Idag gjorde min gode far mig tjänsten att hämta upp spelet till PC när han var ute och gjorde ärenden, så jag har spelat, spelat och åter spelat.
För när man har sett fram emot ett spel i ca 5 år, och aldrig riktigt fått klartecken om när det ska släppas, då jävelberg festar man loss på det när det väl är här. Det hjälper förstås att Spore är så oerhört kreativt och stort att man hela tiden vill prova något nytt.
Du som inte vet vad Spore är, frukta ej. Jag ska göra en videorecension när jag anser att jag spelat det tillräckligt mycket för att kunna uttala mig rättvist om det. Än så länge kan jag avslöja att det är riktigt bra. Riktigt hur bra får du se när videorecensionen är släppt.
För övrigt har jag inte glömt bort den första videon jag jobbar med. Jag har bara saknat en bra radioröst de senaste dagarna.
Som norrlänningarna i 3G-reklamen skulle sagt: "Det kommer ordna sig det här".
Oh! Just ja. Om du kollar på idol ikväll, onsdag, klockan 8 så kommer du högst troligt att få se mig någonstans. Jag är en av de två killarna som dansade i reklamen som tydligen ska ha gått under veckan. Jag har inte sett den själv, men det ska bli spännande att titta ikväll.
Nu, sömn. Då, idol.
Over and out.
In other news... Jag vaknade med feber idag igen, men den här gången fast besluten att ta mig till skolan. Så fort jag kom nerför trappan blev jag yr, fick ont i huvudet och började känna av smärtor i halsen igen. Så, det blev en till speldag, den här gången ännu värre än igår.
För idag, damer och herrar, pojkar och flickor, magiska robotstäderskor och makalösa glödlampebytare, har det hänt något alldeles speciellt. Spore släpptes häromdagen. Du vet, evolutionssimulatorn som Wil Wright, skaparen av The Sims, jobbat i sex hela år på. Idag gjorde min gode far mig tjänsten att hämta upp spelet till PC när han var ute och gjorde ärenden, så jag har spelat, spelat och åter spelat.
För när man har sett fram emot ett spel i ca 5 år, och aldrig riktigt fått klartecken om när det ska släppas, då jävelberg festar man loss på det när det väl är här. Det hjälper förstås att Spore är så oerhört kreativt och stort att man hela tiden vill prova något nytt.
Du som inte vet vad Spore är, frukta ej. Jag ska göra en videorecension när jag anser att jag spelat det tillräckligt mycket för att kunna uttala mig rättvist om det. Än så länge kan jag avslöja att det är riktigt bra. Riktigt hur bra får du se när videorecensionen är släppt.
För övrigt har jag inte glömt bort den första videon jag jobbar med. Jag har bara saknat en bra radioröst de senaste dagarna.
Som norrlänningarna i 3G-reklamen skulle sagt: "Det kommer ordna sig det här".
Oh! Just ja. Om du kollar på idol ikväll, onsdag, klockan 8 så kommer du högst troligt att få se mig någonstans. Jag är en av de två killarna som dansade i reklamen som tydligen ska ha gått under veckan. Jag har inte sett den själv, men det ska bli spännande att titta ikväll.
Nu, sömn. Då, idol.
Over and out.
Pokémon och sveket
Kommer någon ihåg Pokémon röd och blå? Ni vet, originalspelen med 150 möjliga pokémon att fånga och behandla som sina barn. Varenda unge spelade på sin Game Boy, och vi försökte alla att bli absolut bäst på skolgården. Jag kunde alla 150 pokémons namn utantill. Nummerordning, namn, specialattacker, you name it, jag kunde allt.
Vi hade en spelhall där de sålde Pokémonkort i min hemstad Karlstad dit jag ibland åkte in bara för att dreglandes få titta på de svindyra ”glittriga” korten som man kunde besegra allt och alla med. Hade man många glittriga kort så var man något av en idol på skolgården, och vänskap kunde plötsligt köpas för Pokémon. Låg man bra till hos den som hade allra flest Pokémon så var chansen stor att man relativt lätt skulle kunna byta till sig något bra kort billigt.
Jag och mina kompisar gick och såg varenda Pokémonfilm på bio minst två gånger, och det var magiska, välsignade upplevelser för ett gäng åttaåringar att sitta där i biomörkret och se sina favoriter få liv på vita duken. Vissa i biosalongen satt alldeles tysta och behandlade filmen som en helt vanlig film, men jag och mina kompisar agerade hejaklack. Om någon god Pokémon skadade sig så reste vi oss och skrek, och i slutet fick man hålla sig för att inte krama alla i biosalongen i ren och skär glädje. Pokémon var äkta, Pokémon var livet, och Pokémon var definitivt här för att stanna.
En (säkerligen mycket mulen) dag kom en kille till skolan med ett nytt paket Pokémon. ”Feeeeejk” skanderade en hel skolgård när det visade sig att runt tio, för oss fullkomligt okända, Pokémon låg i det lilla paketet. Det visade sig senare på dagen att hans Pokémon inte alls var fejk. 150 nya Pokémon hade släppts, och vi hade varken ork eller ekonomi till att försöka samla eller spela längre. Jag rev ner min affisch på väggen hemma och försökte desperat att tjäna en slant på att sälja mina Pokémon till någon yngre dumskalle i skolan, men förgäves. Ingen ville ens veta av Pokémon längre, och hur vi än lockades med nya filmer och ännu fler nya Pokémon så vägrade vi blankt att ägna en tanke åt de tidigare idolerna.
För ett litet tag sedan släpptes Super Smash Bros Brawl till Nintendo Wii i Europa, och allt det som förgyllde min barndom är än en gång samlat i en enda stor härlig minnesfest. Tyvärr ingår även Pokémon som någon slags oinbjuden alkoholiserad släkting som bara måste förstöra stämningen lite, varenda gång. För mig är Pokémon bara ett sargat och ondskefullt barndomsminne, och jag hoppas för guds skull att jag slipper genomlida något liknande med mina andra favoritspelserier som Zelda eller Mario som (gud bevare mig väl) lyckats behålla sin underbara kvalitét.
Föreställ dig att du spelat Zelda, älskat det, och längtat efter att få spela nästa spel i serien. Efter bara något år släpps nästa Zelda, men den här gången är det inte Link, utan någon okänd snubbe vid namn Peter som står för huvudrollen. Alla karaktärer ändras, och allt som du lärt dig att älska är utbytt mot något annat. Inga spår av Link, inga spår av förtrollande mysiga stunder på hästryggen, ingenting. Bara Peter som försöker rädda Lasse från den onde Stinas tassar.
Nej Nintendo, det håller inte. Och för att ni förstörde det som kunde blivit ett underbart barndomsminne får ni en gigantisk stjärtstämpel.
Vi hade en spelhall där de sålde Pokémonkort i min hemstad Karlstad dit jag ibland åkte in bara för att dreglandes få titta på de svindyra ”glittriga” korten som man kunde besegra allt och alla med. Hade man många glittriga kort så var man något av en idol på skolgården, och vänskap kunde plötsligt köpas för Pokémon. Låg man bra till hos den som hade allra flest Pokémon så var chansen stor att man relativt lätt skulle kunna byta till sig något bra kort billigt.
Jag och mina kompisar gick och såg varenda Pokémonfilm på bio minst två gånger, och det var magiska, välsignade upplevelser för ett gäng åttaåringar att sitta där i biomörkret och se sina favoriter få liv på vita duken. Vissa i biosalongen satt alldeles tysta och behandlade filmen som en helt vanlig film, men jag och mina kompisar agerade hejaklack. Om någon god Pokémon skadade sig så reste vi oss och skrek, och i slutet fick man hålla sig för att inte krama alla i biosalongen i ren och skär glädje. Pokémon var äkta, Pokémon var livet, och Pokémon var definitivt här för att stanna.
En (säkerligen mycket mulen) dag kom en kille till skolan med ett nytt paket Pokémon. ”Feeeeejk” skanderade en hel skolgård när det visade sig att runt tio, för oss fullkomligt okända, Pokémon låg i det lilla paketet. Det visade sig senare på dagen att hans Pokémon inte alls var fejk. 150 nya Pokémon hade släppts, och vi hade varken ork eller ekonomi till att försöka samla eller spela längre. Jag rev ner min affisch på väggen hemma och försökte desperat att tjäna en slant på att sälja mina Pokémon till någon yngre dumskalle i skolan, men förgäves. Ingen ville ens veta av Pokémon längre, och hur vi än lockades med nya filmer och ännu fler nya Pokémon så vägrade vi blankt att ägna en tanke åt de tidigare idolerna.
För ett litet tag sedan släpptes Super Smash Bros Brawl till Nintendo Wii i Europa, och allt det som förgyllde min barndom är än en gång samlat i en enda stor härlig minnesfest. Tyvärr ingår även Pokémon som någon slags oinbjuden alkoholiserad släkting som bara måste förstöra stämningen lite, varenda gång. För mig är Pokémon bara ett sargat och ondskefullt barndomsminne, och jag hoppas för guds skull att jag slipper genomlida något liknande med mina andra favoritspelserier som Zelda eller Mario som (gud bevare mig väl) lyckats behålla sin underbara kvalitét.
Föreställ dig att du spelat Zelda, älskat det, och längtat efter att få spela nästa spel i serien. Efter bara något år släpps nästa Zelda, men den här gången är det inte Link, utan någon okänd snubbe vid namn Peter som står för huvudrollen. Alla karaktärer ändras, och allt som du lärt dig att älska är utbytt mot något annat. Inga spår av Link, inga spår av förtrollande mysiga stunder på hästryggen, ingenting. Bara Peter som försöker rädda Lasse från den onde Stinas tassar.
Nej Nintendo, det håller inte. Och för att ni förstörde det som kunde blivit ett underbart barndomsminne får ni en gigantisk stjärtstämpel.
En bra dag att vara sjuk
Vaknade med feber idag igen, så det blev till att stanna hemma. Började dagen med att försöka köpa Bionic Commando: Rearmed från Xbox Live Arcade, men det visade sig vara ödesdigert. Blockeringar och konstiga fel ledde till att jag fick ringa supporten som efter två timmars meckande med ett tjugotal olika lösningar kom fram till att det här problemet bör vara löst inom 48 timmar.
Inget Bionic Commando: Rearmed på högst 48 timmar alltså. Tur då att man har originalet till NES, men det nya verkar lite flashigare av någon anledning. Men vad vet väl jag...
Så, efter att ha spelat Bionic Commando, kommit till mitten av spelet och upplevt tre miserabla dödsolyckor tätt följda av texten Game Over bestämde jag mig för att ge ett annat spel chansen att visa vad det går för. Ett spel som kräver så sjukt mycket uppmärksamhet av mig som spelare att om jag inte spelar det på någon vecka eller två så har jag helt glömt bort vad det egentligen är man ska göra. Jag talar om Mass Effect.
Första gången jag spelade det tyckte jag att det var krångligt, stort och ganska långtråkigt. Det är som att försöka sätta sig in i en gigantisk TV-serie på 4 säsonger. Om man inte är uppmärksam och hänger med så blir det tråkigt, och förra gången jag spelade det så hade jag inte möjligheterna att vara uppmärksam och fokusera på spelet.
Den här gången gick det bättre. Klockan 13.00 på en måndag finns det inte alltför mycket att göra om man är sjuk, så jag kunde lugnt sjunka ner i datorstolen, dra ner rullgardinerna, dra upp volymen och göra en helt ny sparfil. Efter tre timmars spelande är jag nu salig. Vilket jäkla lir! Vilken story! Och det har bara börjat!
Att sätta sig in i Mass Effect är svårt. Man måste orka med en hel del story, men belöningen som väntar när man väl är insatt är helt makalös.
Nu måste jag kila. Rymdäckelpäckel väntar på smisk, bara ett knapptryck bort.
Inget Bionic Commando: Rearmed på högst 48 timmar alltså. Tur då att man har originalet till NES, men det nya verkar lite flashigare av någon anledning. Men vad vet väl jag...
Så, efter att ha spelat Bionic Commando, kommit till mitten av spelet och upplevt tre miserabla dödsolyckor tätt följda av texten Game Over bestämde jag mig för att ge ett annat spel chansen att visa vad det går för. Ett spel som kräver så sjukt mycket uppmärksamhet av mig som spelare att om jag inte spelar det på någon vecka eller två så har jag helt glömt bort vad det egentligen är man ska göra. Jag talar om Mass Effect.
Första gången jag spelade det tyckte jag att det var krångligt, stort och ganska långtråkigt. Det är som att försöka sätta sig in i en gigantisk TV-serie på 4 säsonger. Om man inte är uppmärksam och hänger med så blir det tråkigt, och förra gången jag spelade det så hade jag inte möjligheterna att vara uppmärksam och fokusera på spelet.
Den här gången gick det bättre. Klockan 13.00 på en måndag finns det inte alltför mycket att göra om man är sjuk, så jag kunde lugnt sjunka ner i datorstolen, dra ner rullgardinerna, dra upp volymen och göra en helt ny sparfil. Efter tre timmars spelande är jag nu salig. Vilket jäkla lir! Vilken story! Och det har bara börjat!
Att sätta sig in i Mass Effect är svårt. Man måste orka med en hel del story, men belöningen som väntar när man väl är insatt är helt makalös.
Nu måste jag kila. Rymdäckelpäckel väntar på smisk, bara ett knapptryck bort.
Loppis - a state of art
Den mycket målande rubriken syftar på att jag tagit ett par bilder på några av de saker jag köpte på loppmarknaden igår. Jag gillar bilder. De är så okomplicerade och enkla att ta in för den som tittar men så jobbiga att redigera och färdigställa för den som skapar. Jag har dock inte gjort mycket mer än tryckt på knappen som tar kortet på kameran när dessa bilder skapades.
Ursäkta dålig bildkvalité. Det var mörkt i rummet och jag är inte licenserad proffsfotograf.
Nintendo 64-tidning med tema Zelda: Ocarina of Time
Att jag över huvud taget fick tag i den här tidningen är ett under. Det är inte som att det låg en hel hög med speltidningar på ett utvalt ställe i lokalen. Den här tidningen i perfekt skick låg under en hög med telefoner och datordelar. Att den bara kostade 10 kronor är inte fy skam det heller.
Playstation i originallåda x 2
För 100 spänn fick jag tag i två stycken Playstation med 5 dosor. Jag har aldrig upplevt Final Fantasy VII eller Castlevania Symphony of the Night, så det ser jag fram emot extremt mycket. Båda spelen är dock extremt sällsynta i bra och orepat skick eftersom att Playstation använde sig av CD-skivor.
Super Mario Bros x 2
Då och då gör man ett bra köp. Någon gång ibland gör man ett fynd. Det är dock väldigt sällan man gör ett riktigt jävla kap. Jag skulle kalla två stycken Super Mario Bros i originalkartong med manual för 10 kronor för ett kap.
Övrigt
För 100 spänn fick jag allt detta. Observera att jag redan ägde en NES. Jag köpte alltså två stycken.
Slutsats: Loppmarknader kan vara rena julafton om man har turen på sin sida. Missa för fasen inte din lokala. Det finns alltid något blåbär till förälder som skänkt bort sina barns gamla spel.
Ursäkta dålig bildkvalité. Det var mörkt i rummet och jag är inte licenserad proffsfotograf.
Nintendo 64-tidning med tema Zelda: Ocarina of Time
Att jag över huvud taget fick tag i den här tidningen är ett under. Det är inte som att det låg en hel hög med speltidningar på ett utvalt ställe i lokalen. Den här tidningen i perfekt skick låg under en hög med telefoner och datordelar. Att den bara kostade 10 kronor är inte fy skam det heller.
Playstation i originallåda x 2
För 100 spänn fick jag tag i två stycken Playstation med 5 dosor. Jag har aldrig upplevt Final Fantasy VII eller Castlevania Symphony of the Night, så det ser jag fram emot extremt mycket. Båda spelen är dock extremt sällsynta i bra och orepat skick eftersom att Playstation använde sig av CD-skivor.
Super Mario Bros x 2
Då och då gör man ett bra köp. Någon gång ibland gör man ett fynd. Det är dock väldigt sällan man gör ett riktigt jävla kap. Jag skulle kalla två stycken Super Mario Bros i originalkartong med manual för 10 kronor för ett kap.
Övrigt
För 100 spänn fick jag allt detta. Observera att jag redan ägde en NES. Jag köpte alltså två stycken.
Slutsats: Loppmarknader kan vara rena julafton om man har turen på sin sida. Missa för fasen inte din lokala. Det finns alltid något blåbär till förälder som skänkt bort sina barns gamla spel.
Söndagsuppdatering
Hallå där! Jag måste säga att du ser alldeles förtjusande ut denna enkla söndagskväll!
Jag jobbar på Cyberlifes allra första videoinslag såhär på vilodagen. Tyvärr har jag begåvats med en högst icke-exotisk höstsjukdom så rösten håller inte i längre partier.
Vad videon ska handla om får bli en överraskning. Om jag har tur så funkar rösten så pass bra att "programmet" blir klart redan ikväll.
Jag har för övrigt inte glömt bort mitt löfte om att visa mina inköp från loppmarknaden. Bilder kommer upp inom kort!
Tack för maten den var go', mitt på bordet stod en ko.
Jag jobbar på Cyberlifes allra första videoinslag såhär på vilodagen. Tyvärr har jag begåvats med en högst icke-exotisk höstsjukdom så rösten håller inte i längre partier.
Vad videon ska handla om får bli en överraskning. Om jag har tur så funkar rösten så pass bra att "programmet" blir klart redan ikväll.
Jag har för övrigt inte glömt bort mitt löfte om att visa mina inköp från loppmarknaden. Bilder kommer upp inom kort!
Tack för maten den var go', mitt på bordet stod en ko.
